När jag var ung läste jag Veckorevyn. Speciellt mycket tyckte jag om testerna. ”Så vet du om han är kär i dig” lovade tidningens framsida, och fylld av förväntan blädrade jag fram till rätt uppslag för att svara på frågorna. Det var jättesvåra frågor. Frågor som liksom förutsatte en väldigt massa orimliga saker. Som att man hade pratat med killen man var kär i. Och att han visste vem man var.
”Hur gör han när han kysser dig?” undrade Veckorevyn.
A) Han räknar dina tänder med tungspetsen.
B) Han knäpper upp din behå utan titta.
C) Han svimmar.
Sedan studerade man facit. Hade du svarat A så ville han bli tandläkare, hade du svarat B så ville han bli hjärnkirurg, och hade du svarat C så ville han bli din.
Nästa fråga uppmanade en att tolka hans blickar. Och jag bröt ihop och vrålade ”men åååååååååååååh hur tolkar man blickarna man får från en plansch? Är det ett tecken på att Joey McIntyre i New Kids on the Block vill gifta sig med mig att han inte torkar bort kyssmärkena jag lämnade på den igår?”
Och sedan la jag mig på sängen och fantiserade om när jag skulle vara med i Veckorevyn i egenskap av Joeys hustru.
- Yes it was love at first sight, skulle jag säga. It just took him some time to see me. He really can’t se through the posters on the wall, you know. Oh excuse me, I’m så van vid att talka engelska nu eftersom vi ju bor i typ California eller Beverlys Hills eller något sådant ställe där alla har pool och bar överkropp. Hur vi träffades? Ja, det var som en saga. Alla ville ju ha honom och skrek sådär fjantigt på konserter och så, men jag stod mest sådär svårmodigt i ett hörn och slängde lite med mitt långa kastanjefärgade hår. Och sen en dag, när jag nästan fått whiplashskador av allt hårslängande, så såg han mig. Han bara tittade rakt in i mina svårmodiga ögon och förstod att jag var så mycket djupare än alla de där andra skrikande girlsen, och att jag älskade honom för den han är, och inte för att han sjunger och är gullig. Yes it’s true. Jag är så avslappnad i hans sällskap förstår du, för jag har alltid tyckt att kändisar är precis som vanliga människor. Mina gamla klasskompisar förstår ju inte sådant alls. Jag går på klassåterträffar varje år, och Joey följer förstås med och alla bara ”OOOOH we love you Joey” men Joey bara ”OOOH I only love Karin and you are all fat and have lost your hair, losers”.
Var var jag någonstans? Jo just det ja. Jag är ju med i Veckorevyn idag. Inte för att Joey tagit sitt förnuft till fånga, utan för att jag är så jävla bra helt av mig själv.
Så jag kanske inte vinner någon tävling, och mina gamla klasskompisar kommer antagligen inte bli feta och tappa allt sitt hår. Men jag tar för givet att folk kommer klippa ut min bild ur tidningen, klistra upp den på väggen och hångla mig godnatt.
Det är ju så man gör med bilder i Veckorevyn.
