Man kan alltså tolka DNs debattsida som om min man är ett händigt otroget svin som man inte kan lita på.

Så min man sitter just nu i telefon med sin gamla träslöjdslärare och kräver att få höjt sin tvåa till minst en trea.

Och sedan ska han ringa sin mamma så att hon kan skriva ut sidan och rama in den. Ingen har nämligen tidigare kallat honom för händig.

Men Marcus skriver inte bara om min man, han klargör även att han själv är pappa, man och människa. Jag vet inte om det är just i den ordningen han vill beskriva sig själv, själv väljer jag att betrakta min make såsom människa i första hand. Hans egenskaper är därför i första hand hans egenskaper, och inte några som kategoriskt tillhör det manliga släktet. Att Marcus väljer att betrakta egenskaper såsom otrohet och ogillandet av Ikea såsom typiska manliga egenskaper, säger alltså mer om hans egen syn på manligt och kvinnligt.

Marcus har i alla fall en fråga till mig som jag tänkte passa på att besvara.

För det första. Hur kan du leva i en relation där du inte kan känna tillit till din man? Är det så ni kvinnor ser på mannen? Att bara för att vi bryter ett beteendemönster så har vi varit otrogna?

Marcus kommer aldrig fram till vad det andra och eventuellt det tredje är, vilket är synd för det hela är ett väldigt intressant ämne. Men jag väljer i alla fall att besvara den fråga som dök upp. Att min man frivilligt åker till Ikea är osannolikt. Att han är otrogen är också osannolikt, därför kopplade jag ihop dessa två. Och att jag kan leva med min man beror främst på en sak – han har humor.

Jag tycker att det är roligt att flera människor anser att jag borde skilja mig från min man på grund av att jag misstänker otrohet. Ingen har dock påpekat att jag borde skilja mig från min man eftersom jag misstänker att han kört över katten eller skrubbat toaletten med min tandborste. Beror detta på att det är alltför osannolikt att en man frivilligt skulle skurat toaletten?

Rent generellt har Marcus rätt. Det är inte direkt någon nyhet att man ofta drar likamedtecken mellan föräldrar och mammor. Klart man bör ifrågasätta det. Klart man lätt tycker att det är extra trevligt när en man gör det. Fast då bör man ifrågasätta varför man tycker att det är extra trevligt när en man har sådana åsikter, och därefter kanske man ska fundera på hur man ska agera för att nå målet – att se det som en debattartikel skriven av en människa, inte av en man.

Och Marcus, jag har en fråga till dig. Exakt vad tycker du att jag ska skriva på min blogg för att uppfylla de krav du tydligen har på den?

Vi funderade länge på om vi skulle skaffa barn eller hund.

Men det här känns ju som en hyfsad kompromiss tycker jag.

Så här i bilsemestertider så vill man ju gärna att barnen ska sitta säkert i bilen. Vi är jättenöjda med våra bilstolar, Be safe izi kid.  Trots att vi har en liten kombi sitter Samuel, snart fem, bra bakåtvänt. Allt är alltså frid och fröjd.

Tills jag råkar läsa texten på bilbarnstolsklädseln:

My mom is an angel and my dad is a superman.

Som den erfarna texttolkare jag är så förstår jag ju precis vad de menar. Men det kanske inte ni gör. Så låt oss låtsas att ni går i min högstadieklass, det här är en vanlig måndag, klockan är 8.15 och det är dags för svensklektion. Ämnet är förstås textanalys. Förra veckan ägnade vi en dubbellektion åt att analysera Karin Boyes Visst gör det ont när knoppar brister (och kom lite oväntat fram till att den handlar om när man slangar mopeder en vårnatt, och råkar få lite bensin i munnen), så ni är inte helt oerfarna inom ämnet.

- Kattis, vad tänker du på när du hör ordet ängel?

(Här tar jag mig friheten att svara, det går liksom snabbare då.)

- Hm, säger Kattis. Ängel. Söt och lockig, med vingar?

- Bra Kattis. Jaha, nu ser jag att Anne-Lie räcker upp handen.

- Ja, fröken! hojtar Anne-Lie. En del människor tror ju att man blir en ängel när man dör.

- Det är korrekt, Anne-Lie. Och nu när vi vet detta, vad innebär då texten ”Min mamma är en ängel?” Maria?

- Min mamma är söt och död?

- Ja, och lägg nu till det faktum att informationen är placerad i en bil? Om det var mammans körstil som beskrevs, vilken slutsats kan vi då dra om mammans förmåga att framföra ett fordon?

- Mamma är söt men livsfarlig bakom ratten?

- Precis! Och nu över till beskrivningen av pappan. ”My dad is a superman”. Någon?

- Pappa är jättestark och kan flyga?

- Mmm. Mer? Linda K?

- Och så har han kalsongerna utanpå byxorna när han kör bil.

Precis. Och årets bilsemester blev alltså just lite, lite roligare.

I alla fall för mig.

Alternativet är ju att ta bort den enfaldiga texten. Hur gör vi det då?

- Vi ger Samuel och Ellinor varsin till glass och låter dem äta i bilen!

- Bra tänkt Ami Fagrell. MVG till dig!

Jag vet inte vad ni har för er, men vi har badat och jag har byggt ett staket.

Och nu har min man tänt grillen.

Jag såg en kort snutt av ett teveprogram igår.  Delen jag såg tycktes  handla om problem i sexlivet. Kvinnan som föreläste för de tio männen förklarade saken ur kvinnans synvinkel:

- Och så känner hon sig inte uppskattad. Kanske får hon inte ens en klapp i rumpan vid diskbänken!

Stackars kvinnor.

Men jag tröstade mig med att de kanske fortfarande får en klapp i rumpan vid spisen och tvättmaskinen.

Snart kommer min man hem. Han har varit på musikkväll med några kompisar. Jag vet inte exakt vad det innebär, men jag tror att de lyssnar på musik, dricker öl och försöker imponera på varandra genom att säga saker såsom ”jag gillade ju det här bandet innan de var kända” och ”jag hörde den här låten innan den skrevs” och  ”jag drack visst det här ölet innan det jäst färdigt”.

När han kommer hem kommer han fråga hur kvällen var. Jag funderar på vilken version hans ska få höra:

A) Barnen var upp tre timmar efter läggdags och vi åt två glassar var.

B) Barnen la sig i tid och sedan åt jag sex glassar alldeles själv.

Vilken version tror ni imponerar mest?

Det är kul att inreda barnrum. Och så är det kul att titta på bilder av barnrum inredda för barn som ännu inte är födda. Speciellt den lite lyxigare varianten, där allt är vitt och grått och där stjärnkuddarna matchar stjärntapeterna som matchar stjärngardinerna som matchar stjärnmattan som matchar den egensnickrade hyllan i form av ett moln.

Nä, jag bara skojar, i form av en stjärna såklart. Annars skulle det ju  sett hur tokigt ut som helst.

Och i hyllan står träleksakerna dekorativt utspridda, sängen är bäddad med stärka tusenkronorslakan med diskret stjärnmönster, och på stolen sitter en handbroderad leksakskanin.

”Jag tycker att det är viktigt att saker och ting matchar”, skriver den bloggande blivande mamman. Och så gillar jag verkligen stjärnor” tillägger hon så att blinda läsare inte ska missa detta viktiga faktum. ”Dessutom gillar jag verkligen inredning, och barn och så” fortsätter hon. ”Så därför hoppas jag verkligen att den här bebisen är stjärnformad, så vi slipper lämna tillbaka den.”

I senaste mama får man tips om hur man istället för larm kan skydda sitt hus mot inbrott.

Man ska:

A) Låta grannarna titta till ens hus.

B)  Låta leksaker och slangar ligga framme.

(För om tjuvarna kommer skuttandes och ser alla leksaker så tänker de antagligen ”jaha, här bor en småbarnsfamilj. Då finns det inget värdefullt att stjäla eftersom det säkerligen sitter en macka i dvdbrännaren och så har någon kräkts på plattteven”. Och sedan snubblar de över vattenslangen när de bär ut det dyraste som fanns i hushållet – ett storpack libero up and go-blöjor.)

Så bra. Plötsligt känns det här så mycket bättre:

Nu ska vi bara få grannarna att sluta blunda när de går förbi vår trädgård.

Man kan tycka att mammabloggar förstärker könsrollerna, men själv skyller jag på litteraturen. Harlequinböckerna har helt förstört mig.

För oinsatta är Harlequin tantsnusk i pocket. De finns i olika modeller:

Historiska där ”uppstudsiga” kvinnor gör häpnadsväckande saker såsom talar innan de blivit tilltalade, och ligger med riddare vid brasor i dragiga rum. Ofta råkar de få se varandra nakna i badet innan dess, och går därefter runt och känner sig konstiga.

Romantiska – där sexscenerna mest innehåller små stön av vällust och män med stora händer som tar på kvinnor, som under tiden betraktar de vackra omgivningarna.

Passion – som  innehåller lika mycket sex som vilket normal porrfilm som helst, fast killarna är snygga och det dyker sällan upp fyra nakna kvinnor i läderstövlar som har sex med varandra i en höstack. 

Grundingredienserna är dock alltid de samma. En kvinna som är oskuld, eller som kanske legat med en man som hon i så fall varit gift med och som nu dött (fast hon har liksom inte tagit livet av honom, det är inte den typen av historier), träffar en kvinnotjusare som aldrig varit kär trots att han oftast är runt 35. Kvinnan är späd, fast med kurvor, och mannen är stark och gillar att trycka upp kvinnan mot diverse träd och byggnader.

Men, det finns alltid någon anledning till att de inte ska bli ihop. Som Romeo och Julia ungefär, fast mer att kvinnan går runt och tänker ”envisa karl” och så tänker mannen ”förbaskade fruntimmer”. Är det en historisk eller romatisk Harlequin tänker de så i  minst 100 sidor, ibland 175, innan de har sex. Är det en Harlequin passion tänker de så undertiden de har hett ångande sex som varar i ungefär 175 sidor.

Det slutar alltid med att de gifter sig och så blir någon gravid. Oftast kvinnan.

Så okej. Harlequin är kanske inte synomymt med kvalité, men skrämmande ofta återfinns samma mönster  även i andra romaner. Så numera kan jag inte läsa en bok utan att undra vem huvudpersonen ska ligga med. Skrämmande ofta kan man peka ut denna person redan under det första kapitlet.

Ibland dyker dock flera potentiella sängpartners upp. Då får man små diskreta ledtråder till vem hjältinnan ska bli ihop med. Den ena mannen är snygg (fast påminner ändå om en slemmig ödla), har en grym blick i ögonen, bryr sig mycket om pengar och på sin fritid gillar han att tortera getter. Den andra är snygg, omtänkam, får hjältinnan att skratta, och samlar på små söta hundvalpar som han aldrig trampar på svansen eller ryter åt. Och så råkar han äga ett stort hus som ligger exakt där hjältinnan vill bo.

Gissa vem hon blir ihop med.

Och medan ni gissar ska jag gå och fråga min man om han ofta läser böcker där uppstudsiga men söta singelmän blir upptryckta mot pissoarväggen av kraftiga kvinnor som aldrig tidigare varit förälskade, men som känner ett mystiskt pirr i magen vid blotta åsynen av mannens vad.

Eller så kanske jag ska skriva en sådan bok. Det kanske finns ett stort uppdämt behov av en sådan.

Jasså, är det här jag är.

Läs gärna övriga debutanters porträtt och notera att jag missat att ta med de obligatoriska miljbeskrivningarna, att jag av någon anledning inte hävdade att jag är född med pennan i hand (”Aj” sa mamma), och att jag glömde att använda ord såsom ”livsöde” 0ch ”budskap”.

Fy på mig.

När som helst nu kommer någon avslöja att jag inte är någon riktig författare.