Aj, aj, aj. Jag hörde på radion imorse att vi föräldrar visst gör fel nu igen. Tydligen är vi för smartphoneberoende, och ser inte våra barn eftersom ingen uppfunnit en genomskinlig pekskärmsmobil än. Inte ens när vi leker med våra barn är vi riktigt närvarande, utan håller alltid på och trycker på den förbaskade mobilen medan vi svarar ”hmmm?” på frågor i stil med ”varför är vatten vått?” och ”kan jag klippa lillebrors tånaglar med den här bensindrivna motorsågen, mamma?”
Det hela påminner om varningen som kom för några år sedan. Då vi tydligen bloggade om våra barn istället för att vara med dem. Innan dess var teven den stora boven. Rörliga bilder med skojigt ljud som lockade bort våra blickar just när lilltösen tog sina första steg eller sjöng sin första aria. Och för ännu längre sedan var det böckerna. Farliga ord och bokstäver, och otäcka pocketformat som gjorde att föräldrarna kunde ta med böckerna till lekplatserna, istället för att putta fart som de engagerade stenåldersmänniskorna alltid gjorde. Eller nästan alltid.
För då fanns ju tankarna. De farliga förbjudna tankarna som gled iväg och började handla om vilken sten man skulle inreda grottan med, och om man skulle koka mammuten eller grilla den. Och så missade man den 593:e gången ungen slog två isbjörnar mot varandra.
Så ja, jag erkänner. Jag är ofta lite halvt frånvarande, även när jag leker med mina barn. Visst åker jag pulka med dem utan att maila samtidigt, men ibland leker jag kurragömma medan jag spelar wordfeud bakom en dörr. Och visst kan jag efter dagishämtningen plocka upp mobilen medan ungarna försöker utröna vad som flyter bäst i vattenpölen – en pinne eller en annan pinne, eller kanske en tredje pinne?
Så hade jag inte gjort om jag inte haft en smartphone. Då hade jag varit en närvarande förälder som fokuserat helt på barnen medan jag vrålat ”släpp de förbaskade pinnarna så att vi kommer hem innan jag blir galen!”
