För det är insidan som räknas, sa han.
Varenda gång jag berättar att Ellinor är född med kejsarsnitt känner jag mig tvungen att förklara varför. För jag vet att folk kommer att undra, och en del kommer tro att jag var för lat eller för rädd för att föda barn. Som om lata människors favoritsysselsättning är att bli uppskurna, och som om rädda människor bör hånas litegrann, så att de mår bättre.
Samma tendens att förklara saker i förväg har jag lagt märke till hos mammor som inte ammar. Trots att poängen med berättelsen kan vara allt från hur man blandar eller förvarar ersättning, till att ersättning är lika bra som bröstmjölk, så tillkommer denna extra information. ”Sigge åt två deciliter ersättning när han var två månader och jag var tvungen att sluta amma för att mjölken tog slut/bröstvårtorna föll av/jag dog.”
Man måste tydligen ha ett jäkla bra skäl för att omgivningen ska godkänna kejsarsnitt och ersättning. Precis som om vi fick välja mellan en mamma som slutade amma vid två månader ”för att hon kände för det” och en mamma som slutade amma vid två månaders ålder ”för att börja knarka istället”, så tycker vi att den sistnämnda är bäst. För hon hade i alla fall en bra anledning. Knark går ju säkert över i bröstmjölken, till skillnad från obekvämlighetskänslor och smärta.
Kan vi inte bara ta för givet att alla skäl är bra skäl? Folk ger nämligen sällan sina bebisar ersättning ”bara för att jag älskar att vispa och skaka saker”. Och det är tveksamt att läkare skulle godkänna kejsarsnitt med motiveringen ”min man vill se hur jag ser ut inuti”.
fredag, 3 september, 2010, klockan 13:35
Så otroligt bra skrivet! Jag blev oxå snittad med sista och alla undrar varför. Jag brukar säga att fi**an sprack och jag inte kunde föda normalt längre eftersom jag sydde ihop skiten.
Minns att jag såg Heather Locklear på Oprah ett par år sedan (undrar om det faktiskt inte var medan jag satt och ammade…) och hon fick applåder av publiken för att hon hade ammat sitt barn i två hela veckor. Verkar som att det finns lite kulturella skillnader…
Jag blev akutsnittad och har också märkt av att en del reagerar med ”VA ?Kan du inte föda barn naturligt?”
Med tonfallet som antyder att man är mindre värd.
Den dummaste komentaren jag fick var ”Men varför ville du snitta? Det var väl onödigt”
Jadu, om ordet AKUTSNITT inte får personen i fråga att fatta att det inte var jag som ville snitta så vet jag inte vad som skulle få idioten att fatta.
En del har inga problem att föda på det ”riktiga” sättet. Kul för dem.
Men vi som fick /får komplikationer är tacksamma över att vi har möjligheten att få snitt. Så att både vi och barnet får en chans att överleva.
Nästa gång någon säger det så får du väl svara ”Ja, visst var det onödigt att både jag och barnet överlevde?”, sådär lite lagom spydigt
Hade jag inte varit så trött av sömnbrist och dubbelvikt av smärtan från såret i magen så hade jag nog reagerat lite starkare än så den gången. Nu blev det bara att jag ruskade på huvudet och stapplade därifrån.
Men jag har slutat komma med ”ursäkter” för hur han blev förlöst. Nu säger jag bara att det blev komplikationer men slutade bra.
Mycket bra!!
Jag har två barn och har gjort en förlossning av varje sort! Positivt och negativt med båda – men i efterhand kan jag känna att det var mer socialt accepterat att ha fött vaginalt.
Det tas för lätt på frågan om kejsarsnitt för dem som inte upplevt det – man blir stämplad som lat eller feg, aldrig att man faktiskt har fått ta till ett stort ingrepp med många risker för barnets (och mammans!) säkerhet…
Jag ammade mitt andra barn i två månader, mitt första i två veckor. Sen brakade pattarna ihop…
Jag som både är akutsnittad och inte har ammat min son ett endaste litet ögonblick har fått förklara hur och varför mååånga gånger, jäkligt tröttsamt i längden.
Sonen kom till världen frisk och kry och han får äta sig mätt om än inte från mig. Det borde räcka så.
Att kejsarsnitt är enkelt säger nog bara de som inte genomgått något.
Blev väldigt nyfiken på vilket själ du brukar nämna. Inte för att jag tycker det spelar nån roll. Jag antar i de allra flesta fall att folk gör vad som är bäst för sina barn och i andra hand att de inte tycker det spelar nån livsavgörande roll. Och folk gör som de vill och det lägger jag mig inte i. Men jag blev ändå nyfiken =)
många människor lägger helt för mkt kraft på andras val istället för att engagera sig i att maximera sig själva.
Åhh vad härligt skrivet! Jag blir så glad!!
Jag både ammar och födde vaginalt, men blir så arg att man ska behöva förklara sina ”val” för var och en!
En ursäkt bättre än ”för att jag vill/vill inte” finns inte!
Du är superhärlig!!
Jag blev snittad. Pga förlossningsrädsla. Den inte hann bearbetas för mcc-tanten tyckte att det ju kunde vänta i typ 20 veckor och vips var jag i vecka 32 och fick havandeskapsförgiftning. Ingen akut iof men jag låg på sjukhuset i en vecka innan jag blev snittad för att de skulle försöka få ordning på mina njurvärden. Och under den tiden hans inga Aurorasamtal med. Törs jag då berätta föromgivningen att jag blev snittad och varför? Jajamän! Inte så många som frågat iof men de som fått veta har inte haft några invändningar. Skönt det!
Däremot kan jag förvånas över att det är så många kändisar (over there) som snittas. Kan verkligen så många vara rädda/ha medicinska orsaker? Är de rädda för att nån ska smygfota deras underliv när de ligger där och krystar för att sen sälja bilderna till skvallerpressen?
Ammat har jag inte heller gjort. Och detta pga medicinska orsaker (äter medicin som skulle gått över i bröstmjölken). Och jag har aldrig hört något negativt om det heller. På bvc var det lika naturligt att ge ersättning som att amma.
Tänk vad många som ska lägga sig i andras val, som att de själva är experter på alla andra och vet bäst. Har råkat ut för en hel del ifrågasättande att jag ammar också förstås, då får jag veta att jag ammar på fel ställe, eller för länge (1 år) eller något annat. Helt enkelt verkar det vara regel för en del människor att ifrågasätta andras val och att göra det på ett översittarsätt.
Är nästan avundsjuk på dem av er som har stories om okänsliga frågor, jag förekommer dem alltid. Drar till med ”sekundär värksvaghet” och ”Försämrade fostervärden” och ”grönt fostervatten”. När folk börjar se illamående ut vet jag att jag inte kommer att få kritik. Och så bygger jag på det hela, struntar blankt i om en livrädd blivande mamma hade mått bättre av att jag bara sagt: Det blev snitt och det var en jättefin förlossning.
Man kan ju låta bli att bli irriterad också. Att bara acceptera att få av oss är socialt perfekta. Det är inte alltid så lätt att veta vilka frågor som är känsliga eller tjatiga. Oftast fattar man inte förrän man börjat få frågorna själv. Och vet ni? Det går fint att låta bli att förklara. Jag brukar säja ”Han kom inte ut”. Det är rätt skönt att sluta bli arg över sånt. Mest för att man slipper vara arg.
Tack.
Så himla bra skrivet av dig Karin! Har genomgått 1 planerat snitt 2006 och skall göra det igen i januari 2011. Har vetat att det skulle bli så, sedan flera år tillbaka pga en tarmoperation som jag blev tvungen att göra för många år sedan. Så jag har haft lång tid på mig att vänja mig vid tanken. Men nog fasen börjar jag förklara varför, tom innan någon frågat mig om orsaken. När jag sen inte kunde amma min son längre än 2 veckor blev ”förklaringsstressen” maximerad. Den här gången känner jag mig bättre förberedd på att det kan bli ersättning denna gången med. Att sen den 4 ½ åriga sonen är sjuk i förkylning max 1 gång/år, aldrig behövt äta antibiotika, aldrig haft öroninflammation osv osv osv gör att jag känner mig ännu mer lugn över det faktum att det gått bra TROTS att han inte fått ett ”immunförstärkande försvar” via modersmjölken.