Äntligen!

Godmorgon!

Visst är det härligt att det äntligen är höst! Hösten är en av mina favoritårstider. Det känns nästan som att börja om på nytt. Man känner sig inspirerad och kan starta en massa projekt, och köpa en massa nya läckra kläder i höstens färger. Kanske en trevlig kappa, eller två. Och en stövel. Eller två. Och när man är inomhus och saknar kappan och stövlarna så kan man mysa in sig i en fluffig pläd och dricka en varm och rykande kopp med färgglatt vatten och försöka gissa vad den smakar. Är det maskros? Basilika? Gräs? Och ljudet av regnet som smattrar mot rutan! Finns det något vackrare ljud? Det påminner mig så mycket om min barndom när vi hade svarta tavlor i klassrummen och någon tog en vi kalkkrita och liksom slant med den så att ett oväntat missljud uppstod. Dessutom ska vi inte glömma naturen! Naturen blir så vacker med alla sina färger! Brunt! Blekgult! Grått!

Hurra!

 

20140930-072123.jpg

tisdag, 30 september, 2014, klockan 07:49


Ge mig medaljen

Är på ridskolan med Ellinor. Läktaren är fylld med föräldrar som tycker att deras ungar är så duktiga och modiga som rider på de stora hästarna.

Och så sitter jag här och tänker på hur duktig och modig jag är som sitter på ett ställe som uppenbarligen fick fem stjärnor i Spindlarnas Kompletta Reseguide För Stora Och Små Åttabeningar. Eller SKRFSOSÅ som krypen själva säger.

20140927-132439.jpg

20140927-132456.jpg

20140927-132932.jpg
Varsågod och sitt!

lördag, 27 september, 2014, klockan 13:25


Spindelexperten rekommenderar

20140916-215908.jpg

För att mosa dem har förstås ingen effekt. Det är mycket svårare än burkstoppning eftersom spindlar har många övernaturliga förmågor såsom A) onödigt hårt spindelskelett B) otäck och överdriven krasljudsförmåga C) återuppståndelse.

Burkgrejen är skitbra. Man kan ta en genomskinlig burk och njuta av att på nära håll studera monsterspindelns aggressiva attackerande av burkglaset, alternativt vrålstirrandet på din tumme medan spindeldregglet rinner längs insidan av glaset. Eller så tar man en metallburk och njuter av att gå runt med den i handen medan man spekulerar i vad spindeln gör just nu. Gnager den sig genom burkens botten? Förökar den sig genom delning? Ringer den efter förstärkning?

Ja det var dagens tips från Vi i villas spindelexpert! Dela gärna med dig av dina egna bästa spindeltips!

tisdag, 16 september, 2014, klockan 22:11


Vissa uppfostringsdetaljer fick vi till

Det är ju faktiskt jättebra att Ellinor gillar grönsaker.

Det är också väldigt bra att hon kan hålla reda på var hon lägger saker.

Dessutom är hon ofta artig.

Så det är ju egentligen konstigt att jag kände ett så stort obehag inför meningen ”Mamma, kan du vara snäll och hämta min morot som ligger under din huvudkudde?”

fredag, 22 augusti, 2014, klockan 21:54


Saker man blir sämre på

Lustigt, nu när mina egna barn är lite större har jag helt tappat min magiska förmåga att kategorisera småbarn. Innan kunde jag direkt bedöma ett litet barns ålder, samt tänka ut den perfekta presenten.

Nu har jag ingen aning. Igår träffade jag ett litet barn på jobbet och var helt ”ooooh, är det din son? Hur gammal är han? Kan han va typ två månader? Oj, han springer verkligen skitfort för att vara två månader va? Jaha. Han är ett och ett halvt år. Vet du, jag har ett gammalt pysselset mina barn tröttnat på. Du vet, ett sådant ”gör ditt eget papper och färglägg det”. Det innehåller det vanliga – sax, knivar, en motorsåg och galet mycket karamellfärg och lite lacknafta. Vill han ha det?”

torsdag, 21 augusti, 2014, klockan 07:03


Allt är sant

Så där ja. Sista kvällen på semestern så jag lägger mig i hängmattan för första gången på hela sommaren.

Mest för att när arbetskamraterna imorgon frågar mig om jag tagit det lugnt och slappat i den där hängmattan jag tjatande så mycket om innan sommarlovet, så kan jag sanningsenligt svara ”oh, ja!”

Lite som när man ska till tandläkaren och använder tandtråd både kvällen innan och på morgonen innan besöket, så att man kan se tandläkaren i ögonen när man påstår att man använder tandtråd varje dag.

20140813-193527.jpg

Det är helt enkelt viktigt för mig att framstå som en slapp person med skinande rena tandmellanrum.

onsdag, 13 augusti, 2014, klockan 19:38


Ett av mina bästa inredningstips

Två saker har vi haft mycket av i sommar.

Välkomna och ovälkomna gäster.

De sistnämnda lämnar fläckar här och var på väggar och tak, så innan de förstnämnda skulle anlända tyckte maken att vi skulle göra något åt fläckarna. ”Det ser ju inte så roligt ut direkt” gnällde han.

Nu tycker i alla fall jag att det ser lite roligare ut.

På köksluckan:

20140811-131802.jpg

 

På Samuels vägg:

20140811-131811.jpg

 

I Samuels tak:

20140811-131828.jpg

 

Ännu en i Samuels tak, med benen lite dinglandes:

20140811-131841.jpg

 

I kökstaket:

20140811-131856.jpg

 

I köksfönstret:

20140811-131908.jpg

 

Ännu en i köksfönstret:

20140811-131918.jpg

 

 

Och ja. Insekter har en viss dragning till ordvitsar. Det är därför det är så gott om dem hemma hos oss.

måndag, 11 augusti, 2014, klockan 13:19


Okej, vissa detaljer la jag till själv

Jag köpte en iPad mini för några månader sedan, och häromdagen presenterade Ellinor den för golvet. Mötet var inte så lyckat som vi hade hoppats, och därför valde vi att skicka in den till Apple för rehabilitering och återhämtning.

Och hej vad de har drillade servicemänniskor. Det är nästan absurt. För det första har alla jag varit i kontakt med inlett med att beklaga att golvet och iPaden inte kom överens. Därefter har de kommit med uppmuntrande tillrop, som att jag är väldigt smart som kontaktade dem och att allt kommer ordna sig. Och så blev jag instruerad att inte packa in iPaden, för det kommer minsann hem någon till mig som packar in den i medhavd låda. Till skillnad från när jag skulle skicka in en annan surfplatta och blev instruerad att lägga den i originalförpackningen (som jag slängt) därefter i bubbelplast och slutligen i en större kartong som skulle vara precis lagom stor, tejpa noggrant, skriva ut ett formulär, göra tio armhävningar, fylla i mitt namn, adress, personnummer, telefonnummer, skonummer och random beställningsbekräftelsesupportärendenummer, och  slutligen texta deras adress med rödpenna och skicka hela paket till Schweiz genom att silvertejpa fast den på en fiskmås. Och om den blev transportskadad under vägen var det mitt fel eftersom jag uppenbarligen packat den för dåligt.

Jag skickade aldrig in den surfplattan.

IPaden hämtades dock dagen efter jag anmält skadan. Och nu håller de mig konstant uppdaterade på ett nästan absurt sätt. Två minuter efter att de kört härifrån fick jag ett mail där de förklarade att de just hämtat min iPad. Klockan elva på kvällen fick jag ett mail där det stod att plattan just nu fraktades till Apple, att den mådde efter omständigheter bra och hälsade till alla. Klockan nio på morgonen kom en uppdatering om att iPaden var framme och såg sig omkring. Klockan tio låg iPaden på operationsbordet, meddelade nästa mail, och klockan 12.01 gick reparatören på lunch. 12.35 var hon tillbaka efter att ha ätit tre biffar med potatismos och en skvätt sås, tillsammans med en kollega som hon är lite tänd på, men inte riktigt vet vart det kommer leda eftersom kollegan nyligen har avslutat ett ganska seriöst förhållande och funderar på att flytta till Nyköping.

Så nu är den väl klar när som helst, tänker jag.

20140718-121804.jpg

 

Som iPaden sa efter att ha träffat golvet: Because first impressions last.

 

fredag, 18 juli, 2014, klockan 12:16


Men mest synd är det om de klena myggen

Sommarkvällar.

Antingen regnar det, eller så är det så varmt att barnen inte kan sova. Så då öppnar man fönstret åt dem.

- Aaaaaaaaaaaaaaaaaaaaah! Jag kan inte sova! Det är en mygga i mitt rum! vrålar Ellinor då.

Femte kvällen tröttnade jag.

- Okej att myggor är jobbiga, men du behöver i alla fall inte vråla och springa genom hela huset som om du är livrädd för myggan. Du behöver inte vara rädd för en mygga. Du är ju mycket större och starkare än den, förklarade jag pedagogiskt.

- Ja, sa Ellinor. Det är ju faktiskt sant. Jag är jättestark! En mygga kan ju inte ens bära en endaste pinne! Ha! Och jag, jag kan bära FEM pinnar!

Sedan gick hon nöjt och la sig.

Hon somnade i och för sig inte, men jag var nöjd med att hon i alla fall inte frågade mig hur många pinnar jag tror att de där farliga spindlarna kan bära.

Men det är i alla fall typ skitmånga.

En annan natt kom vi på den geniala idén att vi skulle köpa ett stort tält och sova i trädgården allihop. Så vi satte upp tältet, provbäddade i tre dagar, la in några hästar och några madrasser, la oss på de sistnämnda och försökte sova.

Först fnissade barnen i en timme.

Sedan hävdade båda barnen att den andra låg för nära.

Sedan hävdade ena barnet att pappan lät konstigt när han andades.

Men plötsligt sov alla.

Endast katten var vaken. Klockan två på morgonen insåg nämligen Dexter att alla hans favoritmänniskor låg innanför ett märkligt skynke i trädgården.

- MJAU! sa han lyckligt utanför västra sidan. MJAU!

Men där var ingen ingång.

- KONSTIGT! ropade Dexter och gick runt till östra sidan och sa det magiska ordet:

- MJAU?

Men där var heller ingen ingång. Dexter grubblade lite, och mjauade eftertänksamt för sig själv.

- JAG HAR DET! vrålade han sedan och gick runt till södersidan och mjauade högt och lyckligt.

Fast det fanns ingen hål att krypa in i där heller.

- MJAUUUUU! sa Dexter argt och traskade runt till norrsidan och provmjauade lite där.

Sedan mjauade han lite till. Och lite till. Och lite högre. Och ännu lite högre, för man tänker faktiskt allra bäst medan man jamar högljutt.

- HEUREKA! jublade han slutligen. DET FINNS JU EN SIDA JAG INTE HAR KOLLAT!

Och så klättrade han upp på ovansidan av tältet, som skakade som en treåring som fyller på mjölkglaset själv.

Därefter kan man väl helt enkelt säga att Dexter rann ner till marken som tidigare nämnda mjölk, ifall mjölken hade haft klor och hållit sig fast i tältduken och jamat melodin till Ritsch ratsch filibom bom bom.

Så nu har vi inget tält längre. Vilket i och för sig är lika bra eftersom resten av natten bestod av 1) Dexter som tog ut sin tältfrustration på grannens katt genom att sitta i en buske bredvid tältet och yla WAOWAOWAOW, medan grannens katt satt i en annan buske och lät likadant. 2) Dexter och grannens katt som begravde stridsyxorna, eller något annat, strax bredvid tältväggen, och började diskutera om det kanske ändå inte var ett tält, utan en hoppborg. 3) Jag, som avbröt diskussionerna och stoppade in Dexter i huset. 4) Morgontidningen som kom. Inte till tältet men till alla grannarnas smällådor, förlåt brevlådor. 5) Ett irriterande alarmpip som ringde i tjugo minuter klockan sju på lördagmorgonen och en skitarg make som undrade vad det var för jävla idiot som lät sitt alarm ringa så högt, innan han kom på att det var hans egen väckarklocka som han glömt stänga av efter arbetsveckan.

Klockan nio vaknade barnen och förklarade att det var jättemysigt att sova i tält och att de gärna ville göra det nästa natt också.

20140715-222804.jpg

 

Och här, en tältbild som har exakt samma diffusa kvalitet som alla bilder från min barndom i slutet av sjuttiotalet. Vilket antagligen beror på att hela sjuttiotalet utspelade sig i ett tält. I all fall om man var ett år gammal och ofta satt på golvet bredvid folk med utsvängda byxor.

tisdag, 15 juli, 2014, klockan 22:24


Gärna en tacobuffé, tack

Det är fler och fler egna kortfilmer på Facebook nuförtiden. Folk filmar barnen när de hoppar i vattnet. Kaninen när den hoppar över ett hinder. Katten när den gör ingenting. Någon sjunger. Vädret vädrar sig. Allt visas upp med hjälp av rörliga bilder.

Utom den goda och lyxiga semestermaten.

Den förevigas fortfarande bara med hjälp av stillbilder. Som om tekniken inte nått ända dit riktigt än.

Varför är det ingen som filmar sig själv medan de äter?

Konstigt.

20140707-205143.jpg

måndag, 7 juli, 2014, klockan 20:53