Vad sjutton är Silent Library för teveprogram? Jag har tittat i några minuter och sett ett antal personer  fåna sig vid ett bord. Det är tåslickningar, föremål som stoppas ner i kalsonger, någon som står på bordet, misslyckade försök att vara tysta, annat trams och absolut ingen som äter.

Som att återuppleva kvällens middag.

Idag efter kvällsmaten bestämde jag mig för att ta ett avslappnande bad. Jag låste badrumsdörren, skurade badkaret, hällde i en halv flaska badskum, en massa vatten, och en massa mig.

Efter fem minuter skrapade det vid dörren.

- Skrap, skrap, skrap.

Sedan öppnades den.

- Jag kan öppna dörren med fingrarna när den är låst, meddelade Samuel stolt. Han klev in, låste dörren och tog av sig tröjan. Därefter slängde han tre badankor i badkaret.

- Undrar vilken som är snabbast? sa han fundersamt och började provköra fram och tillbaka genom badskummet. När den gula ankan med blå hatt vunnit för fjärde gången knackade det på dörren.

- Åh! utbrast Samuel lyckligt. En gäst! Och så gick han och låste upp dörren.

- Jag ska också bada, meddelade Ellinor och stegade beslutsamt in.

- Jahaja, suckade jag. Men du får inte kissa i vattnet.

- Ha ha ha, skrattade Samuel. Men ankan kan kissa i vattnet!

Och så bevisade ankan detta genom att fylla min navel med iskallt vatten som befunnit sig innaför ankskalet sedan förra månadens bad.

- Nej! vrålade jag. Ingen får kissa i vattnet!

- Han heter Einstein, sa Samuel förorättat.

- Det spelar ingen roll, sa jag. Ingen får kissa i badvattnet. Inte ens Einstein.

- Säg ”Ajabaja Einstein, du får inte kissa i badvattnet”, krävde Samuel.

- Ajabaja Einstein, du får inte kissa i badvattnet, sa jag lydigt.

- Får Einstein kissa på ditt huvud? undrade Ellinor intresserat.

- Kolla skum! ropade jag.

Barnen klev i. Ankorna simmade, dök och kissade lite. Einstein var värst. Sedan tröttnade Samuel.

- Jag kan tvätta din rygg lite mamma, sa han artigt och hällde ut den kvarvarande halvflaskan med badskum över mig och började gnugga frenetiskt med händerna. Under tiden åkte Ellinor vattenrutschbana på mina böjda ben. Skummet gjorde det extra halt och festligt. Einstein betraktade spektaklet och log elakt.

Efter att Ellinor åkt ner med huvudet under vattnet för fjärde gången tröttnade jag.

- Nu får du duscha av dig och gå upp, förklarade jag. Mamma måste raka benen!

Ellinor fäktade vilt omkring sig med en anka i varje hand.

- Nej, nej! vrålade hon. Einstein måste också raka benen!

Med ett fast grepp om Ellinors slingrande kropp klev jag ur badkaret för att överlämna henne i hennes fars ömma vård.

- Jag kan duscha lite så länge, ropade Samuel efter oss.

- Inte för mycket, ropade jag till svar. Spar lite varmvatten till mig!

Fem minuter senare var jag tillbaka. I badkaret stod Samuel och huttrade i den allt kallare duschstrålen. När han fick syn på mig vände han sig om, tog den numera vattenfyllda badskumsflaskan och räckte den mot mig:

- Här mamma! Jag sparade lite varmt vatten till dig!

Jag älskar hur butikerna utnyttjar alla våra helgdagar samt icke helgdagar för att marknadsföra sina egna produkter i reklambladen:

”Snart är det 2:a advent – oxstekens högtid! Redan de gamla grekerna brukade säga ”hoppsan, nu är det är det dags att tända det andra ljuset och slakta oxen. Sedan samlas vi och dricker zingo och ramlösa och äter gräddglass med lakrits- och citronsmak innan vi tittar på Flickan som lekte med elden – denna härliga adventsfilm som ju handlar om en liten grekisk flicka som tände det andra ljuset i staken och sedan roade sig med att elda upp små konfettibitar och en snörstump”.  Det var ju faktiskt så den bysantiska elden uppstod.

Snart är dessutom julen här! Skänk gärna en extra tanke på Jesus och de tre gåvor som de vise männen hade med till honom: frysta oxjärpar, ett tillfälligt parti med maskindiskmedel och ett fondue-set.

Och glöm inte att köpa mjöl – eller som man också kan kalla det – biologiskt nedbrytbart lucialinne!”

I helgen läste jag en recension av min bok i någon tidning från Norrland. Recensenten påpekade att boken i och för sig var rolig, lättläst och med igenkänningsfaktor – men hur många böcker med mammakrönikor behöver världen e g e n t l i g e n?

Jag återkommer med svar på den frågan. Ska först bara kolla statistiken på hur många kokböcker, deckare och kärleksromaner världen behöver.

Jag njöt inte av mina graviditeter. I alla fall inte så som jag hade velat njuta, med en fin mage och lyckan över att snart bli mamma. Inte för att mina graviditeter var särskilt jobbiga. Jag blev inte gigantiskt, jag var bara lite illamående och jag hatade bara min man när han gjorde fullkomligt onödiga saker som att äta äpplen. Men jag är och kommer alltid vara en orolig själ. För att våga njuta av en sådan sak som en graviditet så skulle jag behöva ett kvitto på att allt kommer gå bra. Och det får man ju inte. Och det går ju inte alltid bra.

Egentligen skulle vi haft ett annat barn än Ellinor. Och jag skulle ha njutit av den graviditeten, det bestämde jag mig för redan när jag  fick plusset. Men det blev inte så. Och det var ett tidigt missfall, och det var egentligen inget barn jag förlorade, men jag förlorade det tänkta barnet. Det som skulle kommit under försommaren, när ingen annan i släkten fyller år, det som skulle legat i sin vagn i skuggan under den stora kastanjen medan Samuel plaskade i barnpoolen.

Men istället kom Ellinor under den tidiga hösten, och det var perfekt. Och jag sörjer inte längre barnet som inte blev, för det blev ju en Ellinor som aldrig hade blivit om det inte vore för missfallet. För barnet jag förlorade var ju ändå bara ett tänkt barn, en prick med ett hjärta som aldrig började slå, ett barn jag bara höll i mina tankar, och aldrig i min famn.

Nu oroar jag mig inte längre för missfall. Min två fina barn är ju här nu. Jag kan krama dem och jag kan prata med dem, men jag kan inte sluta oroa mig för dem. För som alla föräldrar lever jag med vetskapen om att det kan gå fel. Något kan hända när vi minst anar det. Och alla lever vi med den vetskapen på olika sätt. En del förtränger den, andra avfärdar den, och några gör som jag som låter den få en oproportionerligt stor del i mitt liv, i tron att om jag bara inte tar lyckan för givet, så kommer den inte heller tas ifrån mig.

Och så har vi dem för vilka det är en konkret och verklig del av vardagen. Som lever trots att deras barn inte gör det, eller som lever med vetskapen om att det en dag kan bli så. Och de har hållt sina barn i famnen, och om det värsta händer så spelar det ingen roll hur många andra barn deras armar rymmer. Det kommer ändå alltid saknas ett.  

Trots att jag gråter varje gång jag läser deras historier så är jag tacksam för att de delar med sig av dem. För istället för att göra min oro större, så gör deras historier att jag värdesätter min egen vardag. Jag får inte utbrott när barnen ritar på den nya tapeten, för jag har ju barn som kan rita på tapeterna, och jag har till och med ett liv där jag kan unna mig att bry mig om sådana saker som tapeter.

En person som kan se bortom tapeterna på sina egna väggar är fotografen som tar bilder på mina barn varje år. Hon heter Juliana Wiklund och har under flera år haft funderingar på ett stort projekt. Och nu har de börjat. Hon och hennes kollegor åker runt hela Sverige och fotograferar familjer med svårt sjuka barn alldeles gratis. Tanken är att det ska bli en bok för att stödja dessa familjer, och de som är med får alla bilder på en cd-skiva.  För ibland finns det inga botemedel, men det finns en möjlighet att föreviga de ögonblick man har. Och är det något som dessa familjer har lärt mig, så är det att ta till vara på varje ögonblick man får. 

Två familjer som redan har blivit fotograferade är familjen Krogh och Honungspojkens familj. Om du eller någon du känner vill vara med så kan ni läsa mer om projektet, samt hitta kontaktuppgifter till Juliana här.

Jag har ångest. Det blinkar märkligt då och då i lamporna här hemma. Det kan förstås vara något enkelt fel med en liten glödlampa eller så, men det känns mer troligt att det är ett allvarligt elfel, och att huset därmed kommer brinna ner inatt.

I så fall kan detta vara mitt sista blogginlägg någonsin.

Man hade förstås kunnat önska att det vore ett roligare blogginlägg. Ett att verkligen minnas och citera vid högtidliga middagsbjudningar, samt kanske karva in på min gravsten.

Men det är det inte.

Tack Jasmine! Min man uppskattade verkligen sin spotifyinbjudan. I alla fall tror jag det.

Han har inte pratat med mig på hela kvällen.

Man skulle även kunna tro att han inte uppskattar sina övriga presenter. Och jag som gav honom både ribba och mus.

Ja, okej, jag googlar min bok ibland. Och med ibland menar jag förstås dagligen.

Det här tyckte jag var en fin recension. Speciellt eftersom hon fick med ordet ”rumpa”. Inte många recensenter som lyckas med det på ett så naturligt sätt.

I mina vandringar i diskussionsforum på nätet stöter jag på märkliga föräldratyper. En av dessa är den så kallade tidsresenären. Om någon i forumet ber om hjälp med ett problem så har denna föräldratyp alltid konstruktiva förslag som innefattar Michael J. Fox, en bil, blixtar och lite plutonium.

Undrar en mamma hur man får ensam vårdnad eftersom pappan är narkoman och slår barnen, svarar dessa kreativa föräldrar att ”jag tycker att du inte borde skaffat barn med en sådan man. Varför provade du inte att ligga lite med en svärmorsdröm istället?” Skriver en höggravid kvinna att hon är orolig för att hon kan ha skadat barnet när hon halkade omkull på en isfläck, så påpekar tidsresenären att det hade varit bättre om hon inte gått på den där isfläcken. Kanske borde hon tagit bussen istället? Eller försökt landa på ryggen åtminstone? Eller på en madrass? Ingen madrass där? Kanske borde hon lagt en madrass där då ifall hon nu tvunget skulle envisas med att springa runt på isfläckar! Och om en desperat förälder vädjar om hjälp med att få ettåringen att sluta vakna tjugo gånger per natt, så svarar tidsresenärsföräldrarna att om man var så egostisk att man inte vill tillgodose sina barns behov dygnet runt, så kanske man inte borde skaffat barn alls.

En annan grupp av föräldrar har jag inte gett något namn. För jag tycker inte att man ska använda svordomar i onödan. Denna namnlösa grupp av föräldrar tycker om att dela med sig av sina erfarenheter, för att ge andra föräldrar något att jämföra med. Varpå följande diskussioner utspelar sig:

- Jag är så orolig. Min son är 17 månader och visar inga tendenser till att börja gå.

- Oj då. Min son gick när han var 8 månader.

- Hjälp jag kan inte få mitt barn att äta något annat än majs.

- Mitt barn älskar mat! Kotletter, spenat, bönor, apelsiner, knäckebröd och små läckra grodlår! Oj oj oj vad hon äter! Hon äter faktiskt allt. Vi skulle kunna ge henne okokta makaroner med lever och hon skulle äta det och smacka förtjust.  Och barnvakten var lite ofokuserad när han matade henne så han har bara fyra fingrar kvar på ena handen.

- Min man säger att han vill skiljas. Jag är så ledsen. Dessutom vill han att jag flyttar från huset. Vad kan jag göra?

- Min man dyrkar marken där jag går. Ibland har han inte ens tid att äta middag för han ligger bara där och kysser marken och stönar ”tänk att dina små gulliga tåsingar vidrörde denna leriga yta”. Sedan skrapar han upp leran och tillverkar små gudinnestatyetter som han bränner i en ugn som han byggt själv av hudavskrapet han får under naglarna när han kliar mig på ryggen. Vi är så lyckliga.

- Usch jag har sådan mensvärk, och inget hjälper. Snart ska jag på anställningsintervju. Vad ska jag göra?

- Oj jag har aldrig varit på en anställningsintervju. När jag tog studenten så låg det liksom bara ett chefsjobb prydligt förpackat i min studentmössa. Jag har aldrig mensvärk heller! Och jag får aldrig ont i huvudet heller. Eller i ryggen. Ibland slår folk på mig medan de ropar ”fy fan vad irriterande du är!”  men jag får inte ont då heller!

Varför gör folk så här? Varför lägger man krokben för någon som haltar och sparkar på den som ligger? Är folk elaka, dumma, eller bara totalt socialt inkompetenta?

Och varför är det så himla underhållande att läsa dessa diskussioner och reta sig på dem?

Häromdagen spottade Ellinor ut maten över hela bordet. Varpå Samuel skrek ”fy!” Min man skakade på huvudet, suckade och sa ”jag antar att det här är det närmaste vi kommer Spotify”.

Min man gillar inte bara dåliga ordvitsar, han gillar även musik. Och så fyller han år imorgon. Så någon som kan förklara det här med hur Spotify funkar? Hur får man tag på det? Hur använder man det? Vad behöver man?

Förklara gärna tydligt så att även en gammal 38-åring fattar. Och ta hänsyn till att min mans tidigare tekniska bedrifter består i att felanmäla datorn såsom trasig när sladden var ur, samt ge upp det där med tevettittande när tevekanalerna bytte kanalplats.