Det är alltid lika fascinerande att titta på sjukhusteveserier. Eller ja, inte teveserierna egentligen, utan själva skärandet i människor. Det skulle säkert vara ännu mer fascinerande i verkligheten, men jag antar att de inte skulle släppa in mig på kirurgen om jag kom galopperandes med min skål med popcorn och undrade om de hade någon spännande operation på gång.

Det är inte det att jag gillar blod och inälvor, och att se människor ut och in. Nä, jag sitter bara och väntar på att någon ska tappa något. Själv kan jag inte bre en ostmacka utan att tappa smörkniven i golvet och skära mig lite på osthyveln, och sedan går själva mackan sönder och jag får limma ihop den med smör eftersom barnen vägrar äta trasiga mackor. Och läkare är väl också bara människor? Tappar de inte munskyddet på folks blindtarmar, skär sig på den egna skalpellen och får en ögonfrans i ögat just när de  ska knyta en rosett av någons tarmar? Och hur kan de skära i folks hjärnor när jag inte ens kan såga till golvlisterna i rätt längd?

Jag skulle aldrig kunnat bli läkare. Jag skulle rusa in på avdelningen, snubbla på patientens make, tappa journalen på golvet och strypa mig själv med stetoskopet. Sedan skulle jag söva patienten genom att prata om mig själv väldigt länge, och därefter skulle jag operera bort fel njure och försöka limma fast den igen med lite smör.

Har man två njurar förresten?

Det är vår, och det visade sig att alla spindlar inte dog under vintern. Så det är lika spännande som vanligt att ha källare. Och när jag ser en riktigt stor spindel i vårt hem reagerar jag instinktivt med att börja gråta.

En del tycker att jag är feg.

Och löjlig.

Men det är jag inte. Det är bara en naturlig försvarsreflex.

Jag försöker helt enkelt dränka spindeln.

Idag var första dagen på dagis på flera veckor. Ellinor var väldigt exalterad. Hennes första kärlek mötte henne i dörren till dagis. Han var också väldigt exalterad. Han var faktiskt så glad att han knuffade omkull henne och tog hennes leksak. Ellinor började gråta och nöp honom.

Jag antar att det betyder att de är ihop nu.

Hört på ta själv-avdelningen på IKEA:

Ung tjej i mobiltelefonen:

-Hej, nu är jag på ta mig själv-avdelningen. Nej, ta dig själv. Eller….ta….ta….?

Inatt drömde jag att jag skulle förföra min man. I drömmen kom jag fram till att det bästa sättet att få honom i säng var att ta av mig strumporna.

Den goda nyheten är alltså att mina snuskiga drömmar handlar om min man.

Den dåliga nyheten är att jag inte orkar anstränga mig ens i mina drömmar.

- Mamma, visste du att duplo är gjort av torkad ketchup?

Nej. Det var ju faktiskt lite oväntad kunskap.

Efter fyra och ett halvt år som förälder kan jag tycka att jag är rätt bra på multitasking.

Tills jag försöker få ner två bångstyriga barn i badet och lite irriterat fräser ”men herregud, har inte du tagit av dig dina kläder än?”

Och kommer på att jag fortfarande pratar med Samsungs kundtjänst.

Ellinor är fortfarande sjuk. Och gnällig.

Hon vill att man ska bära henne – men man får inte röra henne.

Hon vill bada – men hon vill inte bli blöt.

Hon vill ha glass – men den får inte vara kall.

Jag skulle vilja säga att hennes världsuppfattning är lite skev.

Nu ska jag äta choklad. Men jag vill inte bli tjock.

Vi kan ju hoppas att jag har lite mer tur än Ellinor.

En del mammor klagar på pappornas hörsel. ”Han tar aldrig lillan på natten – han vaknar inte fast hon gallskriker, hoppar på hans huvud och kräks i hans örongångar. Och det är alltid jag som får hjälpa barnen. Han hör helt enkelt inte när de ropar.”

Så skulle jag aldrig säga om min man.

Han har alldeles utmärkt hörsel. Precis som jag.

Så ikväll vid matbordet hörde jag att Samuel ville ha hjälp med att dela sin pizza, och min man hörde att det spelades en jättegammal Faithless låt på radion.

Efter sex timmar, två turer till apoteket, tre olika sorters mediciner, fyra spyor, tre gråtattacker och trehundranitton nonstop har min man just lyckat få i Ellinor hennes penicillin.

Jag har aldrig älskat honom mer.