Numera behöver man inte nycklar för att komma in i sitt hus. Och det är ju en jättebra idé för alla de där människorna som liksom min man inte kommer ihåg var de la nycklarna någonstans.

Problemet är bara att man måste komma ihåg en kod istället. Man sätter in ett handtag med knappar på, som både från in och utsidan öppnas genom att man knappar in sin personliga kod. Det behövs bara en knapptryckning för att låsa dörren – men sex för att öppna. Vilket ställer till problem för människor som liksom jag alltid glömmer bort sina koder. Som exempel kan jag nämna att jag alltid får visa legitimation när jag använder mitt visa-kort, eftersom den koden raderades från mitt minne någon gång i mars.

Speciellt lätt glömmer jag koder i stressade sammanhang. Tänk dig själv att någon väcker dig mitt i natten och tänder eld på dina fötter, och medan rummet fylls med illaluktande livsfarlig rök  och brandvarnaren piper så vrålar idiotmänniskan ”vad har du för kod till ditt visa-kort?!” Då knuffar du omkull vansinnesmänniskan och springer ut. Men tänk dig då att det inte är en vansinnesmänniska som ber om koden – det är ett handtag, och innan du knappat in den förbaskade koden så kan du inte lämna rummet. Eller kanske är du på väg in. Du har just hämtat på dagis, femåringen vrålar av hunger och kissnödighet och treåringen vrålar för att hon inte får stoppa ihoprullade gråsuggor i öronen. Själv känner du för att vråla för du vet att på andra sidan dörren finns soffan, teven och bolibompa, samt en chokladkaka som du gömt så pass bra att din make antagligen inte har ätit upp den, och allt som behövs är sex  jävla siffror så är du inne.

Eller varför inte en morgonscen: Du har fått båda barnen att kissa i någorlunda närhet av toeletten, de har ätit något som kan ha varit cornflakes, eller torkade makaroner från gårdagen, och själv har du något som kan vara kläder på dig. Till råga på allt så har barnen borstat sina tänder med något som kan vara en stor tandborste. Lycklig över denna oväntade framgång häller du lite yoghurt på din mage och tar på dig dina innetofflor, och öppnar ytterdörren. Nä just det ja, den är ju låst. Så du provar med 1-2-3-4-5-6. 0-0-0-0-0-0. 6-5-4-3-2-1. 6-6-6-6-6-6.

Efter att ha knappat in din egen längd  (0-0-0-1-7-4),  antalet utbrott barnen fick innan frukost (2-3-5-8-0-9) och den årliga sexfrekvensen för småbarnsföräldrar (0-0-0-0-0-1) så ger du upp och ringer din man och undrar om han kanske kan komma hem och släppa ut dig.

Tyvärr kan han inte det eftersom han har tappat bort sina jobbnycklar och är inlåst på kontoret.

Men jag antar att tillverkarna tänkt på den här situationen. Det finns säkert en backup-reset-släpputmig-knapp. Och när man trycker på den så slutar den lilla lampan lysa rött, och så lyser den trevligt grönt i stället. Det finns nämligen en lampa där också. Den drivs av batterier. Hela knappsatsen drivs förresten av små specialbatterier. Det är väldigt smart. Det är för att dörröppningsfunktionen ska fungera även vid strömavbrott.

Det står inget om hur den fungerar om man tillhör den där gruppen av människor som alltid glömmer att köpa batterier.

Imorgon är det tänkt att min bok ska gå i tryck. Och jag känner att jag har haft en lite naiv inställning till författarskapet. Jag tänkte mig att jag skulle sitta framför en dator med en god kopp kaffe och knappetiknappa lite mellan tuggorna på en gigantisk chokladkaka. Sedan skulle jag skicka iväg texten till förlaget, och så skulle de bearbeta den:

- Sådär Karin. Nu har jag läst igenom din text och ändrat i den så att du låter smart och snygg. På sidan 13 såg jag att du egentligen menade något annat så jag utvecklade det litegrann, så boken blev 200 sidor längre. Jag är klar med uppföljaren också förresten. Allt du behöver göra är att posera för en fotograf som vi skickar dit. Eller strunt i det förresten, vi tar den här bilden av Julia Roberts som vi har liggande. Ni är ju så lika.

Tydligen går det inte till så. Tydligen måste jag skriva saker själv, och tycka saker  också. Vilket innebär att jag måste läsa manuset 212 gånger, minst.

En intressant detalj är att jag trots alla dessa genomläsningar fortfarande skrattar åt några av mina skämt. Det måste betyda att boken är jätterolig.

Eller att jag verkligen har dåligt minne.

Ikväll tävlade jag och Samuel i vem som älskade den andre mest. Jag sa att jag älskar honom mer än det finns flugor i vår soptunna. Samuel kontrade med att han älskar mig mer än det finns apelsin i rymdraketer.

Det finns mycket apelsin i rymdraketer, va?

9.58 sekunder är helt klart en bra tid. Det råkar faktiskt vara exakt den tid jag orkar titta på sport.

Däremot orkar jag inte med analyserandet efteråt. Detta eviga ältandet:

- Varför vann du?

- För att jag sprang snabbast. Det finns tydligen någon regel som säger att den som springer snabbast vinner.

- Eeh. Jaha. Just det ja. Vad hade du för taktik då?

- Jag satte den ena foten framför den andra, och sdan upprepade jag den proceduren flera gånger. Och så försökte jag springa rakt fram. Mot mållinjen liksom. Och inte rakt ut i publiken.

- Fantastiskt! Så begåvat! Och nu ska vi se filmklippet åttahundra gånger till. Varav 743 är på andra språk. Det är ju så festligt att höra sportkommentatorer vråla ”aaaah” på olika språk.

Okej, dags för viktigaste omröstningen någonsin:

Om man dammsuger upp en fem centimeter stor husspindel så…

A) Dör den omedelbums.

B) Får den enbart en liten skada på sitt femte ben (räknat medsols) och använder de övriga sju till att klänga sig fast inuti dammsugarslangen för att sedan raskt kravla sig ur dammsugaren så fort motorn stannat. Sedan muttrar den irriterat medan den på ett onaturligt hurtigt sätt skuttar uppför trappan tillsammans med femton arga och håriga kusiner. De stannar utanför sovrumsdörren, tuggar lite fragda, gör gängtecknet ( två ludna ben ovanför huvudet och ett sträckt rakt bakåt. Oturligt nog är det femte benet som ska sträckas rakt bakåt – vilket förstås gör lite ont på den skadade dammsugarspindeln, som raskt blir ännu argare), knuffar upp dörren och utkräver en otäckt krypande och kittlande hämnd.

Snälla svara fort.

Igår lyckades vi med konststycket att få båda barnen att somna i tid för första gången efter semestern. Så klockan åtta på kvällen stod jag och maken i köket och tittade förvirrat på varandra. Vad skulle vi göra nu? Diska? Prata med varandra? Ha sex?

Som tur var hittade vi en halväten påse chips, och en DVD-box med Vänner.

Efter ett och ett halvt avsnitt och några nävar chips så skrek min man plötsligt hysteriskt innan han hoppade  upp och kastade ut chipspåsen genom det öppna fönstret. Inte för att han plötsligt kommit på att chips innehöll en oförsvarlig mängd mättat fett, utan för att en fet spindel glatt kravlade runt i botten av påsen.

Min man tror att högre makter gav oss en vink om att vi borde sluta äta chips.

Jag tror att högre makter försöker lära oss att vi måste äta upp hela chipspåsen på en gång.

Att använda ordet ”Peniskvinna” som rubrik lockar tydligen läsare. Jag är dock rädd att några av de där tiotusen nya läsarna blev lite besvikna. Här gled de elegant in, spända av förväntan. Nu skulle det äntligen avslöjas. Hur ser en Peniskvinna egentligen ut? Var sitter penisen? Är den stor eller liten? Kanske finns det till och med bilder? Skarpa, detaljerade bilder i olika vinklar – framifrån, från sidan och underifrån (men inte ovanifrån, för då är brösten i vägen och snoppen syns inte alls). Kanske får man se en film också? En film där Peniskvinnan suckar och berättar hur hemskt det var i omklädningsrummet efter gympalektionerna:

 ”De andra retade mig förstås . ‘Ha ha’ sa de. Fast jag tror att de bara var avundsjuka för att jag hade någonstans att hänga handväskan medan jag sminkade mig.”

Eller är en Peniskvinna helt enkelt en kvinna som samlar på penisar? I bokhyllan står snopparna på rad. I soffan tronar kukkuddarna. Man öppnar hennes badrumsskåp, och vips ramlar 14 små penisar ut. ”Den här minsta använder jag som tandpetare” förklarar peniskvinnan glatt.  ”Den kommer åt överallt”.

Så, erkänn nu. Är du här på jakt efter snippsnoppen?

Idag ska jag till patalogilaboratoriumet. De ska ta cellprov på den där konstiga knölen i min mage.

Den dåliga nyheten är att det är en så kallad öppen mottagning, utan tidsbeställning. Man kan alltså få vänta hur länge som helst.

Den goda nyheten är att de även utför obduktioner.

Ellinor och Samuel tittar på Trazan och Banarne innan dagis.

- Goodbye! hojar Trazan.

Ellinor tittar förnärmat på teven, rynkar på näsan och suckar lite:

- Jaha, säger hon. Gubb-bajs på dig också då.

Eftersom jag slutat sända morgonprogrammet kan jag numera titta på teve på kvällarna igen. Samt blogga. Just nu är det So you think you can dance. Mest imponerad är jag av domarna. Hur kan de bedöma vem som är bra och vem som är dålig? Jag tycker alla är skitduktiga. Speciellt när de är flera som dansar samma dans samtidigt. Först sparkar de åt ena hållet, sedan åt andra, och så håller de armarna böjda i exakt samma vinkel medan de viftar med händerna innan de snurrar runt tre varv utan att falla omkull, och så lutar de sig bakåt, sveper med högerarmen längs golvet medan vänsterarmen tecknar något som kan vara en pudel i luften och plötsligt rusar de runt såsom myror i en stack som man hällt vatten på, fast man inte får, men de krockar inte,  och sedan skuttar de som om stringtrosorna kilat fast sig litegrann och de försöker skaka loss dem  innan de alla gör gängtecken med båda händerna samtidigt vilket strax övergår till simtag rakt upp i luften, och de försöker verkligen simma, upp, upp, vill de, men oj det kommer en stark vind, en jättestark vind och dansarna blåser bort över scenen och där ändrar musiken plötslig tempo och alla börjar låtsas att de har osynliga fogsvansar i händerna och det är segt trä de sågar i, jättesegt, men hoppsan, där är de igenom och de blir jublande glada och sträcker sig mot skyn igen…

Hur sjutton kan de komma ihåg alla dessa rörelser? Jag kan inte ens komma ihåg att vi flyttat på soffan, så varannan gång sätter jag mig på golvet.