Idag skulle Ellinor varit på sin treårskontroll på BVC. Men det krockade med min tandläkartid, så igår tog jag med mig kallelsen till jobbet för att ringa och lämna återbud. Dock ylade BVC-telefonsvararen bara otäckt åt mig varje gång jag ringde, så jag bestämde mig för att ringa idag under telefontiden på morgonen istället. För säkerhets skull tog jag därför ut lappen från min kalender, och la den på köksbordet. Inte för att jag  skulle se den på morgonen, utan för att maken, som går upp först, skulle se den och sedan påminna mig. Innan jag la mig påminde jag strängt min man om att det är hans uppgift att påminna mig nästa dag, för jämställda par delar på arbetsuppgifterna.

- Jag har lagt lappen mitt på köksbordet! Du kan inte missa den! Du måste ringa mig från jobbet så att jag inte glömmer det, påpekade jag strängt.

- Mmmmm, lovade min man dyrt och heligt.

Tyvärr var jag lite trött när jag la lappen på köksbordet. Så istället för BVC-lappen råkade jag plocka upp ett pressmeddelande om försvarets behåar.

Idag klockan åtta ringde min man från jobbet:

- Jag skulle påminna dig om en sak.

- Jaaaa? sa jag.

- Eh…eh…glöm inte sätta på dig behån?

Jag är en nojig förälder. En andningslarmsförälder. Vi hade inte planerat att använda det, men Samuel föddes sju veckor för tidigt, hade lite problem med andningen och vi fick med oss ett larm hem. Sedan var det ganska svårt att sluta. Först fick vi inte sluta med larmet, sa doktorn. Sedan en dag tyckte han att vi skulle det. Men om Samuel behövde ha det igår, varför skulle han inte  behöva ha det idag? resonerade vi. För exakt vad skulle ha hänt just inatt? Och om han hade det i dag, varför skulle han inte behöva ha det imorgon? Och om han har det imorgon, varför inte nästa vecka? Och om han har det nästa vecka, är det verkligen så mycket extra besvär att packa ner det när han ska på klassresa?

I nya numret av Mama finns det en artikel om plötslig spädbarnsdöd och andninglarm. Professor Hugo Lagercrantz uttalar sig och säger att i Sverige är risken så liten att den knappt går att räkna med. ”Det är farligare att sätta sig i en bil” säger han.

Varpå normala föräldrar drar en lättnadens suck.

Och föräldrar som är som jag skriker ”aaaaah, vi ska aldrig mer åka bil!”

Det är svårt att leka låtsaslekar. Inte för att mina barn är för dåliga på att låtsas, utan för att de är för bra. Jag blev just utslängd från Ellinors rum för att jag satt på hela låtsasfilten, samt åt upp alla låtsasmuffinsarna.

Herregud, jag kan inte ens låtsas att jag är bra på att uppföra mig.

Foto: Tre stycken låtsasmuffinsar

Idag hade de lagt till skräckfilmsmusik medan man väntade på besked om vilka idoldeltagare som skulle få åka hem. Jag minns inte att det var skräckfilmsmusik förra året. Jag tror att det helt enkelt krävs mer och mer effekter för att hålla spänningen vid liv år efter år.

Undrar vad det blir nästa år? Kanske kommer det in en kille klädd i vit mask och skär lite snitt här och var i deltagarna medan man väntar?

”Ska Urban få åka hem ikväll?” mässar Jidhe. ”Eller ska han få gå av scenen bärandes sin hand i en liten blodig plastpåse?”

Jag tycker om att simma. Alla andra sporter gör en svettig, kladdig och stinkande, och ger upphov till begrepp såsom tuttsvett och rövsvett. Att springa på lunchen ger en flåsig eftersvettskänsla som räcker hela dagen, men att simma får en att känna sig fräsch och ren resten av eftermiddagen.

Fast idag gjorde jag en elegant vändning på bana ett samtidigt som hårmannen klättrade ut poolen. Och då kunde jag inte låta bli att undra om vattnet som nu trängde in i min näsa, var samma vatten som just gled mellan hans håriga skinkor.

 Och det kommer jag att grubbla på resten av dagen.

Minns ni hur det var när ungarna just lärt sig krypa? Hur de direkt hasade fram till bokhyllan och slet ut alla böcker? Och själv sprang man nervöst runt och sa ”ajaj” och oroade sig för att de skulle få det fransksvenska lexikonet i huvudet, eller rent av tippa hela bokhyllan över sig.

Folk i omgivningen påpekade att det var en period. En fas alla ungar går igenom. Låt dem hålla på, eller sätt böckerna högre upp, sa experterna.

Och de hade rätt, de där experterna. Precis som de alltid har. Numera sitter jag inte alls och oroar mig för att Ellinor ska välta bokhyllan över sig.

Jag antar att det är en av fördelarna med väggfasta bokhyllor.

Experterna påstår för övrigt att ett av problemen med mina barns uppfostran är att jag sliter fram kameran och fotar dem varje gång de gör något busigt. Det är det där klassiska misstaget med att bekräfta dåligt beteende med uppmärksamhet. Slåss jag, syns jag, etc. När de arresterat Ellinor om sisådär 15 år kan hon ha med det i sitt försvarstal:

När jag var liten var mamma så upptagen. Hon bloggade, jobbade som programledare och slutade sent på kvällarna, dessutom skrev hon en bok och renoverade huset. Men så fort jag busade släppte hon allt och så rusade hon och hämtade sin kamera, och jag stod där och njöt i det bländande blixtljuset. Och nu har jag känt mig lite ensam och övergiven på sista tiden efter att min pojkvän gjort slut. Så när jag fick syn på den där övervakningskameran på banken så kunde jag bara inte låta bli….Ta en bild till förbrytarregistret sa du? Vänta lite ska jag sätta på lite läppglans bara. Och så kan ni skriva under att dagens outfit är från Gina Tricot, förutom pistolen för den är köpt på BR.”

Jag har ett ganska konstigt jobb. Om ni vill se vad jag gör på mitt jobb så har jag faktiskt gjort en film om det. Den är förvirrande, och lite tråkig, men för er som vill kunna säga ”haha är det så du låter egentligen”  och ”om jag var du skulle jag inte skutta sådär” så är den perfekt. Jag har klippt ihop den själv, och jag är väldigt stolt över detta. Jag fick med en del subliminala klipp, en otäck scen, och så avslutade jag med det där populära antiklimaxet som alla filmer bör ha.

P. S. Det är två personer med i filmen. Jag är den med långt hår (den spelades in dagen innan jag klippte mig). En tredje person är med på telefon. Hon hörs inte – men när jag ser tankfull ut och nickar så är det hon som pratar.

Uppdatering: Efter att ha googlat lite har jag insett att det är så kallade klimax som är poulära i filmer. Ska tänka på det till nästa gång.

Om några dagar ska Ellinor på treårskontroll på BVC. Några veckor innan det sker får man hem ett litet formulär som man ska fylla i. Jag suckade lite över alla dessa papper som alltid ska administreras, och la dem åt sidan. Varpå Ellinor bestämde sig för att fylla i själv:

Fast det faktum att hon uppenbarligen kan läsa borde väl ge ett litet plus i kanten?

En annan möjlig positiv tolkning är att hon är så tidig i sin utveckling att hon besvarat frågorna utifrån en tonårings perspektiv.

Utstyrseln nedan är för övrigt exakt vad jag ska ha på mig på bokmässan i Göteborg i helgen. Jag läste nämligen i Cosmopolitan att man kan påverka sin karriär med hjälp av sitt klädval, och en regnrock från Överskottsbolaget signalerar styrka och tålighet, samt att man kanske är en galen massmördare. Folk kommer köpa mig bok för att de inte vågar låta bli.

Kom och hälsa på mig. Mellan klockan 12 och 2 på lördag står jag i Hydra Förlags monter. Känner ni er osäkra om det verkligen är jag – prova att kramas. Prasslar det är det helt klart jag.

Igår kväll, strax efter tio (lokal spindeltid) gick jag ut för att fortsätta med mitt nya projket – att täppa till alla springor i betonggrunden så att spindlarna inte kan ta sig in i källaren. Det är många spindlar just vid husgrunden. De har bon under träpanelen, och vid mörkrets inbrott åker de på dingel dangel-safari där betongen möter trät.

Man kan alltså tycka att jag var väldigt modig när jag så sent på kvällen smög ut med min ficklampa för att smeta  cementliknande geggamoja här och var.

Man kan också tycka att jag var lite märkligt klädd.

Det har man i så fall rätt i. Samuels solglasögon var ett dumt drag. Bättre att se vart man flyr än att fäkta hjälplöst med armarna när man snubblar över målarstegen i gräset.

För övrrigt har jag dock noterat att jag är mindre rädd för spindlar utomhus. En av mina värsta skräckscenarion gällande spindlar är ju att jag ska lyckas reta upp dem med mina taffliga försök att banka ihjäl dem, så att de ska tänka ”nä nu jävlar” och nattetid hämnas när jag försvarslös ligger i min säng.

I och för sig är jag rädd för detta även när jag stöter på dem ute. Men då brukar jag ljuga dem rätt upp i ansiktet (fast på lite avstånd) och ge dem fel adress. Även tänkande varelser går nämligen att lura med en riktigt bra lögn.