Pruttar och annat som är viktigt för barn
Ni brukar tipsa mig om boken ”Ge ditt barn 100 möjligheter istället för 2″. Jag har den nu. Tack för tipset! Men visste ni att samma förlag ger ut barnböcker?
Vi läste en som hette ”Värsta prutten, Lolly” i fredags, och den var genial. Den lyckades förena två viktiga saker: Pruttar och att människor är olika. Den ena saken är viktig för barn, och den andra saken är ännu viktigare. En del människor kan prutta med hjälp av handen i armhålen. En del kan det inte. En del människor lever i par som består av pojke – flicka, en del inte. Inte större än så, inte märkvärdigare än så, inget som behöver förklaras, motiveras, ursäktas eller göras väsen av.
I boken är Lolly totalt galen i att göra pruttljud genom att stoppa ena handen i andra armhålan. I förbifarten får man veta att hon bor hos sina pappor, och träffar sin mamma ibland. Och nu är det ibland, för mamma ska på en stor tevesänd gala och ta emot ett pris – och Lolly får följa med. Men hur ska det gå med det där behovet av att göra låtsaspruttar i tid och otid?
Det är precis så det borde vara. Barnböcker borde innehålla alla dessa konstellationer och former av människor och relationer. Inte på ett felpedagogiskt ”Lotta har två pappor för en del människor är inte som andra utan de gillar fel, men vi får ändå inte kasta sten på dem förstår du”-sätt som bara signalerar att det ÄR konstigt, det ÄR annorlunda. Utan bara vanligt, bara normalt. För vi skriver ju inte böcker om barn som har en mamma och en pappa ”för vissa vuxna gillar minsann att para ihop sig på detta sätt och det är inte vår sak att ifrågasätta det, men lite äckligt är det väl ändå att de delar säng och ibland är nakna, men kolla här, en lastbil!”
För vet ni vad, det är äckligt. Det är skitäckligt när man är barn och får veta vad ens föräldrar gjort mellan lakanen. Man hulkar och tänker att de minsann bara gjort det enstaka gånger, men de med många barn har minsann gjort det fler gånger, och vad tänker de egentligen med, hålla på att stoppa in SNOPPEN i den där saken som knappt hade ett namn i början av åttiotalet när en del av oss var små. SNOPPEN har man ju till att KISSA med! Och den där namnlösa saken KISSAR man ju också med!
Sedan vänjer vi oss. Vi börjar tro på att det är sant, vi accepterar att alla gör det, utom våra föräldrar som givetvis slutat för länge sedan. Och sedan säger någon att det finns folk som stoppar SNOPPEN på ställen som är till för helt andra grejer.
Och några av oss blir upprörda. Vi blir äcklade för att vi aldrig hört det förut, för det låter sjukt, rumpan är till för en enda sak och det är att BAJSA med, och herregud, och varför och bla bla bla. Vi reagerar på precis samma barnsliga sätt som vi gör när vi var små och någon berättade att mammor och pappor har sex.
Eller så reagerar vi inte. Därför att våra föräldrar inte gjorde en stor, konstig grej av det hela. Därför att vi fick veta hur barn blev till första gången vi frågade, och för att någon berättar historier där det ibland är en mamma och en pappa, och ibland två mammor, och ibland bara en pappa. För barn utgår från sina egna erfarenheter. I början tror de att mammor och pappor försvinner när de lämnar rummet, att människorna i teven kan se och höra oss, och att sand är ett lämpligt mellanmål. Men med tiden förstår de att det inte stämmer. De lär sig hur omvärlden fungerar genom att studera andra, i verkligheten, på teve och i böcker. Så fort de sett eller hört något hända ett antal gånger sorteras det in i mappen för okejdoki-beteende.
Så vi har världens chans här. Vi föräldrar kan förändra världen. Vi kan utrota homofobi, vi kan skapa jämställdhet, vi kan lära våra barn att alla människor är olika.
På ett sätt är det skrämmande med all den makten, och på andra sätt väldigt lätt. Inte sjutton behöver vi förklara för våra barn att ”en del människor kan bli kära i andra människor av samma kön”. Inte behöver vi säga ”du kan ha klänning också, fast du är kille”. Då gör vi det ju till ”fast än” och ”trots att”-situationer. Saker som inte följer normen. ”Andra människor”. Inte ”vi”.
När ditt barn frågar om kärlek säg bara ”en dag kommer du kanske att träffa en pojke eller en flicka som du blir kär i”. Vill de veta hur barn blir till, så berätta gärna det. Det finns jättemånga sätt som barn blir till på. Och om en pojke har en av de där omdebatterade klänningarna, finns det egentligen inget större behov av att förklara det, än att förklara att en annan pojke har en tröja.
Och läs rätt böcker. För jag tror till och med ungarna blir lite trötta på ”den modiga prinsen räddade den söta prinsessan”-tjafset.
söndag, 6 mars, 2011, klockan 21:46
http://seriewikin.serieframjandet.se/index.php/Per,_Ida_och_Minimum
Det var den boken samt ”Lasses klokbok” som gjorde min uppväxt vad gäller den delen.
om det här hade varit en amerikansk film så hade jag och de andra väldigt välfriserade människorna rest oss upp och applåderat. helst i en jättestor sal med kristallkronor, och du i mitten.
men jag nöjer mig med ett ”HURRA! du är så jävla bra!” istället.
Åh vad bra skrivet! Roligt som vanligt, och tänkvärt! De flesta av vår vänner är HBT, så vår Eddie kommer att växa upp med alla möjliga parkonstellationer, men en dag kommer han väl också att höra något, på dagis eller skola, och då hoppas jag att vi kommer ihåg det här.
Just den boken har vi inte, men en som heter Familjeboken (Vombat förlag), vänder sig till barn, och finns att köpa av Hallongrottan. Stora dottern läste den när hon var sex år och tyckte inte det var så märkvärdigt det som stod om olika familjeformer. Dock tyckte hon det var konstigt att ”alla” väljer att leva ihop kvinna/man. Så miljön spelar ju en stor roll där vilka erfarenheter barnet får. Jag är bara glad att mina flickor inte genast dömer ut något som är annorlunda.
Du regerar… Det är vuxenvärlden som gör stor affär av saker. För ungarna är allt i världen lika konstigt/ förunderligt/härligt/ naturligt, som att folk: dör, pruttar, blir kära i tjejer eller killar eller helt enkelt inte blir kära alls, har klänning, vill skiljas, har skor på fötterna, har långa snygga bröst, köper en ny soffa, har hår överallt eller kanske gillar att vara flintis osv osv… och som vanligt är det mest synd om myrstackarna
Det är vi vuxna som krånglar till det och är fördomsfulla.
bra! Det här handlar om oss. Inte barnen. För hur gör de flesta när 3åringen skriker ‘HEJ ALLA MINA VÄNNER’ högt och gör sjönödsgesten till 2 fotbollslag som tränar fast vi aldrig sett dem, fotbollsplanen eller en fotboll förr?! Hukar och vinkar ursäktande. Jag fick mig en snabb tankeställare och rätade snabbt på ryggen och vinkade glatt till alla. Åh va jag skämdes, och mådde bra!
Men men men … Varför så mycket snack om killar i kjolar?! Vad med tjejer i jeans?? För hur många tjejer typ 5 är var frivilligt på sig jeans, och då menar jag riktiga jeans! Inte tights, finjeans eller kitty-jeans. Vanliga, hederliga … Ja, i brist på bättre ord … Killjeans !! Eller, är det bara jag som ‘misslyckats’?! Eller är för snäll när jag köper kjol nr 8 med strumpbyxa nr 14?
Det är så jag är uppväxt, min mamma har alltid sagt ”Allting är normalt så länge alla som är med är med på det!” Därmed inte sagt att man ska vara en, två eller tio, av vilket kön man ska va eller nått sånt. Å jag tycker faktiskt det ligger nånting i det.
Min mamma, hon är klok hon!
5åriga tjejer, inte just typ 5 av tjejerna …
Detta kan vara en av de bättre texter jag läst – du är så jäkla grym!
Väldigt bra skrivet om något väldigt viktigt! Måste kika på den där boken! Har märkt att det är så mycket man måste lära – inte bara sina barn utan även sig själv. Idag lärde jag mig t.ex. att man måste hålla undan bebisar från eld… eller så var det kläderna…
Otroligt bra skrivet! Och boken ska jag skriva upp på inköpslistan.
Du är så kungligt bra! Vi tänker så lika du och jag, men jag saknar din förmåga att framställa tankarna till en klockren text..
Heja dig!
Strålande! Den boken ska jag köpa.
Annan bra bok med samma självklara förjållningssätt:
Pija Lindenbaum: Lill-zlatan och morbror Raring.
Karin svarar: Ja, den är jättebra!
Åhå tack för tipset!
Det som gör det hela så himla lätt för oss är ju att barn föds helt blanka. Det är upp till oss hur stort problem vi vill göra det hela till.
Jag skrev en uppsats under min lärarutbildning om hur vi lärare förbereds för att möta ALLA barn i skola/förskola. Typ inte alls kom jag fram till. All vår litteratur behandlar kalle, Stina och deras mamma och pappa.
Dock kom jag också fram till att barn i förskolan är ganska öppna med det mesta. För förskolebarn är det helt naturligt att en del barn har två mammor och en del två pappor etc. Sen i skolan händer något. Frågan är varför? Men om alla hjälps åt kan vi ändra på det!
Det här var det bästa jag har läst.
Bara att stämma in i hyllningskören här, Karin – Grymt bra skrivet!
Håller med till punkt och pricka!
Å sådana här böcker och en sådan syn behövs även i funktionshindervärlden där den som avviker är onormal, konstig, knepig, inte bara sig själv på sina villkor.
Så välskrivet och bra! Riktigt tänkvärt för många!
Sa just som du skrev till vår son, – du kommer träffa en tjej eller kille, och min man var inte helt nöjd med det, då vår son i samma veva helst hade klänningar på sig ( 2 år äldre syster som var prinsessa ut i fingerspetsarna) Nu klär han sig inte i klänningar längre men de vet att de får komma hem med vem de vill när de blir äldre!
Du är sjukt klok du Karin!!! Tänk att få ha sitt barn i din klass! Det vore något det!
Ha en underbar vecka!
Bra skrivet och tack för tipset! Har nu beställt boken (fast min dotter bara är 2 år) och en hel del mer böcker från samma förlag.
Pingback: att inte uppfostra homofober | viskningar och rop
Du är grym på att förklara det.
Du är bäst! Kram
Än en gång gör du mig glad och varm inombords. keep up the good work!
Du får det att låta lika härligt enkelt som det borde vara! Har beställt boken, trots att jag inte ens har några barn… Tänker dessutom skriva ut inlägget och hänga upp det bredvid den klockrena favoritkrönikan ”Nu börjar lektionen” som börjar få några år på nacken nu….
Helt klart Sveriges Bästa Blogg!!
Åh Karin, du är ju så himla bra så det finns inte ord att beskriva det! En sån grym text om nått så otroligt simpelt och enkelt egentligen. Som småbarnsförälder är det bara att tacka och ta emot för boktips!
Så sant som det är sagt. Fler föräldrar som du och inga krig i världen skulle behövas. Puss!
Joanna
Som sagt!
När jag var ca 9 berättade min katolska mamma plötsligt för mig om att det fanns killar som gillade andra killar o tjejer som gillade andra tjejer o det var helt ok. Jag fattade ingenting för jag hade aldrig reflekterat över det eller ens själv sett det, men berättade ändå om något som fanns men vi aldrig upplevt. Hon är rätt bra min mamma för hon ville uppfostra oss till att ha ett öppet sinne.
) Efter ett tag började andra barn också leka med henne o jag behövdes inte mer.
När jag varit yngre, ca 4, bodde det en flicka i vår trappa med polio. Hon blev rätt retad av de andra äldre flickorna o fick bara leka med dem om hon gav dem godis, leksaker eller pengar. Frågade min mor om jag också fick göra så o mor nästan gav mig ordern att leka med tjejen oavsett. Så jag var hennes enda kompis. Blev själv retad o utfryst sen men hade min lillebror att leka med o brydde mig inte.
Några år senare i lågstadiet träffade jag på en annan flicka i rullstol. Hon satt o tittade på när de andra barnen lekte o ingen pratade med henne. Gissa vem som blev hennes kompis?
Men den där grejen: våga närma dig den som är annorlunda, den de andra retar eller nått o var dennes kompis oavsett, är jag tacksam att min mor lärde mig för jag är ännu sådan. Om någon blir kompis med denna personen inser förhoppningsvis de andra barnen att han/hon nog inte är så farlig trots allt. Allt börjar hos oss vuxna o hur o vad vi lär våra barn att se som normalt där andra ser konstigheter o annorlunda. Man skulle ju vilja tro att vi hade kommit längre i den frågan i och med 2000-talet, men tur i alla fall att vi inte lever i ett religiöst land som Italien, USA eller Iran.
Så otroligt bra skrivet! Svårare än så ska det inte behöva vara… Du är min idol, Karin!
Otroligt bra skrivet!
Åh du är så fin! Trots att jag själv känner mig mäkta medveten och tänker mig noga för när jag ska förklara saker för barn (har t.ex pratat puberteten och mens med 3-åring samt intersexualitet med 7-åring) så kan man alltid bli bättre. Värt att tänka på när det väl blir dags för mig att ploppa ut ett barn.
kram!
Du är som ett kinderegg Karin; skriver skitbra, är fantastiskt rolig, och dessutom KLOK. 3 önskningar i en
Passar på att klämma till med ett boktips; Prinsessan Kristalla av Anette Skåhlberg. LÄS!
Kram/ Åsa, väldans ohetero mamma
Heja Karin! Precis så borde det vara. Varför krångla till det?
Själv står jag för att jag inte tycker det är normalt med 2 pappor eller 2 mammor. Det lär jag mina barn, men också att man ska vara vänliga mot människor med annan åsikt.