Idag bestämde sig Ellinor för att en gång för alla bevisa att hon inte kan flyga. En kraschlandning på dagis resulterade i en hjärnskakning, en blåtira och en tripp till akuten.

Eftersom varken jag eller maken varit närvarande vid flygincidenten hade vi lite svårt att beskriva för läkaren hur det gått till. Då ingrep Ellinor.

- Jag ramlade! hojtade hon glatt. Så här!

Och så slängde hon sig ner från britsen och landade på golvet.

- Slog huvudet, deklarerade hon entusiastiskt. Så här!

Och så dunkade hon huvudet i golvet på ett hjälpsamt och förklarande sätt.

- Eh, jaha, och så har hon nog skadat ögat också, infogade jag.

- Jaaaa, sa Ellinor. Så här!

Och så rullade hon ett halvt varv och började dunka pannan i golvet. Sedan snodde hon blodtrycksmanschetten och snurrade in sig i  draperiet.

Därefter bestämde läkaren sig för att vi nog ändå inte behövde stanna över natten för observation.

Samuel är stor nu.

Säger han.

Nästan vuxen.

- Och sedan mamma, när jag är vuxen på riktigt, så kan jag sparka så högt med min fot att den fastnar i min rumpa.

Precis. Så gör alla vuxna. Det är därför det kan ta lite tid att köra in till jobbet ibland, på grund av alla vuxna som kör runt med foten i rumpan.

Inatt drömde jag att min mamma överraskade mig. Med en hel låda med 14 par prydligt ihoprullade barnstrumpor i samma färg. Jag vaknade av att jag grät. Av lycka.

Det känns som om mina drömmar var lite mer spännande förr i tiden.

Jag tillhör den del av befolkningen som får visa legitimation på Systembolaget.

Jag får i och för sig visa legitimation när jag köper chips också.

Och så får jag skriva massor av autografer. Ibland flera stycken om dagen.

Det kan ha något att göra med det faktum att jag har glömt koden till mitt visakort.

Jag läser i dagens tidning att en kommun i mitt län ska minska ner på antalet förskolelärare för att spara pengar. Men det kommer minsann inte påverka verksamheten. Ty istället ska de arbeta mer effektivt.

Så smart. Det ska jag också göra.

Från och men nu är jag inte tillgänglig som mamma mellan 6 och 8 på morgonen. För att kompensera detta kommer jag dock att vara en mer effektiv mamma mellan 17 och 19.

Bebisen har gömt sig. Under pianot. Mamman har lockar i håret. Tack och lov har hon även wellaflex i håret. Så att hon kan böja sig ner och leta efter bebisen utan att frisyren rubbas.

Vilken tur. Hade hon använt coops egna hårspray hade hon fått gå runt väldigt stillsamt med rak rygg och inte böja sig alls.

Då hade hon ju aldrig hittat bebisen.

Det är en jobbig tid på året just nu. Naturen spritter av gjädje, och med naturen så menar jag förstås de där spindlarna. Det är inte lätt att vara så rädd att man tror sig se spindlar överallt:

”Iiiiiiiiiih, en spindel! Nej det var bara en smutsfläck på golvet. Aaaaaaaaaaaaaaaaaah en spindel! Nej det var bara samma smutsfläck. Hjälp, en spindel! Nähä, bara en peng. En femkrona faktiskt. Kan man köpa godis för. Men där är en spindel! Nej det var bara katten.”

Jobbigt. Men jag kan föreställa mig ett jobbigare scenario:

”Åh, titta, en katt! Nej för helvete, det var en spindel!”

Easy Cover – smidig att sätta upp och ger släta väggar och tak.

Easy Cover – lätt att kasta ut genom fönstret och ger skräpig gräsmatta.

Idag var en bra dag. Min man busade med Samuel och låtsades äta upp honom. Samuel berättade lyckligt för mig att han blivit uppäten, varpå jag frågade om pappa kräktes upp honom igen. ”Jaaaaaa! ”jublade Samuel och la sig på mattan och ropade ”jag är en hög med kräks!” Vilket inspirerade Ellinor som resten av dagen glädjestrålande berättade för folk att ”jag är kräks”.

Nu ser vi bara fram emot att bli hembjudna till folk på maskerad.

Ah, lördagmorgon. Bortifrån teven hörs ljuden från barnprogrammen. En liten pojke sjunger om sin hund som alltid brukar väcka honom varje morgon, men som en morgon var borta. Så sorgligt. ”Jag hittar dina ben, men jag hittar inte dig” sjunger pojken.

Vad är det för program egentligen? CSI för barn?