Jag är förälder.
 
Detta innebär att jag dagligen måste fatta en massa beslut angående mina barn.
 
Jag kan välja mellan att ge dem glass eller fil till frukost.
 
Jag kan klä dem i bomullsshorts eller dunjacka på sommaren.
 
Jag kan hålla dem uppe till tolv eller lägga dem klockan sju.
 
Jag kan i och för sig inte får dem att somna klockan sju, men det är min fulla rätt att försöka.
 
Sedan har jag en blogg. Där jag skriver om mina barn. Nästan vad som helst kan jag skriva. Men det gör jag inte. De flesta gör inte det. Precis som i situationerna ovan använder vi vårt sunda förnuft. Ja, kanske får Samuel glass till frukost när han har ont i halsen och knappt kan svälja. Kanske citerar jag honom på bloggen utan att vänta tills han är 18 och på ett vuxet sätt kan tänkas överblicka konsekvenserna. Kanske lägger jag även ut bilder på honom där han ser lite tokig ut.
 
Jag gör det därför att jag är hans mamma. Det är min uppgift att överblicka och i förväg bedöma konsekvenserna av handlingar som rör mina barn. Det är en del av föräldrarollen.

Så nej, jag tycker inte att föräldrabloggare är ett problem. Jag anser inte att majoriteten hänger ut och kränker våra barn utan hänsyn till deras känslor och till vad deras framtida potentiella arbetsgivare kan tänkas tycka om deras dagiseskapader och maginfluensor och cykelvurpor. Jag är istället glad att föräldrabloggare finns. För tänk så sorgligt det vore om man inte kunde ta del av hur andra har det. Om vi skulle gömma undan småbarnstiden, låta den omgärdas av myter om rosendoftande lycka eller hemliga förlossningsdepressioner. Om vi inte skulle kunna dela andras glädje och sorg och vardagsbekymmer och tankar om rätt och fel, och hitta någon precis som oss själva, fast på andra sidan jordklotet.
 
Problemet är inte att föräldrabloggare hänger ut sina barn. Problemet är att en del föräldrar brister i sin föräldraroll.
 
Och om en framtida arbetsgivare skulle sitta och googla fram en massa information om hur många blöjor du bajsade hål i när du var bebis och sedan hålla det emot dig, så är ditt största problem antagligen inte din bloggande förälder. Utan det faktum att din chef är en psykopat.
- Tyvärr Samuel, vi kan tyvärr inte anställa dig för bilden av dig som fyraåring strider helt mot den bild av kirurgläkare som vi vill förmedla här på kliniken.

Citat  från Sex Education, TV3:

”Många kvinnor därute oroar sig för att de får felaktiga orgasmer”

Åh, jag hatar när det händer. Kyl och frys i alla ära, men fatta hur svårt det är att ringa Samsung och reklamera en felaktig orgasm.

Då och då hör man talas om folk som blir botade från sin ormrädsla på bara några timmar, genom att utsätta sig för det de är rädda för. I början av övningen bölar de när de ser en plastorm fem meter bort. Några timmar senare petar de försiktigt på ormen samtidigt som de håller andan. Två timmar senare dansar de nakna runt i rummet med ormen virad runt sin kropp.

Och alla säger ”wow” och ”tänk vad man kan göra nuförtiden  va?”

Inte många tänker på att det hela bygger på gammal välbeprövad teknik. En serie händelser som arbetats fram under tusentals och åter tusentals nätter, och som resulterat i denna användbara metod. Den primära mottagaren av behandlingen har dock inte alltid varit de med ormfobi, utan målgruppen har snarare varit attraktiva personer som man hyser ett sexuellt intresse för. I vissa underjordiska grupper går metoden därmed under namnet HMFESLETMFSDA (Hur Man Får En Snygging att Ligga med En Trots att Man är Full Sunkig och har Dålig Andedräkt).

Nu när du tänker på det hela känns antagligen kopplingen mellan detta vetenskapliga raggande och botande av ormfobi ganska logisk. Till exempel känns ju själva nakendansandet med ormen betydligt mer begripligt.

Behandligen inleds lämpligtvis vid 22-tiden på kvällen. Inledningvis brukar En Snygging börja gråta bara vid blotta åsynen av En som är Full Sunkig och har Dålig Andedräkt, men efter bara två timmars beteendeterapeutisk exponering och ett par tre öl, så kan patienten ofta försiktigt peta på objektet samtidigt som patienten håller andan.  Det är dock viktigt att ta hänsyn till att överdriven provokationsterapi kan leda till en försämring, och i de fall detta sker bör en paus omedelbart tas i behandlingen. Under denna paus kan både patienten och objektet passa på att kissa. Dock inte i kors.

Därefter upptas behandlingen försiktigt, varvid patientens förtroende gradvis byggs upp, samtidigt som patientens luktsinne bryts ner. Vid två-tiden på morgonen brukar det försnämnda ha nått sin topp, samtidigt som det sistnämnda praktiskt taget är obefintligt. Skulle någon rest av det senare eventuellt finnas kvar, kan man rekommendera patienten en cigarett eller två.

Studier har visat att HMFESLETMFSDA fungerar i över 50 % av alla de fall där patienten självmant väljer att delta i behandlingen. I 10% av alla fall leder behandlingen till så lyckade resultat att patienten når den högsta formen av avslappning, och faktiskt somnar hemma hos En som är Full, Sunkig och har Dålig Andedräkt.

Jag kan varmt rekommendera denna behandling. Låt dig inte begränsas här i livet! Möt din rädsla – ligg med någon som lukar illa! Håll för näsan och tänk på England!

Jag kan till och med erkänna att det faktiskt var så jag och maken träffades. Behandlingen tog i och för sig lite längre tid än vanligt, men nu, tio år senare, är han så van vid mig att jag kan dansa naken runt i rummet utan att han reagerar alls.

Lite beroende på vad det är på teve förstås.

Handla här annars…, originally uploaded by KarinLindell.

Så skynda dig att köpa något annars tappar jag mitt goda humör.

Och kanske även mitt huvud.

Familjeliv.se. Stället där man ställer de relevanta frågorna:

- Och vilken sorts chips åt ni? För åt ni dill och gräslök och tittade på svt så var det okej, men personligen skulle jag aldrig låta mina barn titta på femman eller äta sourcream and onion.

Hur det går till att prata i telefon när man har barn:

Man tar upp luren, slår numret och hamnar i telefonkö. Klassisk musik spelas. Barnen leker belevat i rummet bredvid.

- Titta Ellinor, jag har byggt ett duplohus till dig.

- Tack käraste bror, så himskans snällt av dig.

- Det är bara för att jag älskar dig, allra bästaste syster.

- Och jag älskar dig. Vill du låna mitt smyckeskrin?

- Åh, får jag verkligen låna dina allra dyraste ägodel?

- Självklart får du det ädla broder. Allt mitt är ditt.

- Och allt mitt är ditt, ack väna syster.

- Ska vi omfamna varandra och sjunga en vänskapsvisa?

I telefonluren byts musiken mot tutande. En röst svarar:

- Välkommen till Samsung support, kan jag hjälpa till med något?

- WUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUÄÄÄÄÄÄÄÄH! ELLINOR FÖRSTÖRDE MITT DUPLOHUS!

- AAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAH! SAMUEL TOG MITT SMYCKESKRIN!

- AAAAAAAAAAAAAAAAAAJ! ELLINOR BEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEET MIIIIIIIIIIIIIIIG!

- SAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAMUEEEEEEEEEEEL SLOOOOOOOOOOOOOOOOOG MIIIIIIIIIIIIIIIG!

Sedan sa han i luren något också, som jag inte riktigt hörde, men som antingen var ”klart du ska få en ny kyl och frys” eller ”underbart, nu fick jag tinnitus”.

Helgfrukost.

Åt vänster:

En blond man står och sparkar nyklippt gräs över bajskorven hans schäfer just lämnade på gräsmattan utanför vårt köksfönster.

Åt höger:

Ellinor har hittat oboyburken och ställer relevanta frågor såsom ”vill du se hela världen bli alldeles brun, mamma?”

Sammanfattningsvis kan vi alltså dra slutsatsen att just brunt är dagens färg.

Dagens lukt är lite mer varierad.

Obs! Gå inte barfota typ här.

Jag har en del bilder på min mage. Sådana där gravidbilder. ”Det är ju jättefint att ha” tänkte jag när vi tog dem.  ”Som en dokumentation för eftervärlden” förklarade jag för maken. ”Kul att spara och visa för folk liksom” kläckte jag nog ur mig ett par gånger.

Ja. Jättekul att visa för folk. Som den här bilden till exempel:

Exakt vad var det jag ville dokumentera här? Hårstrånas exakta krökning före förlossningen?

Ni vet ungdomar. Sådana som vill  vara med i idol. Eller bli fotomodeller. Eller bara allmänna kändisar. ”Se mig!” skriker de inombords. ”Titta hit!” ylar de utombords.

Till dem har jag bara ett tips:

Köp ett hus med källare och dränera om hela skiten.

Jisses vad folk stannar och glor.

Och ibland pekar de också.

Jag utgår från att de vill förlusta sig i leran med mig.

Hm, jag läste just att man håller på att tröttna på sin partner om man irriterar sig på saker han gör. Irriterande smaskljud när han äter? Snarkar som en full bäver i en ekokammare? Joddlar nationalsången klockan fem morgonen? Inte irriterande. Bara du som inte är tillräckligt kär.

Är man tillräckligt kär så är allt förstås som i en Hollywoodfilm med dagliga månskensfrierier, en och annan söt hundvalp, och män som som bär kvinnor sådär lite lagom omotiverat. Och när ens själs älskande harklar upp en brun stinkande loska och spottar ut den i backen så hoppar man upp i hans famn och vrålar ”hångla!”

Och sedan undrar folk varför kvinnor inte lämnar män som slår dem, är notoriskt otrogna, eller bara allmänt otrevliga. Vadå? Är man tillräckligt kär har man väl överseende med lite klamydia, några blåmärken och ett futtigt benbrott. Eller?