Känns fint att vi har så mycket gemensamt.

Jag fick förresten lämna in min mobil på lagning häromdagen.

- Hur lång tid tar det? undrade jag.

- Det kan ta ett par veckor, svarade killen i affären.

- Oj, sa jag. Har ni en lånemobil jag kan ha undertiden?

- Nä, tyvärr. De är slut.

- Vet du om ni får in någon lånemobil snart? frågade jag desperat.

- Nej, tyvärr. Du har ingen gammal mobil du kan använda?

- Nej den lämnade jag ju in i samband med att jag köpte den här.

- Ja, då får du tyvärr klara dig utan mobil.

- Skit också. Förresten hur vet jag exakt när mobilen är klar?

- Vi smsar dig.

Idag var jag och lämnade Samuel hos en av hans kompisar. Kompisens mamma mötte oss i dörren och berättade att sonen tyckt att det varit så roligt hemma hos oss för ett par veckor sedan. Bland annat hade de blåst upp ballonger och fått dem att explodera.

- Men tyvärr har vi inga ballonger här, sa mamman beklagande.

- Det gör ingenting, sa jag tröstande. De kan säkert få någonting annat att explodera.

Det slog mig nu att det kanske inte var rätt sak att säga?

Ånej, dagens Dr House-avsnitt var så bra att hönorna tuppade av!

Ja, jag vet. Men jag tänkte jag skulle hålla bloggen på den här nivån nu.

-Jag har fått nog! utbrast maken klockan mörkt som fan.

- Va? sa jag.

- Jag har fått nog, fortsatte maken. Jag tänker inte vara tanten i banken längre!

Nähäpp. Och där förstörde han alla mina planerade rollspelslekar.

- Oooooh, det var det största insättning jag någonsin sett!

Ellinor har bestämt vad hennes barn ska heta.

De flesta ska heta Snuve. Snuvepuve.

Hon ska ha sex stycken barn.

Vilket är imponerande. Speciellt med tanke på var och hur hon tror att barn kommer ut:

Idag har Ellinor fått en ny kompis. Kompisen är liten och blå  och kommer som alla andra levande varelser från någons mage.

Närmare bestämt från makens navel.

Ellinor kallar navelluddet för sin ”lille vän”. Ibland när navelluddet är extra busigt och liksom bara försvinner från hennes hand  så ropar hon ”nehej du, min skuttiga lille vän!”

Vi har kommit överens om att Ellinors lille vän inte ska vara med och bada.

Jag har fått förtroendet att hålla lille vännen medan Ellinor badar.

Det känns väldigt fint.

Sedan ska vi åka till mobiltelefonaffären. Min flera veckor gamla Nokia n97mini strular ganska mycket.

Vi behöver inte gå in på detaljer, men jag kan väl berätta att jag inte kallar den för ”min lille vän”.

Men eventuellt får den vara med och bada snart.

Jag är en naiv godhetstörstande människa.

Jag är så naiv och godhetstörstande att jag köper böcker som heter ”Döden i den dödliga dödsstaden” med omslag föreställande drogade tonåringar med yxor i händerna som kokas i sitt eget blod, och så slår jag upp första sidan och tänker ”hoppas ingen dör”.

Och när de delvis lemlästade ungdomarna i boken närmar sig den förfallna stugan där levande ljus och rytmiskt trummande sipprar ut genom de stängda, men skeva, fönsterluckorna tänker jag ”oh, hoppas de hittar kattungar där inne. Kattungar som har ett trevligt kattungekalas och skuttar ystert på nybonade plankgolv innar de faller ihop i en ullig gullig spinnande hög.”

Fast det är sällan de hittar kattungar.

Mycket, mycket sällan.

Skit också, liksom.

En noggrann koll har visat att det råder kattungebrist i min bokhylla.

Nu har vi firat Earth Hour igen. Min man är en hängiven Earth Hour-fantast. Han tillåter inte att man tänder lampor, har apparater igång, eller äter eller dricker. Ja, inte för att man inte får äta eller dricka under Earth Hour, utan för att kylskåpslampan tänds automatiskt om man öppnar dörren.

Så vi tänder en massa ljus. ”Det blir jättemysigt älskling” säger maken. ”Vi kan prata istället för att titta på teve. Bara du och jag.”

Sedan tillbringar han hela Earth Hour med att springa mellan våra fönster för att kolla vilka av grannarna som släckt sina lampor. ” De mitt över har släckt!” hojtar han från köksfönstret. ”Anderssons har inte släckt!” gastar han från sovrummet. ”Johanssons har inte heller släckt!” ylar han upprört från hallen. ”Så mysigt vi har det!” ropar jag från vardagsrummet. ”En, två, tre, fyra stycken, nej fem, sex, sju...”svarar maken utifrån gatan.

Kvällens enda sällskap.

Jag tar tillbaka allt. Våren är inte här.

Det är sommar!

(Ja. I skuggan.

Och ja jag inser att detta innebär att bikinisäsongen snart är här.

Men oroa er inte. Bara rakningen av bikiniområdet borde förbränna ett par tusen kalorier.

Och sedan har jag ju benen kvar.

Att raka då alltså. Det var liksom inget spontant uppräknande av vilka kroppsdelar som överlevde vintern.

Och apropå kroppsdelar, hur många tolkade rubriken i cm istället för i grader?)