Ibland är det lite mer folk i mataffärerna än annars. Som när folk slutat jobba och slutat bada och slutat banta. Då vill alla handla mat och då blir det lite längre köer. Tre kassor är öppna och personalen jobbar så att svetten stänker, någon kund vill veta när en viss vara kommer in, en vara går in på fel pris, folk i kön suckar och trummar med fingrarna mot mjölkpaketen.

Men då händer det. Plötsligt uppenbarar hon sig. Hon som levt lite längre än den genomsnittliga kömänniskan. Hon som vet hur saker ska skötas, hur världen ska fungera. Hon klampar fram till den unga livsoerfarna tjejen i kassan och säger ifrån:

”Nääe, nu får ni faktiskt ta och öppna en kassa till!”

Varvid kassapersonalen:

A) Svarar ”det går tyvärr inte eftersom det här är finalen av vår interna tävling om vem som kan skapa längst kö. Men tack för att du fick mig att glömma hur många brödlimpor jag skulle scanna in, nu gick jag upp i ledningen!”.

B) Faller i gråt av pur tacksamhet över det briljanta förslaget och kallar genast in de tre andra kassörskorna som sitter och pillar lite under sina tånaglar i fikarummet. Kassapersonalen omfamnar varandra och high fivar och utbrister i spontana rop såsom ”vilket geni!” och ”vi hade aldrig kommit på den idén själva!”.

C) Ler trött mot kärringen medan hon hoppas att det där med att vissa människor självantänder faktiskt är sant.

Låt oss se vem som hittar mig först.

Jag antar att jag har taskigt självförtroende. Jag antar att det är därför jag inte kan ta emot komplimanger på ett lagom världsvant sätt. Eller ens på ett trevligt sätt.

Till midsommar lagade jag en paj. En paj jag själv älskar och lagar varje år, men i år tyckte jag att den blev lite sämre än vanligt. Jobbigt, tyckte jag. Speciellt eftersom några av gästerna smakade den för första gången, och därmed inte kunde ha tidigare års pajer i åtanke när de under natten låg vakna för att recensera mina matlagningskunskaper.

”Vilken god paj, Karin” sa en av gästerna. Varvid jag genast låtsades att barnen behövde min hjälp med någon form av livsviktig ketchupupphällning som krävde min fulla koncentration.

För tänk om jag hade svarat ”tack!”. Och hon hade tittat förvånat på mig, och sedan börjat hånskratta. ”Tack? Tack! Hörde ni allihop?! Karin tackade! Men jisses, varför tackar du? Jag var ju ironisk. Den här pajen var skitäcklig! Vedervärdig! Tack vare att jag äter den är jag skitsugen på att bada direkt efter maten i förhoppningen att jag ska få kramp och drunkna. I princip skulle den kunna ersätta dödsstraffet i USA. Eller i alla fall komplettera det. ”Vill du ha den elektriska stolen, giftsprutan eller Karins paj?” skulle man fråga de allra värsta brottslingarna, och även den mest förhärdade av dem skulle börja gråta vid tanken på din paj. ”Vad som helst utom Karins paj!” skulle han ropa och kasta sig på sprutan två gånger i rad samtidigt som han slickar på den elektriska stolen för att i förebyggande syfte bränna bort alla sina smaklökar.”

Man kan i och för sig tycka att det inte vore särskilt snällt av henne att säga så.

Så jag antar att vi kan konstatera att jag inte bara har dåligt självförtroende, utan också en ganska taskig människosyn.

Samt att jag inte kan laga paj.

Vi lekte vuxna och lagade en söndagsstek igår.

Och nu vill jag förstås inte påstå att min man är besatt av kött, men om det fanns köttyoggi så skulle han äta det.

Köttyoggi – med allt det goda från kossan.

Jag känner mig förvirrad. Jag trodde vi hade något speciellt, men nu känns allt lite annorlunda. Jag kan inte sätta fingret på det, men till och med hans vänner, kollegor och familj känns lite falska. Har de månne bytt manusförfattare till säsong 3 av Dexter? Replikerna känns klyschigare, och Dexters flickvän tycks konstant befinna sig i köket. Som om manusförfattarna är två tonårsgrabbar som känner sig lite osäkra.

- Åh, nu är den en sådan där scen med en kvinna igen.

- Är det kvinnan som svär och går på barer?

- Nä, det är hon som har bröst och barn.

- Åh, förvirrande kombination. Hon svär alltså inte på barer?

- Nej tyvärr.

- Var ska vi då placera henne?

- Spontant tänker jag köket.

- Yesss! Där satt den. Då går vi vidare till nästa scen. En kvinna svär på en bar…

- Herregud kvinna, du befinner dig i köket så ofta att jag inte längre kan se skillnad på dig och ett mjölkpaket!

- Jag vet, men jag måste stå här i min negligé och försöka lära den här matchande handduken att flyga.

Igår kom maken in och meddelade stolt att klorhalten, ph-värdet, samt alkoholhalten i poolen var helt ok.

Men när han klev upp sjönk den sistnämnda radikalt.

Jisses vilken vild midsommarfest vi hade.

I morse fick jag plocka kalsonger och trosor över hela gräsmattan.

Man vet att det varit en bra fest när man får gå över till grannen för att lämna tillbaka hans kallingar.

Och hans svärd.

Hög tid, originally uploaded by KarinLindell.

Och nu är de hög tid för den traditionella korsfästelsen.

Oj då, originally uploaded by KarinLindell.

Lite oväntat, men i säsong 3 så dödar Dexter Alexander Rybak.

Alternativt så borde jag inte dricka mer vin nu.

I dag är det midsommarafton. Och jag har samma vision som varje år.

På morgonen vaknar vi utvilade med nyrakade ben. Vi går upp och utbrister ”oj det är hela fem timmar innan gästerna anländer till vårt perfekt städade och färdigrenoverade hus, vi hinner göra en utflykt!”. Och så åker vi till stranden. Ungarna bygger världens största sandslott medan jag och maken håller varandra i handen och ler bländande leenden. Ute på havet förblindas en fiskare av reflexerna i mina vita framtänder, och kör rakt på en klippa. ”Hoho”, skrattar han godmodigt. ”De här har jag minsann ingen nytta av när jag sitter på grund” säger han, och ger oss ett kilo färska räkor.

Sedan åker vi hem, bruna och avslappade. Jag vilar i hammocken med en drink medan maten praktiskt taget lagar sig själv. Barnen skrattar pärlande skratt som de trär upp på tråd och dekorerar det vackra och inbjudande bordet med. När gäster anländer säger de ”ååååååh” och ”aaaaaaaaaah” och jag vinkar graciöst och ropar ”todelooo”. Eller kanske inte ”todeloo”, men något med samma avslappnade och ansvarslösa känsla.

I verkligheten ringer det på dörren medan jag rakar benen. ”Kom in, kom in!” vrålar maken genom köksfönstret. ”Jag ska bara pilla loss katten från potatisgratängen så kommer jag strax!”

Gästerna kliver in och står i hallen och ser vilsna ut. Och jag inser att jag enbart har trosor på mig, att handdukarna är slut, och att mina kläder finns i sovrummet på andra sidan hallen. ”Blunda!” hojtar jag och rusar genom hallen. ”Känn er som hemma” lägger jag till. ”Men bajsa inte för jag har inte städat toaletten än!”

Förvirrade tar gästerna ett par steg framåt och hamnar i Ellinors rum. ”Kära nån, nu blev jag visst blöt om fötterna” säger en gäst och Ellinor ylar ”trampa inte i min golvsoppa!”. ”Det är min golvsoppa!” fräser Samuel. ”Det var faktiskt jag som la i småkorvarna!”

”Hohoho!” ropar jag och viftar lite med golvmoppen för att avleda allas uppmärksamhet. Gästerna duckar. ”Nu ska vi snart äta och vara glada” säger jag optimistiskt.

”Var fan är prinskorven?” hojtar maken från köket.

Och sedan äter vi ändå, och umgås och skrattar. Och det visar sig att gästerna tycker att det är viktigare att vi är glada och trevlig än att taklisterna är färdiga och benen nyrakade.

Folk är konstiga.

Glad midsommar på er allihop!

Ellinor har gjort sig midsommarfin.