Jag föraktar tidningen Cosmopolitan. Men eftersom vi av någon anledning har den på jobbet så lånar jag alltid hem den så att jag ska kunna förakta den extra mycket.

Cosmo är en tidning som vill peppa kvinnor. Kanske inte riktigt genom att säga ”du är bra som du är” utan snarare genom det än mer klassiska uttrycket ”du blir bra som du är när du har följt alla våra råd”.

Samlade råd från senaste numret är att vi kvinnor ska gå upp med tuppen för att må psykiskt bättre, vi ska skriva ner allt vi tänker (säkert sätt att få oss att tänka mindre – hur ska vi annars hinna med?), vi ska våga spela högt, vi ska känna förståelse för våra ex så att de kan bli våra vänner (eller ”kex” som cosmo så fiffigt formulerar det. Det är en förkortning av ”kompis ex”), vi ska tala till männen på deras språk, vi får tips på en enkel vardagsklänning i sammet, spets och rysch som bara kostar ett par ynka tusen, och till det kan vi ju ha tidernas bästa väska som ”skulle gjort Jeanne d’Arc grön av avund” ( låt mig se, Jeanne d’Arc var överbefälhavare i ett litet gulligt  men ändå chict krig, och brändes på bål.  Men hela bålbrännarincidenten hade förstås blivit mycket trevligare med en rosa väska i skinn från Fornarina), vi får tips på tio sminkprodukter vi kan använda för att skapa en ”naturlig look”, samt de sju produkter vi kan använda för att skapa en ”osminkad look”,  därefter följer förstås tipsen på den vanliga översminkade looken, sedan får vi lära oss de tio nya kyssarna och jourhavande mannen berättar hur vi kvinnor ska vara i sängen för att vara ”bra” (”intresserad, initiativrik och aktiv”).  Och sedan när vi byggt upp vårt självförtroende på detta underbara vis ska vi göra testet på sidan 35 som avslöjar om vår kille bara vill ha sex eller om han vill ha mer. Det är ett oerhört vetenskapligt test där man till exempel ska fundera på hur killen reagerar när han träffar ens kompisar. Försöker han imponera på henne – då vill han vara tillsammans med dig. Är han trevlig men ändå enbart fokuserad på dig – då vill han bara ligga med dig och smyga iväg utan att lämna sitt telefonnummer. Om han inte påminner om Marshall Eriksen från How I met your mother, förstås. För då är han seriös.

På nästa sida följer testet ”Vill han att ni ska bli ihop?” och ”Vill han dela hela sitt liv med dig?” Därefter följer inte testet ”Vill han ha barn med dig?” eftersom ett behov av att göra ett sådant test automatiskt diskvalificerar en från att skaffa barn.

När vi ändå är igång så kan vi byta ut hela vår garderob (inklusive den där dyra vardagsklänningen vi köpte för några rader sedan) så att vi kan klä oss i ”powerlooken” . Tjejer ska numera vara orädda, målinriktade och med en rejäl dos skinn på näsan, säger Cosmo, och fortsätter med tips om hur man blir det:

Locka fram henne med dina vassaste pumps, rödaste läppar och coolaste attityd. Klädd i en skräddad dräkt med markerade axlar, monsterklackar och ett megasjälvförtroende är det ingen som vågar jävlas med dig!”

Mer karriärtips hittar vi i artikeln om hur vi förbättrar vårt cv genom att sticka ut och vara personliga, vilket följs av testet ”Finn din egen gudinna.”

Det hela hänger ihop så bra. För vad gör ett bättre och mer personligt intryck när man söker jobb som advokat än tillägget ”och eftersom min inre gudinna är Dike – den moraliska rättvisans gudinna, så tror jag att jag är synnerligen lämpad för jobbet”.

Fast ibland undrar jag om det här med smink, kläder och hårstylande är någon slags komplott ägnad åt att hålla oss kvinnor på mattan. Vem har tid att strida för högre lön när man är upptagen med att plocka bort hår från benen, föna håret och grubbla över om ”flickig spets”  eller ”böljande chiffong” är den rätta klädseln på styrelsemötet.

Efter en stökig natt vaknade jag och Ellinor i samma säng.

- Jag är trött, sa jag.

- Jag är en orm, sa Ellinor.

Efter att ha ålat runt lite bestämde hon sig för att vi skulle leka tillsammans.

- Du räknar mamma, så gömmer jag mig under täcket! Nu har jag gömt mig, nu får du leta. Leta under täcket. Jaaaa! Du hittade mig. Nu är det din tur att gömma dig mamma! Bakom dörren! 1, 2, 3….

Jag minns inte riktigt, men var inte kurragömma mer spännande förr?

Min favoritbehå gick sönder imorse. Och med favoritbehå menar jag förstås den-enda-vettiga-behån-som-överhuvudtaget-går-att-ha-på-sig. Så istället satte jag på mig behån som vi kan kalla trasan-som-en-gång-var-vit-men-eftersom-man-inte-får-tvätta-bygelbehåar-i-tvättmaskin-är-den-numera-mer-hudfärgad-om-det-nu-vore-så-att-man-hade-grå-hud-alltså. Den stack upp ur min svarta klänning. Det var inte så snyggt men eftersom jag skulle lämna barnen på dagis och komma i tid till jobbet så fick helt enkelt hänga handväskremmen över urringningen och ha kvar den där.

Sedan utnyttjade jag lunchen till att köpa en ny behå. Jag tänkte mig något  som skulle passa en debuterande författare på bokmässan. Något svart och seriöst som inte skrek ”hej jag har ammat skitlänge” eller ”jag kan inte skriva men tack vare min urringning kan jag ändå ge ut böcker”. Lite mittemellan alltså.

Efter lite hjälp från exepediten som villigt tryckte, klämde och öppnade provhyttdörren vid olämpliga ögonblick i mitt behålösa liv, så lyckades jag hitta exakt en sådan behå som jag behövde. Detta ingav mig en triumf-fylld (ja, det var en ordvits) känsla och jag beslöt mig för att även hitta något annat snyggt plagg som passar på en bokmässa.

Först såg jag ett par paljettklädda byxor. Och kände mig enormt frestad, men eftersom inget säger ”hej celluit” lika mycket som just paljettklädda byxor så avstod jag.

Sedan tittade jag på en klänning med exakt rätt skärning, men med chockrosa leopardmönster. Det kändes inte som om naturen menat att någon skulle se ut så, så jag avstod.

Därefter provade jag en enkel grå tröja som visade sig vara allt annat än enkel att få av sig igen.

Och slutligen hittade jag den perfekta tunikan. Svart. Snygga detaljer. Lite silikig. Sedan visade det sig att jag tyvärr glömt att ta med mig den perfekta kroppen till affären.

Skit också.

Men ni kan ju ändå komma till bokmässan och se mig i min svarta behå.

Jag skulle vilja säga att jag faktiskt har accepterat mitt utseende, och att det förändras i takt med att jag blir äldre. Jag har alltid varit en prickig människa, och jag har alltid vetat hur de där leverfläckarna förändras med åren. De blir större. Och håriga. Och hårstrån som växer rakt igenom leverfläckar bli svarta.

Det är okej. Det är det verkligen. Små barn kan få peka på mig på stranden och fråga om jag är den elaka häxan i Hans och Greta. För medan de gömmer sig kan mina barn leka utan att bli omkullsprungna, nerskvättna och bestulna på värdefulla badringar. Mitt utseende är därmed en investering i mina barns hälsa. En rejäl, omtänksam, moderlig och ganska äcklig investering.

Det finns bara ett problem. Leverfläckar är brunsvarta. Och om det växer åtta svarta hårstrån i en leverfläck så ser det ut som, ja…som en spindel. Så så här ser min vardag ut nuförtiden:

”Ah, en spindel på min arm! Nä, en leverfläck.”

”Ah spindel! Nä, leverfläck.”

”Ah, spindel! På mig! Nä, leverfläck.”

”Iiih! Spindel på armen! Nä, leverfläck.”

”Hjälp! Spindel! Arm! Nä, leverfläck.”

”Ta bort den! Nä ingen spindel, leverfläck.”

”Ooh! Spindel mig på arm hjälp! Hoppsan, bara leverfläck.”

”Kolla vad konstigt. En leverfläck på golvet. Varför rör den på sig?”

”Aaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaah!”

Åh CSI. En snabb koll på likets fingernaglar och de vet att han är från Ukraina, har cancer och att han en gång vann ett kilo kaffe i en minigolfturnering.

En snabb titt på mina fingernaglar avslöjar antagligen att jag snutit mig 234 gånger bara idag, att jag petar mig i näsan ibland och att Ellinor bajsade i soffan idag.

Tänk vilket teveprogram det skulle bli.

I jakten på de nybakade muffinsarna började Ellinor släpa fram kökspallen mot diskbänken. Samuel, som av någon anledning åkte rullskridskor inomhus, konstaterade lyckligt att han nådde upp utan pall.

- Oj Samuel, sa Ellinor imponerat. Har du blivit stor nu?

- Jaaaaa, svarade Samuel.

Sedan vände sig Ellinor om och granskade mig kritiskt där jag satt och åt min muffins:

- Jag tycker att mamma blivit större också!

Och jag som inte ens hade rullskridskor på mig.

Hela veckan har jag längtat efter helgen. Jag önskade mig en lugn helg utan en massa renoverande, redigerande eller farande hit eller dit.

Tyvärr tolkade min kropp det som att jag önskade mig en rejäl förkylning.

Jag borde dock ha anat att feber och smaklöksutslagning var på väg. Redan i fredags hade jag några allvarliga symptom:

1. Jag tyckte att kaffet på jobbet smakade ganska gott.

2. Jag såg en spindel i källaren och orkade inte skrika.

3. Jag åt inte upp ostbollarna.

Jag har kollat upp det hela, men ni behöver inte vara oroliga. Enligt sjukvårdstanten är det inte typiska symptom på svininfluensa.

Dessutom är ju doktor Ellinor här. Hon har undersökt mig och ställt alla de viktiga frågorna:

- Har du hjärtat i magen mamma? Varför inte? Har du ätit upp patienten då?

Därefter kom den insiktsfulla diagnosen:

- Jag tror att du har pratat för mycket engelska, mamma.

Och slutligen den enda rätta behandlingen mot engelska sjukan:

- Kan du dra upp tröjan lite? Du behöver en bilbana på magen.

Dagens frukostkonversation med Samuel:

- Mamma, när pappa handlar så gör han inte som när du handlar.

- Nähä. Hur gör pappa då?

- Han gör på sitt vanliga sätt. För han har slut på pengar.

- Oj då. Hur gör man då?

- Då går pappa till den andra kassan. Den där det inte finns något rullband att lägga det man handlat på. Men det finns en tant. Och då, då, då, då…

- Ja?

- Då betjänar pappa den tanten.

Hm. Nu blev jag lite orolig. Jag kanske borde ge min man lite pengar?

Eller ska jag slappna av och räkna med att tanten i kassan redan tagit hand om den biten?

Idag handlade jag nya dagiskläder till Ellinor. Det var lite jobbigt.   Byxorna var nämligen inte bara märkta med storlek 92, utan de var också märkta med storlek 1,5 -2 år. Och Ellinor fyller ju tre om några veckor.  Inte vill jag då köpa kläder som skulle passa hälften så gamla barn. Det går ju inte. Det känns helt fel.

Storlek 104 var enligt märkningen för barn mellan 3 och 4 år. Borde alltså vara rätt alternativ för Ellinor. Lite att växa i. Men en närmare kontroll visade att det skulle vara ungefär två decimeter för Ellinor att växa i. Vilket kanske är lite för mycket ifall man som jag tycker att det är kul om barnen kan stå och gå och sådär. Så jag bestämde mig för  att gå efter storleken hon faktiskt har,  och att ignorera åldersmärkningen. När jag handlar kläder till mig själv så försöker jag ju faktiskt gå efter vad som passar, och inte efter vad som står i.

Vid närmare eftertanke är jag oerhört lättad över att den där åldersmärkningen faktiskt försvinner när man blivit vuxen. För annars hade jag varit tvungen att handla kläder i storlek 55-60 år.

- Nu ska jag åka helikopter, meddelade Ellinor när gästerna anlände. Och när man åker helikopter, då får man inte ha trosorna på sig!

- Va? sa jag.

- Ja, alla som ska åka helikopter måste ta av sig trosorna, förklarade Ellinor. Ni kan lägga dem i mitt sovrum, fortsatte hon omtänksamt.

Jahaja. Den raggningsrepliken har man ju hört förr.

Eller nä. Det har man inte.