Men jisses amalia då. Eva Sternberg, grundare av siftelsen Kvinnor kan (och män kan inte) påstår att män inte ska vara hemma med barn under deras första år eftersom barnen då råkar ut för fler olyckor. Detta borde man kunna bevisa, säger Eva, genom att kolla upp vem som hade ansvaret för barnet när olyckan skedde.

Visst. Det skulle inte förvåna mig om Eva till viss del har rätt.

För även om mammor och pappor delar på föräldraledigheten så är det oftast så att det är mammorna som är hemma i början. I början när barnen är små sprattlande korvar som på sin höjd rullar ett halvt varv och säger ”glä”, och där olycksrisken mest består av att mamman är så trött att hon kanske glömmer vad som är upp och vad som är ner på bebisen.

Sedan tar papporna över. Lagom tills ungen lärt sig gå och klättra och välta och pilla upp trappgrinden och dingla i gardiner och riva ner stereon och käka kattmat och dricka schampo och stoppa kvistar i näsan och fingrar i eluttagen och brödrosten i toaletten.

En lösning är alltså att papporna är hemma det första halvåret.

Jag tror att det var det Eva menade.

Jag har en superkraft!

Jag kan ta fram vilken kopp som helst, bara titta på den och sedan hälla mjölk direkt från förpackningen i en kastrull. Och när jag tömmer kastrullen i koppen så slutar mjölken alltid, alltid en centimeter under kanten.

Okej det är väl inte som att flyga.

Eller som röntgensyn.

Eller osynlighet.

Men i alla fall.

Jag har en superkraft!

Ja, våren är verkligen här!

För er läsare lite längre norrut så vill jag bara passa på att förklara att det där gröna är något vi brukar kalla för ”gräs”. Det är grönt, mjukt att gå på och når sällan sådana höjder att brevbäraren inte kommer fram till lådan.

Barnen och jag har en liten dispyt angående den korrekta fördelningen av påskpynt i ris.

Än så länge har riset vält två gånger, och Ellinor går runt och gör segergester.

Hon måste ha förträngt det faktum att hon lägger sig innan mig.

9 grader och sol och jag vill därmed passa på att säga tack och adjö till snön. Du kom för sent, du gjorde folk illa, och sedan stannade du alldeles för länge.

Inte hade du med dig en flaska vin heller. Men du hade i alla fall med dig en mängd lärdomar. Som att tak inte tål snö, att elvärme är en dålig idé, att våren är det vackraste som finns och att jag tydligen går med tårna pekandes lite lätt utåt.

Jag har fått dagens ros i tidningen.

Eller dagens ris. Det är lite oklart vilket.

Vår brevbärare har nämligen skrivit in och gett ett stort fång rosor till de på vårt postnummer som skottat ordentligt vid brevlådan under vintern. Så trevligt, tänkte jag. Men så fortsätter han och delar generöst med sig av ett tips till de unga friska människor i samma område som inte orkar hålla rent: Sälj villan och flytta in i en lägenhet.

Jag vet inte vilken del jag ska ta åt mig av, men jag misstänker att det är den senare. Det har varit en snöig vinter. Min unga rygg mår inte så bra av snöskottning. På morgnarna efter att det snöat ett par decimeter under natten har maken tagit en senare buss till jobbet för att hinna skotta så pass mycket att jag ska få ut bilen när jag ska lämna barnen på dagis. Ungefär i samma ögonblick som jag klivit ut genom dörren har snöplogen kört förbi och efterlämnat en halvmeter hög och en meter bred snövall utanför både bil och brevlåda. Då har jag inte börjat gråta, för tårar blir bara till is som man måste hacka bort, så istället har jag skottat hysteriskt för att hinna lämna ungarna och komma till jobbet i lagom tid för att se chefen höja på ögonbrynen. Efter jobbet har jag varit tvungen att skotta fram bilen på parkeringen och anlänt hemma vid sjutiden om jag har tur. Vid den tiden brukade maken just ha maten klar efter att först väntat på den snöförsenade bussen, sedan pulsat hem ett par kilometer med en vagn som inte riktigt gillat en halv meter snö och med två ungar som gillade snö så mycket att de ville ta med den hem. Så vid den tiden åt vi, nattade barn, körde en tvätt, dammsög, diskade efter maten, och maken gick ut och skottade vid tiotiden på kvällen. Sedan snöade det på natten, maken skottade, plogbilen kom, jag skottade, jobbade, maken skottade, vi diskade, tvättade, tröstade, dammsög, plockade leksaker, nattade, tvättade, körde till sopsorteringen, byggde en snökoja, storhandlade, skottade, lagade mat, lagade tvättmaskin, lagade en läcka, skottade, ryggskottade och så blev barnen sjuka, och vi sjuka, och det snöade, och någon hade petat in en korv bakom elementet, och man försökte jobba ikapp det man missat på jobbet, och det blev helg, och någon var alltid sjuk, och man satt på akuten klockan elva en fredagkväll, och man gav medicin, och skottade, och handlade, och var uppe hela natten och torkade kräks och så log man.

Man log mot grannarna som är hemma dagtid och kan skotta klockan elva en förmiddag innan posten kommer, och man log mot brevbäraren när man åkte hem på lunchen för att hämta viktiga papper, och man log mot de där som går förbi ens trädgård och stannar och skakar på huvudet därför att skräphögen från renoveringen ligger kvar i flera veckor, och för att rabatterna är misskötta, och träden är inte klippta och herregud unga friska människor som inte orkar ta hand om sitt eget skräp, annat var det minsann på min tid, och fattar ni verkligen inte att ni måste rensa stuprören från löv, och kratta gräsmattan oftare, och ta bort mossan, och klippa rosbusken och tvätta fasaden och laga staketet och plantera tulpaner i raka rader och ska den där stenhögen bara ligga där och herregud vad har ungarna på sig och det där fönstret ser inte bra ut och det måste vara fri sikt här vid hörnan vet ni och ska det verkligen växa vass här utanför ert staket och andra hinner minsann sopa uppfarten och på min tid hann mammor leka med sina barn samtidigt som de stärkte makens kalsonger och broderade förträffliga ordspråk på två, tre kilometer bonader.

Rätta mig om jag har fel, men ibland tror jag att unga friska människor har snäppet mer att göra än äldre friska människor.

Så tyvärr hinner vi inte flytta.

Jag tyckte jag såg brevlådan här någonstans älskling!

Först var det Petra. Sedan skickade Cecilia vidare en liknande uppmaning till mig. Berätta sju saker om dig själv (Petra hävdade att det skulle vara intressanta saker, Cecilia nöjde sig med saker ni inte vet. Jag kör på Cecilias variant, för säkerhets skull.)

1. Jag tycker att tång är väldigt äckligt. Tång är en slemmig växt som kan innehålla saker med ben och klor och tänder, och om spindlar bodde i havet skulle de sy kläder av tång och dansa runt med gäddslem på huvudet. På somrarna brukar min man lägga tång på sitt huvud och jaga mig medan han skriker ”tangen, tangen, tangen!”. Oklart varför han kallar tång för tang. Även oklart varför jag gifte mig med honom.

2. Jag är nattmänniska. När jag gick i högstadiet kunde jag stanna uppe till tre på morgonen för jag var tvungen att måla klart en tavla. När jag läste på universitetet kunde jag börja baka klockan två på natten för jag var tvungen att ha kanelbullar. Och nuförtiden kan jag stanna uppe till fyra och torka spyor och sjunga blinka lilla stjärna för att…ja, för att jag är tvungen helt enkelt.

3. Om jag glömmer mina stövlar i källaren över natten så vågar jag inte använda dem nästa dag. Jag vet nämligen att spindlar älskar stövlar.  ”Hoho, feels just like home!” ylar de extatiskt och gör ett elegant svanhopp rakt ner i stöveln där de samlas i klungor längst fram i tåspetsen och håller fast varandra så att ingen ska ramla ut ifall man vänder stöveln uppochner och skakar. Detta har jag inte läst någonstans. Inte upplevt heller. Än. Jag bara vet att det är så.

Man kan tycka att det är lite synd att jag med min instinktiva kännedom om spindlarnas beteendemönster inte blev biolog.

4. Jag älskar dåliga dikter. Observera dock att de måste innehålla rim. Det finns inget så roligt som vuxna människor som rimmar hjärta med smärta och ”jag vill dig krama, tills mina armar blir lama.”

5. Om jag inte har ett renoveringsprojekt på gång så mår jag dåligt och får problem med balansen. En gång ramlade jag så olyckligt att jag råkade få med mig halva kökstapeten i fallet, så att vi blev tvungna att tapetsera med detsamma.

6. Jag fattar inte grejen med te. Det låter så mysigt, ”krypa upp i en fåtölj med en filt, en bra bok och en kopp varmt te”, men så upptäcker man att det sistnämnda bara är två deciliter vatten med bismak från döda växter. Why?

7. Under hela lågstadiet var jag kär i en och samma kille. Jag hade kunnat göra nästan vad som helst för honom. Han hette Jimmie. Eller Jimmy? Jag minns inte exakt hur han stavade sitt namn, men jag minns i alla fall att han tyckte att det var skitviktigt att man inte stavade det fel. I alla fall, jag var kär och alla visste om det. Min teori var att man inte behövde skämmas för sådant. Det var ju fint att gilla någon. Jag berättade till och med för mina föräldrar vem jag var kär i.

Innan en klassfest i trean hände sedan det jag väntat på. Jag och Jimmy(ie?) var ensamma. Eller ja, min pappa var där också. Jag var spänd. Jimmie(y) var artig. Så han pratade med min far. Om något som de uppenbarligen hade gemensamt: 

Byxor.

Tydligen hade Jimmy(ie) på sig sina favoritbyxor. Eller ja, egentligen var det inte hans favoritbyxor. För han hade glömt sina favoritbyxor i fjällen. Men av de byxor han hade kvar så var detta verkligen hans favoritbyxor. För de satt så skönt. Och hade många fickor. Även bakfickor. Men han saknade verkligen sina favoritbyxor ibland.

Jag minns allt om Jimmy(ie)s byxor.

Men jag minns inte hur han stavade sitt namn.

Pappa minns också Jimmie(y).

Men han stavar hans namn b-y-x-p-o-j-k-e-n.

Och alla mina efterföljande pojkvänners byxor jämfördes med Jimmys.

Jimmies?

En dagsaktuell bild på min mans byxor. Troligvis inte hans favoritpar.

Först städade vi.

Barnen gjorde något annat.

Sedan hade vi fest i källaren för att fira att den var klar.  Naturligtvis var det en temafest. Alla bra fester har teman. Vårt tema var ”källare”.  Alltså skålade vi i jordgubbsbubbel, åt källarfranska och klädde barnen i Spidermankläder.  Och så lyssnade vi på den här låten:

För dutchie betyder holländare. Och ett annat namn för Holland är Nederländerna.

Jag hoppas att ni ser de tydliga kopplingarna till temat.

Gästerna gjorde det inte.

Sedan åt vi cheesecaken som vi mycket riktigt bakade i fredags.

Kan ni hitta någon koppling till källartemat i den?

Festen avslutades med att min man dödade två oinbjudna gäster som satt under trappan. När de anlände överskreds nämligen maxgränsen på antalet tillåtna ben i källaren.

Vi bakar inför helgen.

Barnen utför just nu den del av receptet de uppskattar mest.

Kan ni gissa vad vi bakar?

P.S. Man kan ana att de inte har några byxor på sig. Det har inte med receptet att göra. Det hänger mer ihop med vår inneboende lathet.

P.S. 2. Jag har byxor på mig.

P.S. 3. Men ingen behå.

P.S. 4. Det stod så i receptet.

P.S 5. Nä. Det gjorde det inte.

P.S. 6. Men det blir mer spännande att använda elvispen såhär.

Jag vet inte jag, men ibland får jag känslan av att Dr House läser min blogg…