Karin Ketchupmamman

Gaaah! Vad svårt det var att välja mellan alla era motiveringar till varför just ni skulle vinna ett Lego-spel. Och trots att jag egentligen skulle vilja att vi öppnade legopaketen och delade rättvist, så att alla fick minst en legobit att ha under förhuden, så funkar det nog inte.

Men tack för alla era vansinniga historier om förhudar och lösa stenfotar och headbangande i lampor tillsammans med kändisar. Mjukhjärtat som jag är valde jag dock ut de historier som mest fick mig att känna saker såsom ”AJ!” och ”Nämen åh!”

Och vinnarna är:

Minotaurus går till Lina - vars kök attackerade henne, samt diverse andra hemskheter.

Monster 4 går till Ulrika - vars systers familj blev påkörd av en tölp som inte ens sa förlåt.

Creationary går till världens bästa storebror och son – Mias.

Maila namn och adress till karinlindell@hotmail.com så ska jag se till att spelen kommer hem till er.

KAN MAN RÖSTA VARJE DAG?

Jisses. Den goda nyheten här är alltså att ni med hjälp av någon begåvad medsolsprincip nu kan sprida ut era röster jämnt över de där övriga som ni inte kände till. Det blir ju himla rättvist.

Den dåliga är att ni kommer få klickarm.

Det var som jag misstänkte. Det är uppenbarligen ni som är nominerade. Veckorevyn söker bloggen med de uthålligaste och ihärdigaste bloggläsarna.

Varenda gång jag berättar att Ellinor är född med kejsarsnitt känner jag mig tvungen att förklara varför. För jag vet att folk kommer att undra, och en del kommer tro att jag var för lat eller för rädd för att föda barn. Som om lata människors favoritsysselsättning är att bli uppskurna, och som om rädda människor bör hånas litegrann, så att de mår bättre.

Samma tendens att förklara saker i förväg har jag lagt märke till hos mammor som inte ammar. Trots att poängen med berättelsen kan vara allt från hur man blandar eller förvarar ersättning, till att ersättning är lika bra som bröstmjölk, så tillkommer denna extra information. ”Sigge åt två deciliter ersättning när han var två månader och jag var tvungen att sluta amma för att mjölken tog slut/bröstvårtorna föll av/jag dog.”

Man måste tydligen ha ett jäkla bra skäl för att omgivningen ska godkänna kejsarsnitt och ersättning. Precis som om vi fick välja mellan en mamma som slutade amma vid två månader ”för att hon kände för det” och en mamma som slutade amma vid två månaders ålder ”för att börja knarka istället”, så tycker vi att den sistnämnda är bäst. För hon hade i alla fall en bra anledning. Knark går ju säkert över i bröstmjölken, till skillnad från obekvämlighetskänslor och smärta.

Kan vi inte bara ta för givet att alla skäl är bra skäl? Folk ger nämligen sällan sina bebisar ersättning ”bara för att jag älskar att vispa och skaka saker”. Och det är tveksamt att läkare skulle godkänna kejsarsnitt med motiveringen ”min man vill se hur jag ser ut inuti”.

Ibland blir man uppmanad att leva varje dag som om den vore den sista.

Om jag fick veta att det här var min sista dag skulle jag böla hysterisk, teckna en livförsäkring, skita i att gå till jobbet, tömma bankkontot, böla lite till, krama alla jag älskar, skriva långa tårutsmetade avskedsbrev, äta all choklad som finns på Ica Maxi, knulla, kramas, gråta och dricka mig askalas vid tolvslaget. Och så skulle jag spela in filmer till barnen fulla med visdomsord såsom ”var snäll mot andra”, ”diska din egen kaffekopp för din mamma jobbar inte här för hon är död” och ”lev max en dag i veckan som om den vore den sista, annars blir du nog lite utmattad”.

Eventuellt spelar jag in filmerna först. Så att man lyckas höra alla mina visdomsord.

Jag försökte engagera mina elever i Blog Awards idag. De är ju ungdomar, för sjuttsingens. De ska läsa Veckorevyn och bloggar, och fota sig snett uppifrån med putande läppar.

- Vet ni vad det är för dag idag? frågade jag dem lyckligt.

- Din födelsedag? svarade en elev trött.

- Nej! jublade jag. Men nästan! Det är idag Blog Awards-nomineringarna blir offentliga!

- Vad är det? sa eleverna, som eventuellt blir underkända i samhällskunskap allihop.

- Det är ett jättestort och viktigt pris! hojtade jag, och funderade lite på om jag borde hjula.

- Och? sa eleverna.

- Och jag är nominerad!

 - Betyder det att vi får sluta tidigare idag?

När jag var ung läste jag Veckorevyn. Speciellt mycket tyckte jag om testerna. ”Så vet du om han är kär i dig” lovade tidningens framsida, och fylld av förväntan blädrade jag fram till rätt uppslag för att svara på frågorna. Det var jättesvåra frågor. Frågor som liksom förutsatte en väldigt massa orimliga saker. Som att man hade pratat med killen man var kär i.  Och att han visste vem man var. 

”Hur gör han när han kysser dig?” undrade Veckorevyn.

A) Han räknar dina tänder med tungspetsen.

B) Han knäpper upp din behå utan titta.

C) Han svimmar.

Sedan studerade man facit. Hade du svarat A så ville han bli tandläkare, hade du svarat B så ville han bli hjärnkirurg, och hade du svarat C så ville han bli din.

Nästa fråga uppmanade en att tolka hans blickar. Och jag bröt ihop och vrålade ”men åååååååååååååh hur tolkar man blickarna man får från en plansch? Är det ett tecken på att Joey McIntyre i New Kids on the Block vill gifta sig med mig att han inte torkar bort kyssmärkena jag lämnade på den igår?”

Och sedan la jag mig på sängen och fantiserade om när jag skulle vara med i Veckorevyn i egenskap av Joeys hustru.

- Yes it was love at first sight, skulle jag säga. It just took him some time to see me. He really can’t se through the posters on the wall, you know.  Oh excuse me, I’m så van vid att talka engelska nu eftersom vi ju bor i typ California eller Beverlys Hills eller något sådant ställe där alla har pool och bar överkropp. Hur vi träffades? Ja, det var som en saga. Alla ville ju ha honom och skrek sådär fjantigt på konserter och så, men jag stod mest sådär svårmodigt i ett hörn och slängde lite med mitt långa kastanjefärgade hår. Och sen en dag, när jag nästan fått whiplashskador av allt hårslängande, så såg han mig. Han bara tittade rakt in i mina svårmodiga ögon och förstod att jag var så mycket djupare än alla de där andra skrikande girlsen, och att jag älskade honom för den han är, och inte för att han sjunger och är gullig. Yes it’s true. Jag är så avslappnad i hans sällskap förstår du, för jag har alltid tyckt att kändisar är precis som vanliga människor. Mina gamla klasskompisar förstår ju inte sådant alls. Jag går på klassåterträffar varje år, och Joey följer förstås med och alla bara ”OOOOH we love you Joey” men Joey bara ”OOOH I only love Karin and you are all fat and have lost your hair, losers”.

Var var jag någonstans? Jo just det ja. Jag är ju med i Veckorevyn idag. Inte för att Joey tagit sitt förnuft till fånga, utan för att jag är så jävla bra helt av mig själv.

Så jag kanske inte vinner någon tävling, och mina gamla klasskompisar kommer antagligen inte bli feta och tappa allt sitt hår. Men jag tar för givet att folk kommer klippa ut min bild ur tidningen, klistra upp den på väggen och hångla mig godnatt.

Det är ju så man gör med bilder i Veckorevyn.

 Vad är det här för morgonpigg yngling med fräsch kaviarmacka, tänker ni nu. Jo, det är ju en sådan där ung, hipp yngling som är nominerad till Blog Awards. Och som trots att hon inte ens har en tiondel av lika många läsare som de andra, tänker vinna kategorin Roligast i bloggvärlden genom ett enkelt knep.

Man måste nämligen trycka in alla de där jädra röstknapparna och välja en i varje kategori för att rösta. Och min kategori ligger sist. När folk är lite trötta i sina röstknapptryckarhänder. De ville ju bara rösta på den som var snyggast i bloggvärlden, och sedan sluta rösta och lägga sig på soffan och titta på andra människor som rör sig. De vet kanske inte ens vilka alla de andra bloggarna är.

Så min plan är att vinna genom den så kallade Kapplöpningshästprincipen. Ni vet när man spelar på hästar för att känna sig lite häftig? Och man har ingen aning om hur det går till, förutom att tanken är att en ska komma först i mål. Så då väljer man det namn som låter snabbast. Super Rapid Gold är definitivt snabbare än Big meatball. Extra Lightning Thunder är kvickare i benen än Joppe. Ju mer deras namn påminner om ett tvättmedel, desto bättre.

Så Ketchupmamman.

Visst låter det som en väldigt snabb häst?

Eller i alla fall som ett tvättmedel?

Eller som någon som verkligen behöver tvättmedel?

Eller som en som desperat behöver din röst, även om det innebär att du får jätteont i dina röstknapptryckarfingrar?

Jag publicerar ju inte nakenbilder på mina barn.

Och inte så många nakenbilder på mig själv heller, till folkets stora besvikelse.

Men en sak har jag grubblat på. Alla de där pedofilerna som tydligen scannar tusentals små privata bloggar om dagen, i hopp om att hitta en liten suddig badbild, eller kanske en halv potträningsrumpa. Är de släkt med de där våldsamt runkande männen som letar igenom alla mammabloggar för att hitta en glimt av en amningstutte att lätta på trycket till?

Naivt nog har jag alltid tänkt att det finns enklare sätt att hitta snusk.

Nu tittar vi på en dokumentär om paradisfåglar. David Attenborough befinner sig i något slags lyckorus och berättar lyriskt om några naturmänniskor som ska äta ordentligt så de orkar hitta alla de hotade arterna.

- Varför måste de där människorna hitta alla de hotade arterna? undrar maken förvånat.

- För annars kan de ju inte kan hota dem?

Och det visade sig att jag hade rätt.

Jag och maken tittar på förlossningsteve.

- Kan du inte sänka ljudet lite? undrar jag försiktigt när tevekvinnan vrålar. Volymknappen är ju den stora fördelen med förlossningar på teve.

- Äh, svarar maken. Det är som tennis eller skidåkning. Lite skrik och stön vill man ha. Så man kan leva sig in i det liksom.

Om ni undrar så var det förstås jätteroligt att föda barn tillsammans med min man. Kanske lika roligt som att föda barn tillsammans med ”jag har en högre smärttröskel”-kvinnan.