Carina skrev en kommentar under det här inlägget: 

 Nej men det uttrycket är ju sant, dom bästa bloggarna är ju dom skrivna från hjärtat vad personen tycker, tänker, känner osv och inte hela tiden försöker roa någon bloggpublik. Finns väl inget värre än dom som ber om ursäkt för att dom inte bloggat på hela helgen, ”förlåt alla jag har inte haft något att skriva om” osv.

Kommentaren fick mig att fundera. Kan jag därmed utgå från att Carina inte tycker om den här bloggen? För jag försöker roa folk. Det är min poäng med bloggen. Det är det jag tycker om att göra i livet.

Så då är frågan om min blogg är oärlig? Är min blogg inte skriven direkt från hjärtat? Måste en bra blogg, en personlig, direkt och ärlig blogg, vara smärtsam, spegla någon form av inre nedstämdhet, och reflektera allt bloggaren tycker och tänker? Kan man inte lära känna en person som anstränger sig för att få folk att skratta? Om jag är en person som tycker om att få folk att skratta, ska jag inte visa den delen av min personlighet i min blogg? För när jag försöker få folk att skratta så innebär det att jag tar hänsyn till vad andra tycker är roligt. Men om jag inte försöker få folk att skratta, så har jag ju faktiskt skuffat undan den del av mig som har det behovet.

Min poäng är att en bloggtext har en sändare och en mottagare. En bra skribent tar hänsyn till mottagaren. Hur mycket en text är skriven ”direkt från hjärtat” så är den ändå anpassad för att bli någorlunda begriplig för den som läser. Så fort man sätter sig ner och formulerar en text med vetskapen om att någon annan kommer läsa den, så gör man automatiskt vissa val.

Och de flesta av dessa bloggar som ofta omnämns såsom skrivna direkt från hjärtat vill ha läsare. De vill veta och känna att det finns någon där ute –  som läser, som kommenterar, som förstår eller som bara finns där. För ja, självklart är det jättebra att ”skriva av sig”. Men när man väljer att skriva av sig offentligt, så är det för att det skapar en annan känsla än om man skriver för sig själv. Vill man inte att någon ska läsa, då skriver man på ett papper, på ett dokument i word, eller i sanden på en folktom strand strax innan tidvattnet drar in.

Men det är inget fel att vilja att folk ska läsa. Ofta får jag känslan av att folk försöker ursäkta sig samtidigt som de försöker locka läsare till sin blogg. Som om det skulle vara finare att ”bara skriva för sig själv”. Men varför ska man ursäkta sig? Är det finare att vara ensam, att inte behöva någon? Skulle ni respektera mig mer om jag ställde mig upp och skrek ”jag behöver minsann ingen annan, ingen familj, inga kompisar, ingen att prata med på lunchrasten!”? Tycker ni att de låttexter som aldrig spelas in är de som berör mest, och är författaren som inte vill bli läst automatiskt den bästa?

Själv tycker jag mest om de bloggar som vill nå människor. Som har ett budskap, eller bara ett mål. Och det målet kan vara att få människor att gråta, eller så kan det vara att få dem att skratta. Av någon anledning så anses det senare målet som lite fulare och lite mindre värt.

Så ja, jag kan nog säga att jag bloggar för andra, inte bara för mig själv. Och nej, jag skulle inte fortsätta blogga om ingen läste. Jag skulle fortsätta skriva, för skriva gör jag för min egen skull, men jag skulle välja att skriva där bara jag kunde läsa. Och då skulle jag skriva om andra saker också. Saker jag väljer bort att skriva om nu. Inte för att jag är oärlig, utan för att jag inte har rättigheterna till andra människors liv. På en blogg anser jag att man måste visa den hänsynen. Jag kan skriva om knasiga saker mina barn gör, om löjliga diskussioner  jag och maken har, om mina åsikter i frågor jag tycker är viktiga, vad som skrämmer mig eller gör mig glad, men ni kommer aldrig få läsa om de stunder då jag låser in mig på toaletten och gråter över vad någon annan gjort. För när jag låser in mig på toaletten för att gråta, så är det för att jag vill gråta i fred.

Däremot kan man fortfarande säga att anledningen till att jag bloggar är totalt egoistisk. Jag sitter ju inte här och uppoffrar mig för er skull, fast jag egentligen hatar det jag gör. Jag sitter ju här och skriver för att det ger mig någonting, men det är ju ni som ger mig det jag behöver. Så jag anpassar mig till er. Och jag tycker inte att det är fult att anpassa sig till sin omgivning. Men jag utplånar inte mig själv för att göra det. Det finns inte automatiskt ett motsatsförhållande mellan dessa påståenden.

Som exempel kan jag nämna att det här blogginlägget är alldeles för långt. Det avskräcker folk. Så att jag ändå skrivit det är totalt egoistiskt – jag har ett behov av att förklara hur jag menar. Men behovet handlar ju om att ni ska förstå mig. Så jag har anpassat mig och skrivit det för er.

Och det tänker jag inte be om ursäkt för. Lika lite som att jag kommer be om ursäkt om jag någon gång inte skriver på en hel helg.

För herregud, man måste ju få knulla och äta lite chips ifred ibland.

Ja. Samtidigt.

Idag var jag tvungen att lämna tillbaka min nya mobil. Den och jag kom inte riktigt överens. Vi hade helt olika åsikter i viktiga sakfrågor. Till exempel så tyckte jag att om man trycker på knappar så ska det hända saker. Det tyckte inte mobilen.

Jag fick en ny mobil. I en annan färg. Den var så fin att jag lyckligt ringde upp min man för att berätta hur bra den var. Efter några minuters samtal där jag berömt färgen färgen, den digitala klockan och tryckvilligheten hos knapparna så kläcker jag ur mig ”och så tycker jag att jag hör mig själv väldigt bra!”

Sammanfattningsvis kan man alltså säga att min nya mobil är fin och går utmärkt att ringa med.

Men den gör mig inte smartare.

En av mina favoritkommentarer är ”min blogg skriver jag bara för mig själv, inte för andra”.

Precis. Och sedan bara råkade du publicera den på internet.

Det där folktomma stället.

Bye bye leende, originally uploaded by KarinLindell.

Alla log. Jag tog kort.

Sedan berättade Samuel att han tappat sin stövel.

Någonstans i den här högen.

Varför har jag inga kommentarer på bloggtoppen?

Jag håller er alla personligt ansvariga.

Apropå ingenting, här är ord jag gillar:

Fantastisk, sexig, underbar, rolig, smartast i hela universum, min idol och nakenbilder.

Men naturligtvis skulle det aldrig falla mig in att kräva att ni sätter dem i någon speciell ordning.

Det är ju allmänt känt att om man har barn på dagis så glädjer de fröknarna med intressant och relevant  information rörande sina föräldrars eventuella rumphår.

Men som förälder får man man minsann ta del av en hel del fakta om fröknarna också. Dessa meningar inleds ofta med orden ”fröknarna är bättre på att… ” och avslutas med ” … för sådär gör faktiskt inte fröknarna”.

Som den mogna person kan jag förstås hantera detta. Så när Samuel idag sa ”vet du vad fröknarna mer kan göra bättre än dig? De är faktiskt jättebra på att ta av kläder” så blev jag inte irriterad.

Istället log jag vänligt och sa ”det gör ingenting. Mamma unnar verkligen fröknarna den extrainkomsten”.

Ska jag reklamera den?, originally uploaded by KarinLindell.

Måste vara något fel på min nya mobilkamera. Den får ju håret att se platt och otvättat ut.

Konstigt. Jag köpte ju samma modell som Kenza har.

Herregud. Jag har inte ens en aning om vad jag installerar.

Kan det här vara någon form av behå med kardborrknäppning kanske?

Allvarligt talat, sådana där licensavtal som man måste godkänna innan man installerar något program på datorn. Ni vet -  de där som inleds med ”läs igenom detta noggrant” och sedan fortsätter med ”den lokala drivrutinsklienten skall i händelse av utsatthet gentemot den fysiske användarnamnets software avinstalleras medelst hjälp av en multimediekomponent innan programvarans fjärde mockasin uppdateras” osv i 14 sidor.

Någon som någonsin läst ett helt sådant innan ni klickat på ”godkänn?”

Och om ni gjort det, är det vanligt att de avslutas med ”och härmed skriver jag över min själ till djävulen samt ger Nokia min förstfödde”?

Mvh

/Orolig

Alla älskar mig.

Och vill ge mig saker.

Till ett förmånligt pris.

Allra ivrigast är företaget som säljer filmer och som minsann inte nöjer sig med fjuttiga mellandagreor eller sommarutförsäljningar. Det finns ju så många anledningar till reor. Just nu har de till exempel ”snökaosrabatt”.

Tidigare har de haft ”förlåt för att hemsidan strulade-rabatt”. Den var så poppis att de körde den två gånger till. De har även haft ”julrabatt”, ”januarirabatt”, ”passa på-rabatt”, ”påskrea”,”allsångsrea”, ”hoppsan nu kikade solen fram-rabatt”, ”jag har inget att göra-rea” samt ”hoppsan nu nös jag-rabatt”.

Jag har dock inte utnyttjat några av mina rabatter. Jag väntar på den stora ”jag har legat med chefens fru och fått sparken-rean”.

Även skämtsamt kallad ”allt ska bort”.