Glad valborg!, originally uploaded by KarinLindell.

Vi spelar fönboll.

It’s good for your body and hair.

And much nicer than hårboll.

Jag är ingen rabiat tevemotståndare. Jag tycker barnen lär sig en massa bra saker av teven. Många barnprogram försöker förmedla lärdomar om att man ska hjälpa de som har det svårt, att man inte ska retas, och att alla är bra på något.

Men så är det det där med könsrollerna. Jag satt och försökte övertyga mig själv om att det var bättre förr, att de få barnprogram och filmer som fanns innehöll bättre värderingar .

Sedan minns jag hur jag trodde att en kvinna skulle vara för att män skulle gilla henne. Hon skulle förstås vara vacker. Stora trånande, men oskyldiga ögon, täta ögonfransar, inte näsvis men i princip näslös, och liten, men ändock fyllig mun. Kroppen skulle vara smal men kurvig och varje rörelser skulle vara fylld med grace och fågelsång. Den enda gång fåglarna inte behövde sjunga var ifall kvinna själv sjöng, ty då skulle fåglarna tystna av vördnad. Det var även viktigt att hon var totalt omedveten om hur vacker hon var, och sedan kom prinsen och räddade henne från någonting (typ hjärnbrist).

Så man bantade, puffade, sminkade, spacklade, slipade och ryckte bort allt hår, för vem sjutton har någonsin sett Snövit med håriga ben och ögonfransar som växt ihop? Och så sög man gracefullt på ett salladsblad medan man tittade trånande på den rostade formfranskan som ens bror just tryckte i sig medan han rapade på ett så festligt sätt att alla de smala och spacklade tjejerna i hans klass svimmade av pur extas. Eller av näringsbrist.

Sedan klämde man ner sin kropp i en obekväm behå som till hälften bestod av en lös vadderad liten sak som påminde om axelvaddarna man hade ett tag, och ibland bytte de båda plats, och ibland samlades allihop mellan skulderbladen. Och nertill hade man tajta obekväma jeans, eller varför inte strumpbyxor så att man kunde visa upp sina plågsamt hårlösa ben fast det var – 14 grader ute. Därefter var det bara att hålla andan hela dagen lång, samt att inte blinka för mycket eftersom man inte ville riskera att de övre mascaraklumparna skulle klibba ihop sig med de undre. Så man stapplade frysande fram med kliande ögon och syrebrist, samtidigt som man försökte låtsas att man var totalt omedveten om sitt eget utseende. Som Askungen. Som var för upptagen med att lida för att bry sig om petitesser som utseendet. Och själv hade man inga elaka styvsystrar och pappa vägrade ju låta en sova i spisen, men å andra sidan var det fan jobbigare att rycka loss varje litet individuellt hårstrå från benen med en elektrisk maskin, än att skura några stentrappor.

Och männen då?

Tja allt de behövde göra var att ha dubbla identiteter, dubbel axelbredd, samt rädda universum och rida på gröna tigrar.

Typiskt dem att ta alla de lätta uppgifterna.

Jag är så snygg att det nästan är otäckt.

Jag är liten här, originally uploaded by KarinLindell.

Jag har bestämt mig. Jag älskar KappAhl. Inte så mycket för utseendet på deras kläder, utan mer för storleken på dem. Här inne är jag en medium.

Jag har just tillbringat en trevlig halvtimma  med att gå runt och knuffa folk bara för att få ropa ”Oj, ursäkta mig! Jag försökte bara få tag på de här byxorna i storlek M!”

Nu ska jag gå hem och på ett avslappnat sätt låta etiketterna sticka ut där bak.

Jag hade en dålig dag, originally uploaded by KarinLindell.

Men nu är allt bra igen. De extra stora ostbågarna är tillbaka.

Enkäter är ju populära.

Här är en jag just gjort alldeles själv:

När städade du sist?

Två timmar sedan.

Märks det?

Nej.

Vad tänker du göra åt det?

Äta glass?

Åh, jag minns min ungdom som om det bara var femton år sedan. Det kom en häftig grej som hette Internet, och plötsligt kunde man sitta vid en dator och ”chatta”.  Att chatta var ungefär som Heta linjen, fast man skrev att man var modell istället för att föreställa sin röst så att man skulle låta som en modell (”Allå? Ja, jag jobbar mycke, mycke i Pari. Du hör det på min röst, kanske oui?”).  

När jag chattade kallade jag mig alltid för Rebecca. Rebecca var en kaxig snygg tjej som hade mycket gemensamt med många Harlequinhjältinnor. Hon hade rött självlockigt hår, gröna ögon och 75C. Trots att Rebecca tyckte om att mucka lite gräl och sätta folk på plats så älskade killarna Rebecca. Till och med Charlie, 25, som i princip var färdig läkare och redan räddat livet på många barn och kvinnor och små hundvalpar.

Det var trevligt att vara så älskad. Speciellt när man  kände sig lite ensam.

Man kan förstås fortfarande chatta. Jag snubblade faktiskt över en populär chat idag, och eftersom jag kände mig lite ensam så kunde jag inte låta bli. Nästan direkt så fick jag kontakt med Sebastian. Sebastian verkade jättetrevlig. Han hade fast jobb, visste mycket och han såg jättesnygg ut på sin profilbild. Dessutom svarade han på alla mina frågor, till och med vissa specifika och ganska viktiga mått.

Fast efter ett tag kändes det ändå fel. Som om han bara lurades. Jag kunde inte riktigt sätta fingret på det, men kanske var han inte alls den han utgav sig för att vara?

Jag hatar att vara förkyld. När man är förkyld känns det som om någon tar över viktiga delar av ens kropp. Som ens ansikte. Det är svårt att ignorera sitt eget ansikte.  Speciellt när det är dubbelt så stort som vanligt. Uppfluffat av krämigt snor. Näsan känns som om någon galen forskare experimenterat med den. Möjligtvis är det utomjordingar som varit i farten. Utomjordingar kommer från rymden och gör folk gravida genom att peta i deras näsor med otäcka instrument. Näsor, av alla ställen! Inte konstigt att folk blir upprörda. Och jag trodde att det var sant för det stod i en bok. Jag antar att det är nackdelen med att vara nio och bättre på att läsa än att tänka.

Den boken var faktiskt lika förvirrande som den där om Hästarnas dal och Jondalars lem. Det är jobbigt att vara tio och bra på att läsa och slå upp ord i ordlistor. Vid ordet lem stod det kroppsdel.  ”Kan du säga en kroppsdel?”, frågade jag mamma. ”Arm”, sa hon.

Som om Hästarnas dal  inte var tillräckligt förvirrande utan långa scener där Jondalar gick runt och stack sin bultande arm i folk.

Och sen blev folk gravida av allt det där armstoppandet.

”Herregud” tänkte jag. ”Vad skulle egentligen hända om Jondalar stoppade sin bultande arm i någons näsa?”

Länge trodde jag att det var så tvillingar blev till.

Hur man gjorde trillingar ville jag inte ens tänka på.

Mumma, originally uploaded by KarinLindell.

Varje gång vi grillar utbrister min man ”åh! Jag har kommit på en ny grillmetod som jag tänkte att vi kunde testa”.

En synonym till den meningen är ”ska vi testa om det verkligen går att få köttet att bli svartare än förra gången?”.

Gissa, originally uploaded by KarinLindell.

Jag har tapetserat.
Ni kan aldrig gissa vad jag ska ha på den här väggen.
Är det:

A) En bild på kungafamiljen.
B) En unik utställnig över de tre faser en mans kalsonger genomgår under en tjugoårsperiod.
C) Ett tidningsställ?