Vi har några gamla datorer stående i källaren. Helst vill jag slänga dem, men varje gång jag försöker förmå mig till det så minns jag några varningens ord från en minst tio år gammal tidningsartikel: ”All information du sparat i din dator finns kvar även efter du raderat den och det är jättevanligt förekommande att okända människor plockar på sig andra människors gamla slängda datorer och läser gamla mail och meritförteckningar för att sedan ringa upp datorslängaren och hånskratta. Och sedan tillverkar datorhittaren nakenbilder på dig genom att klippa loss skägget från bilden där du var utklädd till tomte, och flytta det längre ner.”

Och det vill jag ju inte.

Och vad jag framförallt inte vill är att datorhittaren även ska hitta min första bok. Den som jag skrev när jag var i den där magiska åldern då jag  bortom all tvekan  visste att jag var den enda i hela världen som tänkte djupa och känsliga tankar om livet, universum och om killar. Det var en hård och svår tid i mitt liv. Jag kände med alla mina starka känslor att den var hård och svår, men jag kunde inte riktigt sätta fingret på vad som var så hårt och så svårt. Förutom fransk grammatik förstås. Det var svårt, och läraren var hård, men jag var ändå lite, lite osäker på om just systematiskt oregelbundna franska verb skulle vara ämnet för le trés grand känsliga roman som jag planerade att skriva.

Ung lidande författare

Men inte hindrade det mig från att skriva. Nej då. Jag visste ju att romanen skulle handla om en ung tjej som varit med om något smärtsamt. Jag visste i och för sig inte heller exakt vad hon skulle heta, men det kunde ju bli ett senare problem, tänkte jag. Under tiden refererade jag till huvudpersonen såsom ”hon” och det smärtsamma såsom ”det smärtsamma”. Det orsakade vissa små problem som jag tänkte att en framtida redaktör kunde ta itu med.

Typiskt utdrag ur boken:

Hon tänkte på det smärtsamma hon varit med om. Det gjorde ont bara att tänka på det. Hon hade tänkt på det så mycket på senaste tiden. Tänkte och tänkt och tänkt…Oj, nu ringde det på dörren! Hon slutade tänka och öppnade den. Därute stod Jessica. Hon, Jessica alltså, hade med sig en väska.

- Vad har du i väskan? undrade hon som inte heter Jessica nyfiket.

- Det är en överraskning, sa Jessica och log så som bara hon kunde le. Och med hon menar jag Jessica.

Hon log också. Hon som inte heter Jessica alltså. Men så kom hon att tänka på det smärtsamma igen och slutade le.

- Vad är det för fel? undrade Jessica och flätade nervöst sitt hår till en lång fläta som hon sedan av gammal vana stoppade i munnen. Det var alltså Jessica som stoppade sin fläta i munnen. Hon gjorde det inte. Hon-hon alltså. För som hon alltid brukade säga ”oavsett hur mycket av det smärtsamma som man gått igenom så får man inte stoppa andras flätor i munnen”.

Den bra grejen man kan säga om boken är att den är väldigt kort.

Jag måste ha en enormt hög smärttröskel. Jag upptäcker hela tider skråmor och blåmärken och sår och grejer som jag inte märkt att jag fått. Och så tvingas jag tänka tillbaka.

Blodiga gropar i fingrarna? Hm, måste vara från när jag rev ingefära tidigare.

Jack pekfingret? Låt mig se, har jag skurit något idag?

Stort blåmärke på mitt högra knä? Just det ja, jag snubblade ju över tågbanetunneln tidigare.

Nämen en bebis? Aha, det förklarar den munskyddsklädde mannen som stack huvudet mellan mina ben och skrek ”kom igen!”

Tänk vad lite färg kan göra. Här kommer de efterfrågade efter-bilderna från dagens pysselprojekt.

Först mitt hår. Blev inte så farligt rött som jag befarat. Speciellt inte på bild. Kanske inte var en så dum idé att inte tvätta ur sprayvaxet innan. Dessutom har jag inga gråa hår kvar och som bonus matchar även mina öron håret nu. I alla fall den övre delen av öronen. Och nacken.

Under tiden hann Samuel göra en ask till sin första soon to be-tappade tand.

Ellinor gjorde också en ask. Hon har ingen lös tand, men julen närmar ju sig, och vad kan vara roligare än att ge bort något man gjort själv? Här följer därför noggranna instruktioner så att även du och dina barn kan få uppleva glädjen i att skapa något vackert men ändå användbart.

Måla asken i vackra färger. Ju fler lager desto bättre. Svårt att välja färg? Ta alla! Tag sedan lite lim på locket.

Ta mer lim.

Se till att du inte får för lite lim.

Sa jag lim?

Passa på att kolla om något i omgivningen också behöver lim.

När du känner att du har lagom med lim är det hög tid att limma fast valfri grej.

Vänd sedan på locket så att limsidan liksom möter bordsytan. Ta mer lim.

Ändra dig. Smeta ut limmet så att det blandas med färgen. Ta glitterlim istället.

Så där ja. Om man nu bara kan få bort asken från duken så är den färdig att levereras till någon intet ont anandes halvblind 90+släkting.

Idag är en regnig och grå och lite halvtrist dag. Men när vi var i affären kom jag plötsligt ihåg att förr i tiden när det var regniga, gråa och lite trista dagar, då brukade jag minsann pigga upp mig genom att färga håret. Och sedär. Halva priset på all hårfärg i någon obskyr röd ton. Kan ödet hojta högre än så?

När vi kom hem mindes jag plötsligt att förr, när det var sådana regniga och grå och lite halvtrista dagar som gjorda för att färga håret på, då hade jag minsann inga barn.

Men vilken tur. När jag kollade i bruksanvisningen så stod det klart och tydligt att om man råkar ha två barn, en limburk, sex små burkar med målarfärg och lite glitterpärlor – då är det okej att vänta 1 timme och 45 minuter innan man sköljer ur färgen. Jojomensan.

Behövde aktivera unfiltered Mu under tillägg. Vilket känns logiskt nu när jag tänker på det. Att filtrera en ko tar alldeles för lång tid.

Och så lärde jag mig skärmdumpa själv Åsa Nu är jag ett tekniskt geni!

Ett trött tekniskt geni som inte orkar fixa filmen jag tänkte lägga in från början…

Det är anmärkningsvärt hur många människor det finns som har dålig syn utan att vara medvetna om problemet. Ofta visar det sig så att man bara har en förmåga att läsa de fetaste rubrikerna, medan det med lite mindre text är icke tydbart.

Som den här rubriken till exempel:

Oprah lägger ner

De flesta som kommenterat artikeln är antingen glada för att hon ska sluta, eller ledsna för att hon ska sluta. Fast om man läser lite noggrannare inser man att det hela kanske handlar om att hon byter kanal. Inte att hon slutar med teve. Men om det nu ändå är så folk fungerar, så tänker jag minsann passa på att utnyttja detta:

Karin slutar äta chips

Paradise Hotel-John slutar ha sex

Det är livsfarligt att tillbringa dagen med att glo på skidor

Nu har skidsäsongen börjat och min man inleder därmed sin kärleksaffär med teven igen. Ellinor hänger på.

- Oj, oj, oj! Kom igen Teichmann! ylar maken.

- Ja, ja! jublar Ellinor. Heja Bajsman!

Apropå hur himla bra på att länka jag är. Jag kan lägga in länkar till youtube. Men jag kan inte få filmen att dyka upp sådär snyggt på bloggen. Jag kunde på min förra blogg, det vill jag gärna poängtera innan ni börjar håna mig. Men här. Jag embeddar. Jag klipperochklistrar. Jag googeligogar och ändrar inställningar och bankar huvudet lite diskret i tangentbordet. Inget av det hjälper. Speciellt inte det sista.

Någon med koll på wordpress här? Annars riskerar ni att missa unika scener från mitt liv. Som när Samuel sjunger den egenkomponerade låten ”lilla snöre du kommer inte bli någonting när du blir stor. Och sedan taaaaaaaaappar du en naaaaaaaaaaaaaagel”.

Åh! Jag vann! Jag vann!

Jag är så glad. Och stolt. Jag har inte vunnit något sedan jag var elva och var på Liseberg. Då skulle man kasta bollar på pyramidtorn av konservburksliknande saker. Jag träffade prick direkt. Jag var helt inställd på att jag skulle vinna en Lisebergskanin som var så stor att jag skulle kunna ta med honom på nästa lagom mörka skoldisco och presentera honom som min pojkvän (killarna pratade ändå inte så mycket i mellanstadiet).

Sedan missade jag två gånger och fick gå därifrån med en vit säckliknande påse av plast med gröna snören. Jag tog inte med den på discot.

Men i alla fall. Nu vann jag ! Jag meddelade min man detta fantastiska faktum.

- Kul, sa han. Vad gjorde du för att vinna? Skrev du en slogan? Ett rim? En dikt? Ritade du något?

- Nä, jag länkade.

- Var det allt?

Vadå? Alla kan inte länka. Samuel och Ellinor kan inte länka till exempel. Och de ska ändå få läsa boken jag vann. För sådan är jag. Bra på att länka och generös.

Min man ska dock inte få läsa. Får sådan är jag. Bra på att länka, generös och långsint.

Äntligen tre ord att beskriva mig själv med på nästa anställningsintervju.

Vi såg filmen Finding Neverland.

Jag grät.

Min man grät. 

Och så hamnade vi i en diskussion om hur tragiskt det är att våra barn idag matas med snabba, häftiga barnprogram som inte innehåller de drömmar  och visioner som Peter Pan gör, och hur de kanske inte ens kommer kunna förstå Peter Pans storhet på grund av avsaknaden av rymdvarelser, robotar och racerbilar.

Ellinor höll inte alls med. Hon påpekade att Rorry Racerbil till ytan kan tyckas vara en banal historia om en talande racerbil som kör runt, runt, men om man verkligen tar sig tid att förstå Rorri så inser man att det handlar om mer än snabba bilar och bensin. Det är en magisk historia med subtila budskap om empati och att man inte ska lägga krabbor i hinkar och ta med dem till garaget. Och om vi bara alla blundar och tror tillräckligt mycket så kan bilar faktiskt tala.

Fast hon använde förstås delvis andra ord.