Hörni, är det inte så här års tidningar ska utlysa tävlingar som heter ”försten som anställer Karin som krönikör vinner”?

Eller ja, de brukar ju kalla dem ”bli årets sommarkrönikör”,  för att få fler att delta i tävlingen.

För ju fler som förlorar, desto roligare blir det för mig att vinna.

Bildbyline till min spalt ”Karins heteronormativa medelklassbubblor”

En av mina favorithumorsajter är blocket.  Jag gillar verkligen funktionen ”andra som tittade på den här annonsen glodde även på den här”. På så sätt får man tips om liknande artiklar, samt får känslan av att man följer i förfädernas spår. Massor av andra har tittat på just den här annonsen. Och sedan gick de vidare till precis de här annonserna. Det känns som om man får en inblick i folks privatliv. Blocket registerar deras surfande. Man kan räkna ut hur de tänker. Att de till exempel vill ha en röd kattunge. Eller att de inte bara ska köpa katt, utan även en transportbur till den. Eller att de vill köpa jättemånga kattungar och en symaskin och tillverka…eh…?

Eller att barnen tjatar. ”Jag vill ha en cykel. Eller en kattunge. Eller en kanin. Eller en kattunge. Eller en cykel. Eller…”

Och till slut ger föräldrarna upp och ryter ”jaha, du kan väl få sänka den där chinchillan då, men du kan ju glömma att jag hjälper till att knyta fast den i ankaret!”.

Jisses vad många konstiga människor det verkar finnas där ute alltså.

Det är en klassiker.

Man går och lägger sig en timme senare än man borde, efter en dag då man helt kört slut på sig själv. Allt man vill är att få sova. Men det är då man inser att man delar säng med någon som inte alls är lika trött. Någon som har helt andra planer. ”Äh, va fan” tänker man, släcker lampan och försöker på ett avvisande sätt vända ryggen till.

”Mmmm, pussas?” hör man i nattmörkret. Och så känner man en lätt smekning på kinden.  För trött för att ens lyfta huvudet från kudden nöjer man sig med att vifta lite irriterat med handen, och tänker att det borde räcka för att klargöra ens ståndpunkt i frågan.

”Mmmmmmm, pussa!” hör man igen, och känner ett litet lätt bett i rumpan. ”Lägg av!” ryter man till. Och kastar en kudde. Som naturligtvis missar.

Istället blir varje del av ens kropp utsatt för en veritabel attack.

”Pussa, pussa, pussa, puzzzzzzzzzzza!”

Man försöker skydda sig med täcket, försöker gömma sig under kudden, men inget hjälper.

Slutligen ryter man ”om du inte lägger av nu så slår jag ihjäl dig!”

Och så gör man det.

Och sedan somnar man äntligen.

Utan att ens bry sig om att torka bort den blodiga fläcken i taket.

Jävla myggjävel.

Reklam för Lindt-choklad:

”Och när du biter igenom den mörka chokladskalet kommer den mjuka fyllningen försiktigt omsluta alla dina sinnen”

Perfekt. Jag älskar att få nougat i ögat.

Och i örat.

Och näsan.

Resten av nougaten smörjer jag in mig i tills jag tappar balansen.

Inte som alla andra, originally uploaded by KarinLindell.

En spännande grej med mig är alla de där unika tankarna jag går runt och tänker hela tiden.

Det verkar som om vi har en komiker i familjen.

Kära lilla mor, originally uploaded by KarinLindell.

Kvällsposten vet hur man fixar ett lite billigare morsdagsfirande.

Inatt drömde jag om Per Morberg. Han skulle laga mat till mig och min familj. Det såg så smaskigt ut att jag inte kunde låta bli att provsmaka en del av marinaden. Jag doppade alla fingrarna och slickade njutningsfullt.

- Neeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeej! vrålade Per Morberg.

- Va?! ropade jag förskräckt. Har du doppat det råa köttet i? Är det trikiner? Kommer jag dö en långsam plågsam död?

- Nej, svarade Per Morberg. Men jag vet inte hur nyttig marinaden är.

- Vadå? undrade jag. Vad innehåller den då?

-  1 deciliter betongpulver, i deciliter dieselolja från en volvo, en matsked tomatpúré, samt en nypa salt.

Nu har ju inte jag sett Per Morbergs matlagningsprogram, så jag vill tydliggöra att detta eventuellt inte är ett äkta Per Morberg-recept. Möjligtvis är det mer baserat på mina fördomar.

I kommentatorsfältet till intervjun i Aftobladet idag så diskuteras det huruvida det är en bra idé att vara vän med sina barn på Facebook eller ej. Jag känner mig tveksam. Jag är inte en hängiven facebookare, men jag har hört rykten om att man gärna addar någon man är intresserad av. Som en första liten flörtig invit liksom, istället för att tugga tuggummi på ett häftigt sätt som vi gjorde när jag var ung, eller fälla en mammut och lämna över den med en rosett runt dess håriga mage, som min man gjorde när han var ung.

Och jag vet att det finns gott om människor som har en väldigt nära relation med sina tonåringar. Och kanske var det bara jag som var en ovanligt blyg tonåring – men att flörta när ens föräldrar ser på? Herregud, jag kunde inte ens flörta när den jag flörtade med såg på.  Jag såg aldrig dem jag gillade i ögonen, utan var tvungen att memorera vilka skor de hade så jag skulle känna igen dem i skolkorridoren. Och ibland, när rätt skor gick förbi samtidigt som alla planeterna stod i rätt läge, så lyckades jag få med alla bokstäverna i ordet ”hej”. Hade jag riktig tur så stannade skorna och svarade ”tja!”.

Och vad sjutton hade hänt om min mamma just då studsat fram och hojtat ”Britt gillar detta!”?

Jag tränar på att studsa fram på ett gillande sätt. 

Idag är jag med i Aftonbladet.

Jag är lite besviken över att artikeln inte publicerades mellan ”Madeline 22, dejtar bara rika män” och  ”Vill du göra slut – hyr en skådis”. Men annars är jag nöjd.

Speciellt nöjd är jag med fotografen som tog bilden av mig. Han ville faktiskt sova i min säng inatt.

Det fick han.