Ser mina ögon större ut?

Jag provar MaXfaxtor smokey eye blablanågonting.

20141025-182030.jpg

Funkar skitbra.

20141025-182117.jpg

lördag, 25 oktober, 2014, klockan 18:21


Minns inget

Om man på Systembolaget får frågan ”vill du ha kvittot?” och man svarar ”ja tack, så jag har en chans att komma ihåg vad jag drack” – då fattar de väl att man menar att man bestämt sig för att testa ett nytt vin med krångligt namn, och helt enkelt tycker att det är mer praktiskt att ha med sig ett kvitto med namnet på, än en tomflaska, ifall man vill köpa det fler gånger.

Väl?

fredag, 17 oktober, 2014, klockan 16:37


Det är jag, kärringen!

Idag fick jag ett brev från en jävla snorunge. Och så fick jag brev från snorungens bästa kompis, och snorungens pojkvän.

När tidningen OSA för 20 år sedan gav oss möjligheten att skriva ett brev till oss själva i framtiden, så tyckte nämligen jag och mina vänner att vi var skitsmarta som kom på den genialiska idén att vi även kunde skriva till varandra. Allt som behövdes var nämligen att man angav mottagarens personnummer, så lagrade Posten det i 20 år, för att sedan skicka ut det till rätt person.

Min dåvarande bästis brev var hur fint som helst. Det beskrev saker vi gjorde ihop, innehöll spekulationer angående framtiden, och uttryckte förhoppningar om livslång vänskap.

Min dåvarande pojkväns brev var faktiskt oväntat fint. Jag minns debatten vi hade om lämpligheten i att avsluta kärleksbrev med ”tack och hej – leverpastej”, och den biten hade han verkligen jobbat med. Synd bara att han la till delen där han han skrev att han inte kunde föreställa sig en framtid utan mig – förutom om jag förvandlats till en gnatig kärring.

Men bättre en gnatig kärring än den omogna, livrädda blivande sjuttonåring jag var 1994. Mitt eget brev innehöll knappt någonting. Visst, jag uttrycker förhoppningar inför framtiden (”hoppas att du inte är tjock!), beskriver specifika detaljer från mitt dåvarande liv (”jag vill inte göra arbetet om Marie-Antoinette!) och uttrycker mig engagerat (skit oxå, alltså! Idioti!).

Men dessutom avslöjar brevet märkliga saker. Att jag röstade på Centern i skolvalet (jag tror att jag kan ha blandat ihop det med chokladen?). Att jag uttryckte mig språkligt inkorrekt (”det bryr jag mig inte så mycket på”). Och att jag uppenbarligen trodde att jag skulle vara gammal nu.

Som bonus avslöjar jag också att det finns en anledning till att brevet till mig själv var oväntat kort. För inte kunde jag lägga ner lite tid och energi på att skriva ett unikt brev till mig själv i framtiden.

Nä.

Jag la tydligen den tiden på att skriva ett tjugosidigt brev till min dåvarande pojkvän, innehållandes allt från hysteriska kärleksförklaringar, till vädjanden om att var han nu än är, och vad han än gör, så ska han söka upp mig och se till att vi blir ihop igen.

Och så bifogade jag tydligen lite lättklädda bilder, så som man gör.

Och med lättklädda menar jag att kläderna verkligen var jättelätta.

Och ligger i ett annat rum.

Herregud.

20141009-162018.jpg

 

På den tiden hade jag kort hår och röda ögon.

torsdag, 9 oktober, 2014, klockan 16:24


Ny bil, nytt märke

Vi har köpt ny bil. Och den är ju typ helare och renare och låter inte ”klonk” när man kör, men det som gör störst skillnad för mig är nog det med bilnyckeln. Ni vet, att man trycker på den, och så låses dörrarna upp. Eller så låses dörrarna, om man trycker på en annan knapp.

Visst, förra bilen hade också centrallås. Det funkade tills ungarna blev så stora att de lärde sig skrika ”MIN! Jag ska trycka knappen!” Och så tänkte man att det var fint att de var delaktiga i vardagssysslorna och så gav man en unge nyckeln. Och ungen tappade den direkt på marken, tog upp den igen, slängde iväg den in under bilen, kastade sig in efter den, drämde iväg den ännu en gång, såg den studsa över uppfarten, väntade tills den stannade och tog sedan sats och stampade på den med sina små, små vikingkängor, tog upp den, konstaterade besviket att den var hel, hämtade trehjulingen bil, körde över nyckeln fem gånger, och vände sig sedan om och sa ”jag kunde mamma!

Och då blev det liksom ett litet, litet glapp i nyckeln.

Då ville de förstås öppna på det gamla vanliga sättet. Ni vet, genom att ta nyckeln, hålla den som en riddarlans i ögonhöjd framför sig, galoppera mot bilen i högsta hastighet och hugga vilt mot valfri sida av bilen tills man lyckats kila in nyckeln någonstans mellan framdörr och bakdörr.

Nämnde jag att vi inte fick så mycket för gamla bilen när vi sålde den?

Nya fick vi dock färdigrepad. Det fanns skrapmärken på kofångaren. Men man kan förstås lackera om hela kofångaren för tusentals kronor.

Eller så köper man en dekal för 20 kronor på Biltema, klistrar den över repan och hävdar att man kör en Opel Scorpio.

20141006-213906.jpg

 

Det roligaste med det är att folk låtsas veta vad det är för ett bilmärke och nickar och säger ”jaha ja, jag har hört att de är bra”.

tisdag, 7 oktober, 2014, klockan 07:41


Äntligen!

Godmorgon!

Visst är det härligt att det äntligen är höst! Hösten är en av mina favoritårstider. Det känns nästan som att börja om på nytt. Man känner sig inspirerad och kan starta en massa projekt, och köpa en massa nya läckra kläder i höstens färger. Kanske en trevlig kappa, eller två. Och en stövel. Eller två. Och när man är inomhus och saknar kappan och stövlarna så kan man mysa in sig i en fluffig pläd och dricka en varm och rykande kopp med färgglatt vatten och försöka gissa vad den smakar. Är det maskros? Basilika? Gräs? Och ljudet av regnet som smattrar mot rutan! Finns det något vackrare ljud? Det påminner mig så mycket om min barndom när vi hade svarta tavlor i klassrummen och någon tog en vi kalkkrita och liksom slant med den så att ett oväntat missljud uppstod. Dessutom ska vi inte glömma naturen! Naturen blir så vacker med alla sina färger! Brunt! Blekgult! Grått!

Hurra!

 

20140930-072123.jpg

tisdag, 30 september, 2014, klockan 07:49


Ge mig medaljen

Är på ridskolan med Ellinor. Läktaren är fylld med föräldrar som tycker att deras ungar är så duktiga och modiga som rider på de stora hästarna.

Och så sitter jag här och tänker på hur duktig och modig jag är som sitter på ett ställe som uppenbarligen fick fem stjärnor i Spindlarnas Kompletta Reseguide För Stora Och Små Åttabeningar. Eller SKRFSOSÅ som krypen själva säger.

20140927-132439.jpg

20140927-132456.jpg

20140927-132932.jpg
Varsågod och sitt!

lördag, 27 september, 2014, klockan 13:25


Spindelexperten rekommenderar

20140916-215908.jpg

För att mosa dem har förstås ingen effekt. Det är mycket svårare än burkstoppning eftersom spindlar har många övernaturliga förmågor såsom A) onödigt hårt spindelskelett B) otäck och överdriven krasljudsförmåga C) återuppståndelse.

Burkgrejen är skitbra. Man kan ta en genomskinlig burk och njuta av att på nära håll studera monsterspindelns aggressiva attackerande av burkglaset, alternativt vrålstirrandet på din tumme medan spindeldregglet rinner längs insidan av glaset. Eller så tar man en metallburk och njuter av att gå runt med den i handen medan man spekulerar i vad spindeln gör just nu. Gnager den sig genom burkens botten? Förökar den sig genom delning? Ringer den efter förstärkning?

Ja det var dagens tips från Vi i villas spindelexpert! Dela gärna med dig av dina egna bästa spindeltips!

tisdag, 16 september, 2014, klockan 22:11


Vissa uppfostringsdetaljer fick vi till

Det är ju faktiskt jättebra att Ellinor gillar grönsaker.

Det är också väldigt bra att hon kan hålla reda på var hon lägger saker.

Dessutom är hon ofta artig.

Så det är ju egentligen konstigt att jag kände ett så stort obehag inför meningen ”Mamma, kan du vara snäll och hämta min morot som ligger under din huvudkudde?”

fredag, 22 augusti, 2014, klockan 21:54


Saker man blir sämre på

Lustigt, nu när mina egna barn är lite större har jag helt tappat min magiska förmåga att kategorisera småbarn. Innan kunde jag direkt bedöma ett litet barns ålder, samt tänka ut den perfekta presenten.

Nu har jag ingen aning. Igår träffade jag ett litet barn på jobbet och var helt ”ooooh, är det din son? Hur gammal är han? Kan han va typ två månader? Oj, han springer verkligen skitfort för att vara två månader va? Jaha. Han är ett och ett halvt år. Vet du, jag har ett gammalt pysselset mina barn tröttnat på. Du vet, ett sådant ”gör ditt eget papper och färglägg det”. Det innehåller det vanliga – sax, knivar, en motorsåg och galet mycket karamellfärg och lite lacknafta. Vill han ha det?”

torsdag, 21 augusti, 2014, klockan 07:03


Allt är sant

Så där ja. Sista kvällen på semestern så jag lägger mig i hängmattan för första gången på hela sommaren.

Mest för att när arbetskamraterna imorgon frågar mig om jag tagit det lugnt och slappat i den där hängmattan jag tjatande så mycket om innan sommarlovet, så kan jag sanningsenligt svara ”oh, ja!”

Lite som när man ska till tandläkaren och använder tandtråd både kvällen innan och på morgonen innan besöket, så att man kan se tandläkaren i ögonen när man påstår att man använder tandtråd varje dag.

20140813-193527.jpg

Det är helt enkelt viktigt för mig att framstå som en slapp person med skinande rena tandmellanrum.

onsdag, 13 augusti, 2014, klockan 19:38