Jag tycker inte att man ska driva med modevärlden.

Men man kan få citera den lite.

Jippie! Äntligen får man klä sig bekvämt igen! Så glad man blir! Och det är ju bra att man blir glad. För kom ihåg. Mode ska vara roligt!

Man blir så glad av fina kläder!

Jag vet, jag har inte bloggat så mycket idag.

Det beror på att jag var tvungen att sköta det administrativa arbetet. Ni vet, jobba, klippa gräs, städa och tvaga barn. Ibland måste man göra sådant för att tjäna pengar och för att kunna hitta gungställningen/spisen/barnen. Och när man gör sådant hinner man inte blogga lika mycket.

Och det är därför jag finner ”jag är lycklig rik och nyknullad i en renbäddad säng”-bloggar så icke trovärdiga. Man hinner liksom inte både vara allt det där, och uppdatera bloggen fem gånger om dagen. Antingen städar man. Eller så bloggar man. Antingen knullar man. Eller så bloggar man.

Så en snabb studie av den här bloggen leder förstås fram till tre slutsatser:

Här är ganska smutsigt.

Det var länge sedan jag var nyknullad.

Och jag ska fan i mig tvinga mina barn att blogga tills de blir 25. Minst.

Idag har jag valt att fota mig med plutande mun, och hann därför inte pluta med munnen mot min man.

Jag såg just en elev göra korstecknet innan han gick in i datorsalen.

Coolt!

Uppenbarligen har han samma antivirusprogram som jag.

Underbara Clara har renoverat sitt kök. En supergulligt femtiotalskök blev det. Inte blev det så dyrt heller, skriver hon.

Jag är imponerad och avundsjuk. Jag hade aldrig haft råd att anlita en kakersättare till vårt kök.

- Fort! Ring kakersättaren! Det är ett nödläge!

Idag har Dexter varit utomhus för första gången. Han klättrade på alla stenar, räknade alla grässtrån och tillbringade lagom lång tid med att  göra omotiverade höga hopp rakt upp i luften.

Själv tillbringade jag lagom mycket tid med att tänka ”bara han inte blir överkörd eller bortkörd eller kidnappad av en hungrig örn”. Tänk så ledsna vi skulle bli. Tänk så ledsna barnen skulle bli!

Jag har förresten märkt att det råder delade meningar om hur man berättar om döden för små barn. Eller om man ens ska berätta när ett husdjur dör. En del tycker tydligen att små barn ska skonas från vetskapen om döden, och istället ska man säga att kattstackarn sprungit bort eller flyttat hem till någon annan.

Jag ställer mig mycket tveksam till den teorin. Ska man skapa bilder av en liten ensam bortsprungen katt mitt i mörka skogen, eller kanske av en lycklig katt som tyckte så illa om en att han flyttade hem till någon annan? Och vad sjutton menar dessa människor att man ska säga när en äldre släkting dör?  ”Hoppsan, nu har mormor Agda visst sprungit bort”?

Just nu läser jag två böcker. Förlagan till Trueblood, och  Carina Nunstedts 12 steg till ett skönare mammaliv.

Det hela är väldigt förvirrande. Om jag minns rätt så handlar böckerna om att en vampyr biter en kvinna, men kvinnans barnmorska säger att det faktiskt är normalt med lite blod, och sedan biter en bebis kvinnan, men hon skyddar sig genom att smörja in bröstvårtorna med vitlök. Och så var det lite tips om att mammor och pappor bör hjälpas åt, så om din man inte tar hand om bebisen på nätterna så kör du en påle genom hans hjärta.

Det hela påminner väldigt mycket om när jag var ung och läste Agatha Christie och Ronja Rövardotter samtidigt, och under en lång period trodde att Hercule Poirot var en rumpnisse.

Wow! Dexter har blivit pappa!

Det hela var väldigt oväntat, men mycket välkommet.

- JAG HADE INGEN ANING, berättar Dexter själv. JAG TRODDE BARA ATT DET VAR OROLIG MAGE.  JAG HADE LITE SURA UPPSTÖTNINGAR OCH SÅ, MEN JAG TÄNKTE ATT DET BERODDE PÅ ATT JAG ÄTIT FÖR MYCKET TOALETTPAPPER OCH EN KRUKVÄXT. OCH SÅ VAR JAG FÖRSTÅS OVANLIGT TRÖTT, MEN JAG SATTE DET I SAMBAND MED ATT JAG FÅTT NY KATTSAND SOM JAG VAR TVUNGEN ATT PROVGRÄVA OM OCH OM IGEN.

- Vet du vad mamma, sa Samuel när jag hämtade honom i skolan idag. Det var en kille som sa att killar inte KAN ha nagellack.

- Nähä? Vad sa du då?

- Jag sa att han måste ha tänkt lite fel, konstaterade Samuel och granskade nöjt sina lackade naglar. Och så sa jag att det är ju som att säga till någon som är ute och går att han inte kan gå.

Strålande nyheter! Äntligen kan du sluta skriva listor med dina tre bästa och dina tre sämsta egenskaper! Bränn ditt CV! Ring din förra chef och gör pruttljud i luren, för du behöver minsann inte några referenser därifrån längre. Allt du behöver göra för att få ditt drömjobb är att klä på dig.

 Förutsatt att du klär på dig rätt kläder förstås.

 För kläderna gör mannen, och om du är kvinna ska kläderna helst göra dig till man. Betrakta dina bröst som ett par sexleksaker, och ställ dig gärna frågan ”vore det trevligt att dunka en dildo i bordet under den här anställningsintervjun?”. Är svaret nej, är det lika bra att du även lämnar tuttarna hemma.

 För ingen vill väl ha en dildodunkare på sin arbetsplats? Och visst är väl en kvinna med stora bröst lite slampig, och hinner väl inte riktigt utföra sina arbetsuppgifter eftersom hon är upptagen med att ligga med postkillen, chefen och den där killen vid kaffeautomaten?

 Nej, det är tryggare att anställa en kvinna som smälter in och inte sticker ut för mycket, vare sig här eller där. Håll låg profil i början, rekommenderar jobbcoachen Nina Jansdotter i Aftonbladet. Sedan finns det ofta större utrymme att visa din personlighet. Eller dina bröst.

 Men så finns det personer som jag. Som ser bra ut på pappret men inte fattar hur man ser bra ut i verkligheten. Som kan välja bort baddräkten inför anställningsintervjun på banken, men inte fattar vilken dräkt man ska välja istället. Som kan stava till accessoar men inte använda den, och som under studietiden la ner mer tid på proven än i provhytterna. Och som någonstans ändå alltid vetat att det viktiga inte är att vara smart och duktig, det viktiga är att se smart och duktig ut. Hur man nu gör det när folk lider av bröstskräck, och även den prydligaste klänning ser ut som dildodunkarkläder på någon med E-kupa.

 Men herregud, tänker du. Vad löjligt! Det här är väl inget att bli upprörd över? Vilken idiot som helst kan väl klä på sig ordentligt.

Ja.

Det har du rätt i.

Och det är därför han får jobbet, och inte jag.

Det är nu man ska sammanfatta Blog Awards 2010. Det har jag sett i ett antal blogginlägg. Jag tycker i och för sig att jag skötte mig hyfsat bra med liveuppdateringen under själva galan. Ypperligt bra faktiskt. Bäst av alla tror jag. Nästan så att man borde vunnit ett pris för det där.

Men i alla fall.

Konstigast på Blog Awards: Känslan av att jag var invirad i gladpack och insmord i olja. Kändisfotografers och mediamänniskors och storbloggares blickar liksom bara halkade av mig. Man är väldigt ointressant om man inte har 50 000 läsare, modellben och en ålder som slutar på -ton.

Roligast på Blog Awards: Folk med modellben, mer än 50 000 läsare och en ålder som slutar på -ton som argt rusar ut från ett rum fullt med folk och ropar ”ingen är här! Ingen!”

Godast på Blog Awards: Minicupcakes. Så små och goda att man skulle kunna svälja dem hela. Så det gjorde jag.

Bisarraste på Blog Awards: Efterfesten i källaren. Stort rum till hälften fyllt av lyxigt dukade bord med champagneglas, och till andra hälften fyllt med bloggare som klätt sig i sina finaste kläder och högsta klackar och som minglat och genomlidit prisutdelning ståendes – och som nu försiktigt satte sig på trappsteg eller scenkanten eller hängde i baren. För alla borden var ju reserverade. Jag hann inte se för vem eftersom jag blev så där trött och gammal och sa saker såsom ”oj vad hög musik de spelar här, dags att nanna kudden”, men jag är säker på att borden gick till folk som verkligen förtjänade dem.

Bästa bloggaren på Blog Awards: HanaPee. Hon är rolig. Hon är smart. Hon har självdistans. Och så verkar hon vara sjukt trevlig också.

Här kände Hanna och jag oss tvungna att bevisa att vi kan gapa och greppa flaskor samtidigt. Man vet aldrig när den färdigheten kan komma till nytta