I vår lokala mataffär hänger de viktigaste varorna precis vid kassan.

Fotfil, nagelsax, pincett och kondom.

Rekommenderad användningsordning är från vänster till höger.

Jag har visst blivit lite känd för min stora icke-kärlek gentemot spindlar.

Jag måste dock till viss del dementera uppgifterna.

Jag blir inte uppfylld av hat och rädsla så fort jag ser en spindel. Se, bildbevis från kökstaket, snett ovanför min morgonkaffeplats:

Jag skulle förstås kunna dammsuga bort Lennart (han heter antagligen så.  Han  protesterar i alla fall inte när jag ropar ”godmorgon Lennart!”). Men det känns så taskigt.

Speciellt eftersom han nyligen byggt ut.

Jag har ett knep.

Ett knep jag bara använt mig av en gång.

När jag skulle köpa lite grejer till golvbrunnen inför tvättstugerenoveringen begav jag mig till en kakelaffär. Barnen lämnade jag i bilen, utrustade med en liten, liten walkie-talkie. Den andra walkie-talkien hade jag med mig in i affären. Fiffigt, tyckte jag. På så sätt kunde ju barnen ropa på mig om de blev rädda, och jag kunde höra ifall de plötsligt fick för sig att köra iväg med bilen.

Samuel tyckte att det var jätteroligt. En riktig walkie-talkie. Ganska liten, men ändå. En sådan som poliser har. Han började prata i den direkt:

- Vad gör du mamma? undrade han, precis sådär som poliser gör.

- Jag står i kö, svarade jag högt och tydligt. Mannen framför mig vände sig om och glodde på mig.

- Jag älskar dig mamma! ropade Samuel, sådär som poliser sällan gör.

Mannen framför mig i kön tittade fortfarande på mig.

- Mmmmmm, sa jag, och lov vänligt och ickepsykopatiskt mot min kökamrat.

- Jag äääääääääääääääääääälskar dig mamma, jättemycket! ropade Samuel från walkie-talkien i min hand.

- Jahaja, sa jag och nickade lite åt mannen framför mig. Han tog två steg framåt i kön.

- Mamma? Jag älskar dig, sa jag ju! hojtade Samuel.

- Jag älskar dig också, viskade jag diskret i min hand.

- Mamma? Mammaaaaaaaaa! Jag ääääääääääääääääälskar dig!

Mannen framför mig hade fått hjälp. Han var mitt inne i en spännande diskussion om färg på kakelfogar.

- Jag älskar dig, Samuel, svarade jag, lite högre den här gången.

- Va? Hör du mig inte mamma? ropade Samuel  med förtvivlan i rösten. Mamma? Älskar du inte mig mamma?

- Jag äääälskar dig! ropade jag samtidigt som jag insåg att butikskillen  just vänt sig mot mig. Och så undrar jag vad en sådan där förhöjningring till golvbrunnen kostar, fortsatte jag lugnt.

Mycket snygg räddning av en pinsam situation, tycker jag.

Man kan tycka att jag borde fått lite rabatt…

Jag har alltid önskat mig en hammock. När jag var liten fanns det en hammock på min mormors innergård i Malmö. Det var inte mormors hammock, det var tant Gretas hammock, och hon vårdade den ömt. Men tant Greta var snäll, hon lät mig och mina syskon gunga i hammocken.

Var det inte högsommar så var regnskyddet förstås på. En hammock förtjänar solsken, tyckte Greta. Med regnskyddet på kunde man inte gunga så mycket i hammocken, men man kunde krypa in och sitta innanför den vita plasten. Det tyckte jag var jättemysigt, eftersom jag var sju år gammal och aldrig hade sett något psychoinspirerad duschdraperiscen.

När vi köpte hus så jublade jag direkt ”hammock, hammock!”  ”Gräsklippare, gräsklippare” muttrade min man.

Och åren gick. Gräsklipparen gick sönder. Vi köpte ny gräsklippare. Vi fick barn och insåg att behovet av sittmöbler i trädgården inte var stort, men behovet av gungor och sandlådor och staket var desto större.

Och så i år. För några veckor sedan. Första soliga dagen på året. Då köpte jag äntligen min hammock. Min alldeles egna vita trähammock. Jag byggde ihop den. Jag valde dynor med omsorg. Jag satt i den en stund varje kväll, även när det regnade. 

Tills idag. Idag var hammocken plötsligt uppochner. Och trasig. Sprucken.

Och jag kan låtsas att den blåst omkull. Att det mitt i natten kom en väldigt stark vind som fastnade under det lilla svarta taket och lyfte den massiva träställningen och kastade den bakåt ett par meter, men lämnade bordsduken och Ellinors paraply orörda.

Vi låtsas det. För tant Gretas skull. Så hon slipper veta att det finns folk som går in i andras trädgårdar och gör hammockar illa med vilje.

Det är nämligen en ganska otrevlig kunskap.

Det är många som mailar mig och ber om råd i olika frågor. De vill veta vad de ska döpa sina barn till, om de ska lämna sin man eller inte, och hur man kollar könet på sin hamster.

Men den frågan jag får oftast är nog ”hur sminkar jag mig så att folk vänder sig om och ropar ”vilken pudding!”?” Och eftersom just den frågan är så vanlig så tänkte jag besvara den här på bloggen.

Det viktigaste är förstås att man väljer något som innehåller rätt ingredienser. Själv använder jag mig av ett märke som innehåller två olika typer av stabiliseringsmedel (E578 och E450), för att det ska hålla hela dagen. Det finns dock billigare märken, och olika sorters konsistenser. Det hela är väl egentligen en smaksak.

Sedan börjar du vid hakan och arbetar dig utåt och uppåt. Markera kindbenens början och slut, och glöm inte bort näsan. En del missar den helt, och det ser bara dumt ut. När det gäller läpparna så kan man gärna börja en bra bit utanför dem. Det förstorar och drar uppmärksamheten till den delen av ditt ansikte. Men ögonen kan man helt hoppa över, tycker jag.

Var dock inte rädd för att ta för mycket. ”Less is less, and more is just an english word that rhymes with snore. And floor.” brukar jag säga.

- Vilken pudding?

- Chokladpudding!

Om man bor i Blekinge kan man just nu se reklam för vårdvalet. Ansikten utan kropp snurrar runt i teverutan och säger spännande saker om de olika vårdcentralerna. Min favorit är killen som säger  att ”en bra dag på Nättraby vårdcentral är när det kommer många patienter som vi kan hjälpa och ha roligt med.”

En bra dag är alltså en dag när många människor är sjuka och behöver vård.  Och då, när hela flocken med febriga, trötta och halsontiga människorna släpat sig till Nättraby vårdcentral så möts de av en kille som vill ha roligt med dem.

Oklart vad det innebär, men jag kan tänka mig att han ställer upp tio penicillinflaskor i korridoren och använder patienterna som bowlingklot.

- Nej, nej, skriker Gösta, 85 år gammal. Jag vill bara förnya mitt recept!

Men ansiktskillen utan kropp bara skrattar hjärtligt och samlar ihop en grupp med lårbenshalspatienter och ropar ”alla som inte dansar är våldtäktsmän!”.

Ja halleda.

Själv ska jag lista mig hos vårdcentralen med kvinnan som säger ”en bra dag är när vi inte har några patienter, men jävligt många wienerkransar”.

Varför använder folk inte sina namn när de lägger ut annonser på Blocket? De skriver minsann dit sina telefonnummer, de säljer gärna sängen där barnen blev till, men att skriva dit ”Anders” eller ”Berit” vore förstås allt för personligt. Så istället för sina namn så skriver de dit något fyndigt. Säljer de en jacka från Po.p så kallar de sig för ”Polarn”. Säljer de en juniorsäng kallar de sig för ”Junior”. Säljer de en syskonvagn kallar de sig för ”Trötter”. Och säljer de en vanlig säng kallar de sig helt enkelt för ”Säng”.

Skyll dig själv.

För jag tänker inte ringa på en annons och fråga efter Polarn eller Junior. Och om du inte tänker tala om vad du heter så vill jag banne mig inte sova i din säng.

En bra regel som mamma lärde mig när jag var 15.

I sin ungdoms glada dagar upplevde hon sig som ganska dansant och häftig. Men efter att ha blivit utstirrad av sina ungar mailade Josefin mig och undrade om man tappar sin förmåga att dansa coolt och snyggt när man blir förälder.

 Jag kan ärligt säga att jag inte förstår vad Josefin yrar om.

Jag dansar precis lika snyggt som innan jag fick barn:

Snygg dans i vardagsrummet iklädd min mors klänning under sent 80-tal:

Sexig dans i Lundagård omkring år 2000:

‘

Kanininspirerad dans på någon studentnation som kanske, eller kanske inte, hade något utklädningstema:

Nepp. Här tror jag inte att det skett någon försämring när det gäller dansbiten.

Däremot har mina fuck me boots gått sönder.

När man tittar på bilder från alla dessa kungliga tillställningar så ser alla så snygga ut. Prinsarna har breda axlar, prinsessorna har fotomodellskroppar och alla använder colgate.

När jag var liten tyckte jag att det var jättefascinerande. Jag insåg redan då att det fanns två förklaringar. Antingen föds alla kungliga naturligt snygga. Eller så adopterar kungaparen i smyg bort alla de fula barnen till någon familj som bor långt ifrån det kungliga slottet, men hyfsat nära ett universitet så att de fula barnstackarna i alla fall kan få en liten chans att komma på Nobelmiddagen.

Ibland när jag var liten misstänkte jag att jag egentligen var en prinsessa.

Men se hur väl jag bar upp min favorittröja när jag var 14…(Det är dock inte mina favoritstrumpor på bilden. De var gula.)

Igår fick jag barnen att äta sallad.

Jag sa att de var giraffer och att salladen var löv, och om girafferna inte åt upp alla löven så skulle de tappa sina halsar.

Jag är så himla bra.

Antagligen kommer jag få hålla föräldrakurser på BVC snart.

- Och om ni vill få dem att äta fisk så säger ni att de är sälar och att norrmännen kommer och klubbar dem om de inte äter ordentligt…