Tänk om man kunde ha med hela familjen på julkortet. Det skulle inte bara se fint och mysigt och gulligt ut, utan skulle ju även vara praktiskt eftersom man då kan hålla fast barnen så de inte rusar runt och kastar leverpastejsmackor och skor på varandra när man försöker fotografera dem.

Och häromdagen kom jag på att det ju faktiskt är möjligt! Vi har ju webkamera på datorn! Det är ju bara att sätta sig i soffan, ställa datorn på soffbordet och ta ett perfekt kort som man snabbt kan ladda upp på postens hemsida och skicka på direkten. Så fiffigt! Så smart! Så mycket tid vi sparar!

Vi satte igång direkt.

- Oj, kolla! ropade jag. Det finns en inbyggd julkortsfunktion i kameran! Detta kommer bli hur bra som helst! Alla sitter ner och skrattar. Nu!

- Nu har vi roligt, beordrade jag. Tänk på det och så skrattar ni lite mer naturligt.

Det blev inte bra. Någonstans djupt inombords kände jag instinktivt att det var min mans fel, så jag nöp honom hårt i rumpan.

Han nöp tillbaka.

Sedan kom Ellinor på en kreativ idé gällande hur vi alla skulle få till ett likartat utseende på kortet.

Sedan tog vi årets julkort.

Någonstans här började Ellinor tycka att det hela var tramsigt. Det tyckte inte maken, Samuel och jag.

Sedan tröttnade Samuel också. Men som de vuxna och mogna människor vi är orkade förstås jag och maken lite till.

Sedan gick maken. Ibland känner jag att han verkligen inte vill lägga ner sin själ i hela julkortsprocessen. Så där som jag gör. Jag la mig till och med vinn om att undersöka alla funktionerna på webkameran. Det visade sig att det fanns en funktion som gjorde att jag såg  alldeles strålande ut.

Och en funktion som gjorde mig riktigt lockande.

Min snälla man sa att jag kunde få använda det sista om jag vill skicka julkort till någon före detta pojkvän. Han är så snäll. Som tack ska naturligtvis även han få skicka kort till sina föredettingar. Kanske en sexig nakenbild med jultema?

Ibland har vi ögonblick av normalitet. Om med normalt menar jag så som jag tror att alla andra barnfamiljer har det hela tiden.

Vi har städat. Bordet är avtorkat efter senaste måltiden. Granen är inhandlad. Skinkan är på gång. Barnen lägger ett träpussel tillsammans utan att bita varandra. Jag lagar mat som innehåller grönsaker. Maken sitter på källartoaletten och bajsar.

Och då tänker jag att om vårt hus någon gång under vår livstid skulle bli helt genomskinligt så att våra handlingar skulle bli synliga för förbipasserande, eller om någon högre osynlig makt skulle vända sitt allvetande öga mot oss för att bedöma oss som människor, så hoppas jag att det sker precis just nu.

Maken hoppas på att det sker om ungefär en kvart.

Vi signerar böcker nu.

- Vad ritar du för något, Ellinor? frågar jag nyfiket.

- En knage! svarar Ellinor bestämt.

- Vad är det för något? undrar jag.

- Det vet väl inte jag, svarar Ellinor obekymrat.

Idag är min första lediga dag på julsemestern. Maken är och hälsar på sin farmor och uträttar några juliga ärenden. Men en bra sak med att ha barn är att man aldrig behöver genomlida en måltid utan sällskap. Var man än är, så finns de där. Tysta, nästan lite hotfulla, stirrar de hungrigt på mackan man just stoppade in i munnen. Deras ögon glänser. Deras blick är glasartad, och otäck. Ibland drömmer jag mardrömmar om dem.

Apan till vänster kom tyvärr inte med på bild.

Här är skylten i närbild. Snäppet mer lättläst än i webkameran.

Nu är det strax dags. Ann-Christine ska offra sin heder, sin ära och måhända sin frihet för min skull. Och hon tänker dra med sig sin dotter i fallet.

Jag inser ju att hela jippot skulle bli mer uppmärksammat om något hände med bocken i Gävle. Då skulle tidningarna skriva om det. Jag skulle förstås bli uppringd. Och då skulle jag säga ”jag fördömer själva handlingen, men i grund i botten är vi alla bara människor, och vem är jag att döma en annan mänsklig varelse? Låt den utan skuld kasta första stenen! Låt den som aldrig stått i ett glashus kasta negerbollar! Låt den utan vantar hytta med fingret! Själv har jag förstås vantar i den här jävla kylan, och  därför tänker jag ta mitt ansvar och skicka två exemplar av den här boken Ketchupmamman till Ann-Christine så hon har något att läsa i fängelset.”

Och sedan kan vi alla läsa en artikel om att Ketchupmamman använde ordet ”negerbollar”.

Jag fick just ett mail:

”Hej Karin!

Idag fredag 18 december exakt kl 14:00 kan du och alla läsare se mig och
min dotter stå vid Gävlebocken och göra reklam för din blogg genom att
hålla upp ett mycket fint hemmagjort plakat!
Ni ser oss genom att kolla in de två webbkamerorna:
http://www.merjuligavle.se/Bocken/Bockenkamera1
http://www.merjuligavle.se/Bocken/Bockenkamera2

Vi kommer kl 14:00 att stå så att vi syns i kamera 1 under några minuter.
Sedan kanske vi går över till kamera 2 för ett ögonblick… )

Hälsningar
Ann-Christin”

Så, låtom oss samlas vid kamerorna klockan 14 idag. Och sedan återvänder vi hit och diskuterar nästa steg i marknadsföringsplanen. Jag har suttit själv och spånat fram lite lösa idéer som involverar mina manliga läsares nakna skinkor samt läppstift, men ni får givetvis komma med egna synpunkter och förslag. Tatueringar kanske? Chokladsås?

För att vara politisk korrekt vill jag även tillägga att jag inte har något som helst emot att dekorera bröst.

Och min man låter hälsa att han tror att jag har missuppfattat det där med politiskt korrekthet. Sedan förklarade han vad det betyder. Tyvärr hörde jag inte vad han sa eftersom jag skrattade så mycket åt det faktum att jag tyckte han sa ”massuppfittat”.

Min man spelar Markus Krunegårds ”dålig på vardag och duktig på fest” hela kvällarna. Vilket förstås innebär att Samuel går runt och sjunger sin egen tolkning ”dålig på att bada men skitbra på fest”.

Ellinor sjunger istället den än mer okända låten ”dåliga bananer och en stor häst”.

Det här påminner lite om när ”Fyra bugg och en coca cola” förvandlades till ”Boogalo dansa rockenrola”. Från något alla känner igen, till något som bara låter begripligt om man är tre år gammal, eller har ätit Jamie Olivers vodkafyllda melon alldeles själv.

Jag måste dock påpeka att barnens klädval är bättre än Lotta Engbergs var.

Och de dansar bättre också.

Två saker kan man veta om mina barn. Ellinors svar på det mesta är ”Blinka lilla stjärna”, framförd i olika versioner. Samuels svar på allt och lite till är ”men åh, jag har kommit på en egen sång”. Det fungerar bättre än vad man kan tro.

Tant i mataffären:

- Nämen, vilken söt liten flicka! Vad heter du?

- Blinka lilla stjärnan där, hur jag undrar vad du ääääääääääär! ylar Ellinor som älskar uppmärksamhet.

- Åh, gulligulli! kluckar tanten.

- Men åh, jag har kommit på en egen sång! hojtar Samuel desperat eftersom han inser att lillsyster stjäl hela showen. Sedan börjar han sjunga om det första han ser. Som en kundvagn. En limpa bröd. En gubbe utan hår.

Det verkar för övrigt finnas väldigt många gubbar utan hår i affärer. Onödigt många, om ni frågar mig.

Rätt svar på tävlingsfrågan presenteras nedan i den oredigerade filmen, som även innehåller en felhörning från min sida som jag personligen tyckte var väldigt rolig. Men eftersom jag inte ville ha mitt gapflabb på film så försökte jag dölja det så gott jag kunde. Det gick väldigt bra. Man hör dock ett märkligt ljud som låter som om någon hoppar på femton marsvin. Låt oss säga att det är det som händer.

Som ni märker hade inte många rätt svar. Men jag önskar att jag kunde ge boken till er allihop, för era motiveringar var verkligen fina. Tyvärr har jag inte råd med det, så jag har helt enkelt utsett fem vinnare genom att bedöma mödan de lagt ner, samt dragit lott. En vinnare som dock faktiskt svarat rätt var Mina som dessutom designade necessärer som passar till ketchupflaskor:

Görel svarade fel, men å andra sidan behöver hon något nytt sugande underlag att sitta på:

Maja la ner hela sin själ:

Maria har verkligen försökt, och offrar dessutom sina barns hälsa:

Och så är jag hemskt nyfiken på vad någon bor:

Grattis, grattis! Om ni inte hört av mig under dagen eller om ni råkar veta att ni inte lämnat rätt emailadress när ni kommenterade, så maila mig genom att använda adressen uppe till höger.

En som blir utan bok trots fantastisk motivering var Ann-Christine. Men du – om du gör det där med skylten och bocken igen, och säger till i förväg så vi alla kan titta, då skickar jag två böcker till dig