Det finns något bra med nästan allt

Ah, känslan som uppstår när ens make omtänksamt erbjudit en lite ryggmassage för att råda bot på det ryggonda, och man dagen efter vaknar och ser att det inte alls är en hederlig flaska hudlotion som står bredvid sängen.

Nej. För istället har maken entusiastiskt och omsorgsfullt smörjt in svanken med en halv flaska svindyrt sminkborttagningsmedel.

Men den goda nyheten är att mina skinkor är helt mascarafria nu.

onsdag, 17 december, 2014, klockan 08:53


Kanske något att leka efter julbordet?

Ellinor berättar om sina planer inför roliga timmen:

– Jag ska låtsas vara ett djur, och så ska alla i klassen få gissa vad jag är! Så här till exempel!

Hon springer runt på alla fyra och jamar.

– Kan det vara en katt kanske? föreslår jag.

– Ja, bra mamma! jublar Ellinor. Och nu då?

Hon slänger sig i en onaturlig ställning på golvet och låter tungan hänga ut.

– Eh? En hund? Eller? Jag vet inte?

– Men åh! Ser du inte? Jag är ju en överkörd sköldpadda!

Såklart.
IMG_8216.JPG
Lite olika svårighetsgrad på dem bara.

tisdag, 16 december, 2014, klockan 21:58


Jag är tillbaka!

Och jag smälter socker.

Det är alltid lika otäckt, tycker jag.

IMG_8287.JPG

lördag, 13 december, 2014, klockan 19:53


Det blir liksom inte lika bra utan

#nofilter

20141109-112712.jpg

söndag, 9 november, 2014, klockan 12:27


Ta ni den

Äh, det är lugnt.

Jag behöver ingen.

20141107-193806.jpg

Jag var faktiskt en av de första att ställa mig i kö för vår 2015.

 

 

fredag, 7 november, 2014, klockan 20:38


Konstigt försäljningsargument

Det spelar ingen roll hur ofta jag är inne på Hemnet, jag betonar ändå vissa vanligt förekommande ord fel varje gång jag läser.

Som här. Alltså, jag fattar ju innerst inne att flertalet hus är utrustade med fasader. Men det är någonting i de ofullständiga meningar som får mig att tänka helt annorlunda.

aaaaaaah!

 

Mer i stil med ”gaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaah! Inte den entrén! Jag äter hellre upp mina egna tånaglar än går in genom den dörren!”

 

 

 

aaaaaah2

Och ”ve och fasa! Jag har hört talat om den här trädgårdssidan, men jag trodde inte att den existerade på riktigt! Det här är värre än mina värsta mardrömmar! Och då innehåller ändå mina mardrömmar spindlar! Och grönt te! Nä, nu springer jag vilt skrikandes över till den andra sidan. Åh, hoppas, hoppas att det inte är en fruktad trädgårdssida.”

För övrigt så har jag även problem med att läsa ordet ”tomt” korrekt. Trädgårdstomt till exempel.

Där brukar jag först tänka ”tomt? Nä, vad trist när det inte finns någon trädgård alls”.

Sedan tänker jag ”jaja, bättre det än en fasad trädgård i alla fall.

onsdag, 5 november, 2014, klockan 20:32


Ser mina ögon större ut?

Jag provar MaXfaxtor smokey eye blablanågonting.

20141025-182030.jpg

Funkar skitbra.

20141025-182117.jpg

lördag, 25 oktober, 2014, klockan 18:21


Minns inget

Om man på Systembolaget får frågan ”vill du ha kvittot?” och man svarar ”ja tack, så jag har en chans att komma ihåg vad jag drack” – då fattar de väl att man menar att man bestämt sig för att testa ett nytt vin med krångligt namn, och helt enkelt tycker att det är mer praktiskt att ha med sig ett kvitto med namnet på, än en tomflaska, ifall man vill köpa det fler gånger.

Väl?

fredag, 17 oktober, 2014, klockan 16:37


Det är jag, kärringen!

Idag fick jag ett brev från en jävla snorunge. Och så fick jag brev från snorungens bästa kompis, och snorungens pojkvän.

När tidningen OSA för 20 år sedan gav oss möjligheten att skriva ett brev till oss själva i framtiden, så tyckte nämligen jag och mina vänner att vi var skitsmarta som kom på den genialiska idén att vi även kunde skriva till varandra. Allt som behövdes var nämligen att man angav mottagarens personnummer, så lagrade Posten det i 20 år, för att sedan skicka ut det till rätt person.

Min dåvarande bästis brev var hur fint som helst. Det beskrev saker vi gjorde ihop, innehöll spekulationer angående framtiden, och uttryckte förhoppningar om livslång vänskap.

Min dåvarande pojkväns brev var faktiskt oväntat fint. Jag minns debatten vi hade om lämpligheten i att avsluta kärleksbrev med ”tack och hej – leverpastej”, och den biten hade han verkligen jobbat med. Synd bara att han la till delen där han han skrev att han inte kunde föreställa sig en framtid utan mig – förutom om jag förvandlats till en gnatig kärring.

Men bättre en gnatig kärring än den omogna, livrädda blivande sjuttonåring jag var 1994. Mitt eget brev innehöll knappt någonting. Visst, jag uttrycker förhoppningar inför framtiden (”hoppas att du inte är tjock!), beskriver specifika detaljer från mitt dåvarande liv (”jag vill inte göra arbetet om Marie-Antoinette!) och uttrycker mig engagerat (skit oxå, alltså! Idioti!).

Men dessutom avslöjar brevet märkliga saker. Att jag röstade på Centern i skolvalet (jag tror att jag kan ha blandat ihop det med chokladen?). Att jag uttryckte mig språkligt inkorrekt (”det bryr jag mig inte så mycket på”). Och att jag uppenbarligen trodde att jag skulle vara gammal nu.

Som bonus avslöjar jag också att det finns en anledning till att brevet till mig själv var oväntat kort. För inte kunde jag lägga ner lite tid och energi på att skriva ett unikt brev till mig själv i framtiden.

Nä.

Jag la tydligen den tiden på att skriva ett tjugosidigt brev till min dåvarande pojkvän, innehållandes allt från hysteriska kärleksförklaringar, till vädjanden om att var han nu än är, och vad han än gör, så ska han söka upp mig och se till att vi blir ihop igen.

Och så bifogade jag tydligen lite lättklädda bilder, så som man gör.

Och med lättklädda menar jag att kläderna verkligen var jättelätta.

Och ligger i ett annat rum.

Herregud.

20141009-162018.jpg

 

På den tiden hade jag kort hår och röda ögon.

torsdag, 9 oktober, 2014, klockan 16:24


Ny bil, nytt märke

Vi har köpt ny bil. Och den är ju typ helare och renare och låter inte ”klonk” när man kör, men det som gör störst skillnad för mig är nog det med bilnyckeln. Ni vet, att man trycker på den, och så låses dörrarna upp. Eller så låses dörrarna, om man trycker på en annan knapp.

Visst, förra bilen hade också centrallås. Det funkade tills ungarna blev så stora att de lärde sig skrika ”MIN! Jag ska trycka knappen!” Och så tänkte man att det var fint att de var delaktiga i vardagssysslorna och så gav man en unge nyckeln. Och ungen tappade den direkt på marken, tog upp den igen, slängde iväg den in under bilen, kastade sig in efter den, drämde iväg den ännu en gång, såg den studsa över uppfarten, väntade tills den stannade och tog sedan sats och stampade på den med sina små, små vikingkängor, tog upp den, konstaterade besviket att den var hel, hämtade trehjulingen bil, körde över nyckeln fem gånger, och vände sig sedan om och sa ”jag kunde mamma!

Och då blev det liksom ett litet, litet glapp i nyckeln.

Då ville de förstås öppna på det gamla vanliga sättet. Ni vet, genom att ta nyckeln, hålla den som en riddarlans i ögonhöjd framför sig, galoppera mot bilen i högsta hastighet och hugga vilt mot valfri sida av bilen tills man lyckats kila in nyckeln någonstans mellan framdörr och bakdörr.

Nämnde jag att vi inte fick så mycket för gamla bilen när vi sålde den?

Nya fick vi dock färdigrepad. Det fanns skrapmärken på kofångaren. Men man kan förstås lackera om hela kofångaren för tusentals kronor.

Eller så köper man en dekal för 20 kronor på Biltema, klistrar den över repan och hävdar att man kör en Opel Scorpio.

20141006-213906.jpg

 

Det roligaste med det är att folk låtsas veta vad det är för ett bilmärke och nickar och säger ”jaha ja, jag har hört att de är bra”.

tisdag, 7 oktober, 2014, klockan 07:41