Vill ni att jag ska ge igen nu?
Om Casey var här just nu skulle jag vilja krama honom. Men inte för att han slog tillbaka, utan för att allt det han fått gå igenom. Och om Casey var mitt barn skulle jag vilja ge igen. Om jag var Casey skulle jag vilja ge igen.
Men jag är inte det. För vet ni vad jag är? Jag är förälder. Jag är lärare. Och jag är föredetta mobbad.
Det sistnämda verkar vara det viktigaste för många. Tydligen kan man inte ha en åsikt om mobbning eller känna med andra om man inte har blivit mobbad. Så det är allt en himla tur att jag blivit mobbad. Skulle ju vara lite besvärligt om en elev blev mobbad och jag var tvungen att svara ”tyvärr, jag har ingen åsikt om det ty jag har själv inte blivit mobbad. Men jag kan höra om någon av mina kollegor har fått huvudet nedstoppat i toaletten?”.
Det är viktigt att vi har åsikter. Det är nog det allra bästa med den mediala uppmärksamheten som det här har fått. Att vi diskuterar mobbning. Men jag tycker fortfarande vi diskuterar utifrån fel perspektiv. Förstår jag Casey? Ja, självklart. Naturligtvis slog han tillbaka. Förstår jag honom mindre för att jag även ser mobbade som människor? Nej, faktiskt inte. Det jag inte förstår är reaktionen. Hur andra kan välja att se en tolvåring som så grym och bortom all hjälp att det hade varit rätt åt honom om han dog, som en del skriver. Casey skrämmer mig inte alls. Ni skrämmer mig.
Jag hade haft förståelse för om ni slog tillbaka. Men oavsett hur mobbade ni var som barn så är ni inte offret här. Ni kan inte hämnas på ett tolvåring bara för att ni blivit utsatta för grymheter som barn.
Så, gav jag igen när jag mobbades? Ja. Hjälpte det? Nej. Det var det mobbningen baserades på. Att jag sa ifrån när några killar i parallellklassen gjorde fel. Att jag var den lilla tjejen som sa vad jag tyckte, och därför blev kallad allt möjligt. Jag blev hotad, vänner svek, och jag fortsatte att skrika tillbaka, och att slå tillbaka. För varje grej jag gjorde, gjorde de något värre tillbaka. Aldrig någonsin blev de skrämda, eller avskräckta, eller slutade och ville bli mina vänner.
Och det forsatte tills vi gick ut nian. Många år senare stötte jag på delar av gänget och jag trodde att de inte skulle känna igen mig. Att de skulle mognat, att de kanske skulle be om ursäkt. Istället fick de syn på mig, och ropade genast ett av öknamnen från lågstadiet.
Så innebär det att jag är mobbningsexpert nu? Nä. Och inte ni heller. Att du blivit mobbad som ung ger dig inte alla svaren, men det ger dig full rätt till dina känslor. Precis som jag har till mina. Och jag känner starkt och intensivt att det jag vill lära mina barn och mina elever är alla människors lika värde. Och det jag själv bär med mig från min barndom är fortfarande frågan ”varför?”. Varför mobbar vissa?
Vill vi komma närmare en lösning på mobbning bör diskussionen inte handla om Casey, och om han gjorde rätt eller fel. Alla skulle vi nog handla som Casey, men det är banne mig inte hans uppgift att lösa mobbningen. När ni hyllar en mobbad som slår tillbaka flyttar ni fokus från den som mobbar, och lägger fokus på hur den mobbade löser problemet. Och det är inte hans problem att lösa.
Det är vårt problem. Allas. För mobbning finns överallt, inte bara i skolan.
Och ett sätt att komma närmare en lösning är kanske att fundera över hur man själv bemöter människor. Hoppar vi på dem och säger att de är dumma om de inte tycker som vi? Hånar vi dem, kallar vi dem idiot?
Ja. Tydligen. Av kommentarerna ni lämnar så kan jag ana att så är fallet.
Påminner mig lite om hur mitt liv var i grundskolan faktiskt.
tisdag, 29 mars, 2011, klockan 11:10
Heja Karin!
Tummarna upp för dig! Att inte reagera 100% känslomässigt i sådana här situationer tycker jag är en av de svåraste sakerna med att vara vuxen. Men det är just det som är det viktiga, att vi som är vuxna kan hantera problem med hjärnan och inte med hjärtat!
Bra rutet! Heja! Och hemska, hemska tanke att behöva genomlida grundskolan (ffa högstadiet) igen. Hu! Kan man få sina egna barn att slippa på något sätt?
Läste krönikan och läste bloggen och ja jag håller med dig. Det är så jag vill jobba när jag kommer ut och blir lärare om ett år. Jag såg också videon för ett tag sen och tycker att den är hemsk.
Att man har förståelse för hur någon reagerar är inte samma sak som att reaktionen i sig är försvarbar, eller ok. Ibland skulle jag vilja käfta tillbaka eller försöka trycka ner vissa som jag anser säger helt galna saker, men min erfarenhet säger att det rinner av som vatten på en gås, och själv blir jag ledsen, arg, förbannad…..
Så är jag tyst, och fegar igen. Men en dag kanske det brister. Men jag får inte lappa till för det, eler köra upp ett knä i skrevet.
Håller fullständigt med dig. Både krönikan och det här inlägget. Heja heja!
”Ni kan inte hämnas på ett tolvåring bara för att ni blivit utsatta för grymheter som barn.”
Den meningen är på kornet, jag tror det är precis det det handlar om. Du är så klok! Tänk om man kunde formulera sig lika bra som du!
Hurra hurra vad bra! Jag vet inte mer om händelsen än vad jag sett när jag skummat igenom aftonbladets förstasida, men min första tanke var att en internethyllning av den händelsen knappast är det bästa exemplet vuxna kan visa barnen. Det är väl illa nog med alla de där filmerna där barn får lära sig att världen delas upp i goda barn och onda elaka ungar…
Själv blev jag mobbad av lärarna när jag gick i skolan. Undrar om jag borde gett dem på käften?
Till skillnad från de flesta här tycker jag Casey gjorde helt rätt. Har man haft ett h-vete flera år och inte fått gehör eller på annat sätt så finns det en gräns när bägaren är full. Att bara låta det ”rinna av” ger djupa sår i själen och jag förstår fullt att man klappar till i en sån situation.
Då frågar ni säkert också:
Var jag mobbad som barn?
-Ja, jag var storväxt och svag.
Gav jag någonsin tillbaka?
- Ja, jag slog till en av mobbarna!
Hjälpte det?
- JA, det fick dem att låta mig vara ifred!
Jag menar inte att alla konflikter ska lösas med våld, men ibland, och bara ibland, är det enda vägen. Av flera negativa lösningar får man välja den mmed minst effekt, men, JA jag tycker han gjorde rätt när han fått utstå tillräckligt med elakheter och gråt!
När jag läser de arga kommentarerna under förra inlägget så inser jag att de som skrev måste ha missuppfattat dig. De tror att du vänder dig emot det Casey gjorde, att han agerade på ”fel” sätt, att man inte ”får” försvara sig. Jag hoppas nu att de inser att det inte var så du menade. Det handlar ju om huruvida det är en lösning på problemet med mobbing, och hur missriktad folks ilska har blivit. Att en tolvåring har blivit symbol för alla mobbare genom alla tider. Och hur vi verkar tro att hämnd löser alla problem. Har inte historien lärt oss någonting?
Jag är så glad att kloka, mediala människor som du höjer rösten och presenterar ett synsätt som är vidvinklat och tänker steget längre. Heja!!
Jag kan tyvär inte hålla med dig, inte som lärare och inte som en kille som varit utsatt för folks tråkningar en större del av skoltiden.
”Ni kan inte hämnas på ett tolvåring bara för att ni blivit utsatta för grymheter som barn.”
Visst det kan man inte, men kan inte läka sina egna hack i självkänslan heller även om man fick reda på att lillkillen gick i terapi i tio år och gav casey en kram och blev bästa vänner.
Det som däremot är skönt att se en kille sätta ner foten och säga nu är det nog.
Det enda man kan hoppas är ju att lillkillen lärt sig, ”pain is a great teacher”. Får ju bara hoppas att han nu inte enbart väljer svagare offer.
Dock utesluter jag inte att man skall diskutera detta, inom skolan etc.
Du är klok som en bok och välformulerad dessutom.
Jag vill bli som du när jag blir stor!!!
Jag håller med dej Karin…det är INTE mobbarens uppgift att lösa sin situation, lika lite som det är tjejer uppgift att se att de inte blir våldtagna eller killars uppgift att undgå att bli misshandlade på stan.
Oj vad dålig skrivet det blev, var nog lite upprörd efter läst några kommentarer på Aftonbladet…
Det ska ju stå: ”lika lite som det är tjejers uppgift att se till att de inte blir våldtagna”
Eftersom friends mobbingprogram som går ut på att praaaata, och mycket andra mobbingprogram som går ut på detsamma, inte visar någon effekt – enligt forskningen, kanske det är dags att se till evidensen. Vad som FAKTISKT funkar i verkligheten. Och det vi VET, är att det OFTA lönar sig att slå tillbaka – både för psyket på lång sikt och för att sätta stop i situationen. Att det inte funkade för dig beror just på din mobbingsituation, du borde ha tagit en annan metod. Men det ändrar inte det FAKTUM att våld HAR löst situationen för många mobbade. Det är deras EGEN ERFARENHET, och den är väl värd något precis som din erfarenhet. OCh att i det här läget gå ut och uttala sig som du gör utnyttjar mobbarna föra att förnedra de mobbade. Det borde du veta som blivit mobbad, utgå inte från att alla andra som varit mobbade har fel i deras syn på situationen och mobbarna.
Visst man kan prata med mobbarna och ge dom en chans, men först EFTER att dom bevisat att dom är värda det. FÖRST DÅ kan det ha effekt.
Jag tycker inte Casey gjorde rätt, men jag klandrar honom inte för det han gjorde. Han gjorde precis vad jag förmodligen skulle gjort i den situationen. Men våld löser inga problem.
Jag blir så otroligt förbannad på alla där ute som hotar mobbaren till livet, som ger honom ökennamn. Det är för fan mobbning det med. Kan inte folk inse att de gör skurken till ett offer? Så ska det inte vara.
Mobbaren ska få ta konsekvenserna för sitt agerande, men han ska inte bli påhoppad och totalt utstött. Alla gör misstag, speciellt barn.
Jag själv har kallat andra barn för ökennamn när jag var mindre, det har nog de allra flesta gjort… Men jag anser mig inte vara en dålig människa som förtjänar att dö för det. Jag fick ta konsekvenserna och jag lärde mig av det.
Vi kör på en kliché;
Livet stora gåta;
Att älska, glömma och förlåta.
Jag säger som flera andra: du är så klok!
Jag kan förstå att det rinner över för en person som blivit mobbad under en längre tid och till viss del kanske våld kan lösa något, på så sätt att den som blir mobbad kan bli lämnad i fred efter att ha slagit tillbaka. Men! Det löser ju inte grundproblemet. Orsakerna till att mobbaren är en mobbare (om det nu är problem hemma, osäkerhet eller något annat) finns fortfarande kvar och riskerar att riktas mot någon annan i stället. Det ska ju aldrig behöva gå så långt att den som blir mobbad känner behovet av att ge igen.
Det jag reagerade på när jag såg klippet var att han slänger den andra killen mer eller mindre med huvudet före i marken. Säga vad man vill om en mobbare, men ingen förtjänar någonsin att bryta nacken. Och man kan undra hur Casey själv hade mått efteråt om den andra killen hade brutit nacken och blivit förlamad eller kanske dött…
Sedan är det ju ganska intressant att notera (vilket du även själv gör) den mobbarmentalitet som dyker upp på nätet så fort någon tycker olika. Intressant är det även att enligt en snabb överblick över namnen i kommentarerna är det främst män som hyllar och tycker att man ska slå tillbaka för fullt. Vad kan det bero på?
Richard Gale är en mobbare, som inte ens är uppriktigt ledsen för vad han gjorde (http://www.youtube.com/watch?v=SEzsag-3p_s). Varför är det fel av oss att se ner på honom och tycka att Casey kanske borde ha slagit några gånger till?
”Ni kan inte hämnas på ett tolvåring bara för att ni blivit utsatta för grymheter som barn.” Än så länge är det ingen som har hämnats fysiskt, eller hur? Gale får stå ut med gliringarna på internet, det är detta som är konsekvensen av det han gjorde. Hela grejen filmades ju av hans vänner, som antagligen trodde att Casey inte skulle ge igen och att de skulle få en fin film som de kan kolla på och skratta. Och lidande är relativt. För vissa representerar Gale deras egna plågoandar och det är inget konstigt att önska livet ur dem.
@Helena, Därför att vi killar är väldigt enkla varelser i skolåldern förstår du. Det enda vi gör under den tiden är att etablera rang. Det kan göras på flera sätt men kroppsligt är ett av de vanligaste sätten. Hur tror du annars att alla dessa ”spel” som går ut på att utstå smärta har tillkommit och i så fall till vilken nytta.
De som blir mobbade är oftast de som placerar sig utanför denna rangordning och därför inte passar i de andras världsbild. Då tar mobbarna saken i egna händer och ”placerar” den felande i botten på sin hierarki. Kolla lite på hur flockdjur behandlar sin omega så förstår du.
Hur tar man sig då uppåt i en rangordning som till stor del baserar sig på ”styrka”
Jo man visar sin egen styrka på ett sätt som är acceptabelt för gruppen, vilket i en fysiskt mobbad killes fall blir att ge igen och helst på ett sätt som försätter plågoandarna i chock. Försöker man kringgå gruppens ”regler” kommer man bara behandlas värre. Alternativ 2 är att lämna gruppen fysiskt så att man inte längre har kontakt med den.
Tycker du har helt rätt… och sen kan jaglåta bli att funder över hur Casey ska tänka nu. Han dänger killen som är på honom i backen med full kraft och blir hyllad av en hel värld.
Hur ska man tolka det som 12-åring?
Vad lär man honom då?
Att våld är ok om någon är elak? Att nästa gång nån säger nåt hemskt är det bara att klappa till?
Hur länge är det ok att han gör så? Hur ska man förklara att när han är vuxen stöter på problem och kastar någon i backen så de bryter ryggen inte kommer bli hyllad i media utan satt i fängelse och bespottad?
Hur förklarar man det?
@Linda
Självförsvar är alltid okej. ALLTID. eller har du en annan åsikt i den frågan och i så fall hur långt vill du dra det? är det ok att försvara sig när man blir slagen? när man fruktar för sitt liv? när man blir våldtagen? eller är det aldrig ok att försvara sig.
Jag förespråkar inte användandet av våld som utväg men ibland är alla andra broar brända eller ockuperade av fienden. Ska man bara ge sig då och ta smällarna?
Svar till Linda Skriver:
mars 29th, 2011 at 14:55
Tror du att Casey nu kommer gå runt och klippa folk på käften direkt när något inte är rätt enligt honom? Tror du att han nu kommer bli seriemördare och springa runt på stan och jaga folk som enligt honom är elaka? Jag ger honom lite mer förstånd än du vill göra och tror att det han lärt sig är att om ingen annan gör något för dig så får du göra det själv för att klara dig. Våld måste vara ok om det inte finns en annan utväg. Även rättsamhället godtar våld i självförsvar och om ingen annan utväg finns.
Casey i detta fallet hade ALDRIG blivit dömd då han blir slagen flera gånger och då har rätt att försvara sig. Eller hur många slag tycker ni att han skall ta emot innan någon vuxen ser det och ingriper? Hur många?!? Svara på det någon är ni snälla. Hur många slag hade ni klarat innan ni försvarar er? Det är naivt att säga att ni hade stått och tagit emot tills mobbarna tröttnade och gick hem eller någon såg det och kunde ingripa.
@Helena
Är du förvånad över att fler män än kvinnor tycker det är ok att slå för att försvara sig? Själv tycker jag att det stämmer ganska väl överens med de roller vi haft i många hundratusentals år. Det är en skillnad på män och kvinnor och deras sätt att hantera saker även om det inte handlar om våld. Mycket av det tror jag beror på beteenden som setts som ”goda” när vi sprang på savannen i vår vilda jakt på mat och det beteendet hade en fördel när man skulle konkurrera med lejonen om det nyss fällda bytet. Även om man döljer ränderna på zebran så är det fortfarande en zebra. Mänskligheten har mååånga generationer kvar innan våra instinkter kommer förändras nämnvärt.
@Anna
”Tummarna upp för dig! Att inte reagera 100% känslomässigt i sådana här situationer tycker jag är en av de svåraste sakerna med att vara vuxen. Men det är just det som är det viktiga, att vi som är vuxna kan hantera problem med hjärnan och inte med hjärtat!”
Så skriver du. Menar du att vi YNGRE inte kan tänka klart? Att vi 9 av 10 gånger tänker med hjärta och inte med hjärna? Kom igen nu, släpp sargen och kom in i matchen.
Ni äldre tror ni är så ”kloka” och ”gör rätt varje gång” men ack så fel ni kan ha ibland.
Och till dig Ketchupmamman, stå för de du skriver i debatt artikeln istället för att ändra på hur du tycker och tänker. Du vann som sagt ett pris av mig idag, något bra har du iaf gjort
Jag känner igen mig. Sjunde klass var ett rent helvete. Skulle gjort som Casey. I ett ögonblick av vrede tyckte jag det var synd att mobbaren in hamnade med huvudet i den låga muren, emn då hade han väl fått permanenta hjärnskador på den lilla klick hjärnsubstans han har och Casey hade säkert blivit en syndabock i stället.
När jag gick på en återträff som arrangerades för att samla gamla klasskompisar fick jag dessvärre träffa mina värsta plågoandar. Jag gav den ena en verbal bredsida när hon tyckte vi kunde ha efterfest i mitt hem. Jag svarade att ”jag släpper inte vilket drägg som helst” och hon såg ut som hon fått en smäll. Alla andra kramade om mig och tyckte det var underbart att jag gett igen. På kvällen, när jag var på väg hem såg jag henne ca 100-150 m framför. Hon vinglade och jag funderade på om jag skulle å i fatt henne och spöa skiten ur henne, men tänkte att jag inte ska sänka mig till hennes nivå.
Det värsta är att mobbingen fortsätter i vuxenlivet också!
Kram till dig, Karin, som delar med dig av dina kloka tankar! <3
Helt otroligt!
Du har ett debattinlägg, nästan en helsida, på AB 29/3 om mobbning men inte ett enda ord om hur den bör bekämpas.
Jag har skrivit om barnuppfostran på min hemsida, jag bifogar ett utdrag här.
SÅ KAN FÖRÄLDRAR, LÄRARE mfl hjälpa till att stävja mobbing.
När jag var ungefär tio år gammal blev jag närsynt. Vi var fattiga. Optikern hade på mammas begäran satt i passande glas i hennes gamla avlagda bågar. Jag var ledsen. Hon förstod min oro, hur skulle skolans elever reagera?
Samma kväll gick mamma noga igenom vad som troligen skulle hända. Hon kände nog inte så lite dåligt samvete för att utsätta mig för detta. Tänk er själva, morsans gamla glasögonbågar.
Vi fantiserade ihop och spelade sketcher där mamma spelade mobbare och jag ledsen och rädd glasögonbärare.Vi hade vansinnigt roligt i vårt skådespeleri.
Nästa morgon när jag kom till skolan fick jag till min förvåning se en klasskamrat stå iförd nya glasögon tryckt mot skolans yttervägg. Hon var verkligen nervös och blek, men skrattade till när jag med mina glasögon ställde mig bredvid henne. Snabbt lärde jag henne taktiken: Håll med allt vad de kallar dig för! Skratta!
Varje försök till mobbning på skolgården mötte vi med gapskratt och vi skrek: Javisst är vi glasögonormar! Och har ni sett vad fula vi är!
Mobbarna vände oss ryggen och muttrade att vi inte var riktigt kloka i huvudet. Vi svarade bara: Javisst är vi tokiga! Ni skulle bara veta hur tokiga vi är! Titta vad synd det är om oss! Och så skrattade vi.
Det blev en oförglömlig och rolig dag, och jag fick en ny god vän. Från den dagen struntade jag blankt i vad skolans ungar tyckte. Jag trivdes alldeles utmärkt i morsans gamla avlagda glasögonbågar.
Jag tycker att du är klok och har klarsynta inlägg!!
Du är stark som vågar säga ifrån och ta smällen. Bry dig inte om dem som smäller hårdast, de är inte genomtänkta och kan inte skilja på förnuft och känsla!
Jag gillar din blogg och tycker det är intressant att läsa det du skriver.
Skickar med ett litet ”heja, heja” för sunda åsikter om att låta barn vara och klä sig som de vill och inte som de ”bör”. kram
Go Karin! Du är klok och välformulerad.
Jag kan inte annat än att hålla med dig. Jag förstår Casey, men jag förstår inte varför han hyllas, av både barn och vuxna. Hela situationen är ju egentligen beklagansvärd. Att hela systemet med vuxna, medmänniskor som kan se och stoppa mobbning misslyckas så totalt att barnet måste ta till det enda han har i den situationen, våld, för att kunna försvara sig.
Sådär på ett mera allmänt plan så undrar jag ofta varför alla beklagar mobbning, men varför det är så svårt att gå in och säga till, att medla och få ett slut på det. Det verkar finnas så många som tänker att ”det hör till när man är barn” och ”barn förstår inte” och inte är det så farligt ”det är ändå oftast mobbaren som är den som har problem i grunden” vissa går så långt att de tycker att ”den mobbade bara gnäller”.
Däremot vet jag inte vad som skulle kunna fungera som en ögonöppnare för de som har makten att stoppa våldet. En långtida uppföljning av barn som blivit utsatta för mobbning skulle kanske ge tillräckligt uppseendeväckande resultat? Eller kanske en tillförlitlig undersökning av hur många som blivit mobbade under skoltiden och hur det påverkar medeltal och skolresultat i jämförelse med andra länder?
Heja!! Kan bara säga att jag fullkomligt håller med i det du säger.
Jag blir alldeles rädd när jag läser vuxna människor som tycker att det är helt okej att se ner på någon annan för att de beter sig illa på olika vis. Vart är världen på väg?
Det är ALDRIG okej att bruka våld. Det är ALDRIG okej att kränka någon annan. Det är ALDRIG okej att se ner på en annan människa, oavsett vad de gör eller har gjort. ALLA människor har ett okränkbart värde, och det har de oavsett vad de gör. Handlingar kan man fördöma, men aldrig människan som utför dem. (Och ja, det gäller Hitler, Gadaffi och en drös andra liknande också!)
Att ge igen är inte en lösning på mobbning, det är möjligen en förändring av situationen. Vad blir bättre av att mobbaren får smaka på sin egen medicin? Vad blir bättre av att två ungar mår dåligt istället för en? Ansvaret för att lösa mobbing ligger varken hos den mobbade eller hos mobbaren. Det ligger hos de vuxna som finns i närheten när det händer – deras ansvar är att gripa in och förhindra. Men allra mest ligger det hos föräldrarna: att uppfostra sina barn till individer som vet att ALLA är lika mycket värda, att det ALDRIG är okej att kränka någon på något vis.
Men jag inser i kommentarerna här och på Aftonbladet att vi har långt kvar. För tydligen finns det många vuxna som tycker att en del människor är mindre värda, är värda att se ner på. Och så länge såna vuxna finns, så kommer det också att finnas mobbing bland båda de vuxna och bland deras barn.
Men jag ser också att det finns kloka vuxna som försöker gå den enda vägen som funkar för att långsiktigt stoppa mobbing. Karin är en av dem.
@Höperöt
Casey blir hyllad just för att han tydligt säger ifrån. Han blir slagen upprepade gånger och utför ett kast på Ritchard, efter det rätar han på sig och backar för att han tycker att det är nog. Hedervärt inte många hade klarat det efter att ha blivit mobbad i flera år och slagen flera gånger när bägaren tillslut rinner över.
(Noter också att ytterligare en mobbare söker fight efter kastet utan att slå och att casey inte gör något alls mot honom).
Felet i din andra frågeställning är att du förutsätter att vuxna har makten att stoppa saker som sker i barnens värld i barnens hierarki. Denna hierarki är uppbyggd på ett sådant sätt att Det bara finns 3 vägar att ta. antingen rättar du in dig i ledet på din av ledaren designerade roll, revolterar och avsätter ledaren eller så får du stryk.
Sen om någon vuxen kommer och börjar rota i det där så ökar avskyn mot den som inte rättar in sig i ledet.
När det sen kommer till den diplomatiska lösningen så har barn en mycket stor fördel över oss vuxna. De har nämligen ingen respekt för diplomatin än, allt de upplever är mutor och förtäckta hot om straff som antingen inte är så farliga eller aldrig kommer infrias. Men om straffet är tillräckligt illa för att påverka så vet mobbaren ALLTID vem som är ”skyldig” till att han straffas och det är givetvis mobboffret. Den enda som kan ändra på mobboffrets ställning i hierarkin är mobboffret själv.
Du har kanske inte läst de inlägg både här och på AB som stödjer detta där killar hjälpt offer mot mobbare utan effekt, men så fort offret i fråga har fått lite träning i att försvara sig och använt sig av det så har mobbningen upphört.
Som sista reflektion kan jag tycka att du verkar tro att barn föds med våra värderingar redan inlärda, vilket ju givetvis är fel. Barn styrs mycket mer av instinkter än vad vi vuxna gör och hur gärna vi än önskar att vi inte var djur så är vi det och beter oss därefter tills vi blivit tillräckligt Hjärntvättade (ja det är hjärntvätt och indoktrinering) att anamma våra regler och värderingar.
Detta inlägg handlar mest om den manliga sidan av mobbning eftersom jag aldrig riktigt kunnat sätta mig in i kvinnlig mobbning på samma sätt.
Fast jag skulle inte kalla det han gjorde att slå tillbaka, jag skulle kalla det självförsvar! För det var ett pågående angrepp. Ifall någon skulle stå och puckla på mig i fejan och magen anser jag mig ha all rätt att göra allt för att freda mig, råkar jag ta i för mycket finns det lagparagrafer som gör det ok också.
@Helen
Du säger alltså på fullaste allvar att det ALDRIG är ok att bruka våld.
Ett definitivt ALDRIG. inga undantag whatsoever.
tänk dig in i följande Scenario
Ditt barn ligger medvetslös på marken och någon står över honom/henne och sparkar upprepade gånger och verkar inte ha för avsikt att sluta. Du står 2 meter bort.
Vad gör du?
A.) Ringer Polisen och väntar tills de kommer och skriker på hjälp så mycket
det går.
B.) Ringer Polisen och lägger ifrån dig mobilen och tar dig emellan den som
sparkar och ditt barn samtidigt som du skriker allt du kan för att Polisen
ska förstå att det är allvar, spåra samtalet och skicka någon.
C.) tar dina chanser plockar upp närmsta tillhygge och smäller till förövaren i
bakhuvudet utan tanke på efterspel.
Med din argumentering i inlägget borde du välja alternativ A. eftersom det inte tjänar något till att fler lider.
I en perfekt värld finns inte mobbing men vi är flockdjur och beter oss som dem, om än på större skala.
tycker det är anmärkningsvärt med den återhållsamhet Casey visar. Hur lätt hade det inte varit för honom att fortsätta slå eller börja sparka nu när killen är nere? Nej, han ville bara ha slut på, eller åtminstone andrum från, de oändliga påhoppen. Och trots att hans reaktion var oplanerad så lägger han av igen på en gång. Inga översittarfasoner i den grabben!!! Fantastiskt! Hur många av oss hade klarat det?
@Amanda B
Absolut inte jag, det kan jag givet säga. Jag vet vad som hände när bägaren till slut rann över för mig i 7:e klass…. låt oss säga att min plågoande hade nära relation med asfalten en ganska bra stund. (kan också påpeka att mobbingen var som bortblåst efter detta). Casey måste ha ett tålamod som inte är av denna värld och en sinnesnärvaro jag är jäkligt avundsjuk på. Han både ger igen och visar att han står högre på moralpiedestalen än vad hans mobbare gör. Dubbel vinst.
@parzifal
Ja, jag säger att det ALDRIG är okej att bruka våld. Och jag menar det på fullast allvar. Det är aldrig okej. Inga undantag whatsoever.
Det innebär inte att jag skulle stå passiv i en situation som den du beskriver. Jag skulle troligen välja alternativ B, men det är möjligt att jag skulle slå om det fanns en chans att det skulle få slut på våldet mot barnet. Men det innebär inte att det är okej! Det är inte rätt med våld bara för att det kanske för något bra med sig – som att grövre våld upphör. Våld ÄR ALDRIG okej.
Kanske låter jag naiv i mångas öron – men tänk på det här då: om alla hade åsikten att våld ALDRIG är okej, och levde efter det, hur skulle världen se ut då?
Och tänk på detta, vilka ledare talar vi om med störst respekt? De som leder krig eller de som nyttjar ickevåld för att förändra världen? I min värld står i alla fall Martin Luther King Jr, Gandhi, Desmond Tutu och Nelson Mandela oändligt mycket högre än Churchill, JFK eller Clinton.
Jag vidhåller min åsikt. Våld är ALDRIG okej. Oavsett situation.
Håller med Karin om allt i krönikan och det här inlägget på bloggen.
Det är inte okej att hylla ett trängt barns våldshandling. Det är inte okej att Casey enda försvar är att drämma den andra ungen i betongen. Det är inte okej att det inte finns någon vuxen som stoppat mobbningen innan det gått så här långt.
Jag är (precis som Karin) inte kritisk mot Casey, han är en rädd 12-åring som fått nog, det jag ifrågasätter är att vi vuxna ska säga: ”Bra, nu slår vi alla varandra och den som står upp när de andra brutit varje ben i kroppen vinner”.
Heja Karin! Jag dömer ut Aftonbladets läsare efter att ha läst alla kommentarer som skrivits där. Samtliga mina förutfattade meningar besannas. Jag skulle säkert ocksa slagit tillbaka för övrigt. Det skulle vi nog de allra flesta av oss göra om muskelmassan fanns. Det ger inte Karin mindre rätt i sin poäng dock.
@parzfal
Så ditt allvetande råd till alla är: slå tillbaka (för att skydda sig själv)…. Vill du ha ett sådant samhälle? Eller vill du försöka nå botten med problemet så att ingen blir varken mobbad eller mobbare?
-fundera på det här: Kan en mobbad bli/vara mobbare och vem bestämmer när vem är vem? Vems ansvar? Barnen?
Jag hör till dem som får tycka något
Jag kan säga att jag i vuxen ålder bestämde mig för att förlåta dem som mobbade mig, inte för deras skull utan för min, det är inte nyttigt att bära med sig ilskan och ledsamheten för något som hände för länge sen upp i vuxen ålder så det vill jag aldrig göra. Jag resonerar även så här att antingen att så har personerna förändrats och då är det onödigt att jag är arg på någon som inte finns längre, eller så har de inte förändrats och då kommer livet straffa dem nog ändå.
Många resonerar annorlunda och det leder till att de reagerar med sin egen ledsamhet och ilska över det de ser och således inte hör argumentet för hur man kan tänka annorlunda.
Problemen är de som bevittnar saker men väljer att inte se, problemen är att mobbaren känner sig så svag och mår så dåligt att den tar ut det på någon annan, problemet är att vi så lätt hakar på det som talar till vår svaga sida. Dessa problem kan alla lösas på olika sätt. Vi måste våga se både den som skadas och den som skadar för ingen av dem mår bra. Vi behöver bygga starka trygga vuxna och barn som vågar prata om saker, som säger till när de ser något som är fel och som inte behöver må så dåligt att de väljer att få andra att må dåligt.
Jag hade hört talas om videon ett tag innan jag såg den, men när jag såg den så reagerade jag lite som du: herregud han dog väl inte. Självklart förstår jag på ett sätt reaktionen att slå tillbaka, men det betyder inte att jag tycker att det är rätt lösning.
Hej,
jag är en av dem som gjorde livet surt för en tjej i klassen under mellanstadiet. Hon slog aldrig tillbaka, sade aldrig fula ord till mig – men oj vad hon måste ha hatat mig. Jag då? Jag var en osäker tjej på 11 år, mina föräldrar bråkade, jag visste varken ut eller in, visste inte vem jag var. Detta är inget försvar, och idag kan jag inte göra det ogjort. Men vi är vänner idag, goa vänner. Fast jag har alltid en känsla av dåligt samvete för det jag gjorde mot henne.
Vet ni vad som fick mig att sluta mobba henne? En dag steg hennes far in i klassrummet och röt ”Vad i helvete sysslar ni med? Varför kan ni inte låta *** var i fred? Vad har hon gjort er?” Jag blev livrädd. Men samtidigt än mer avundsjuk, hon hade en far som ställde upp för henne. Och det var ju inget fel på henne, hon var bara hon. Då inte hela klassen stod bakom mig slutade mobbningen denna dag. Visst, vi blev inte goa vänner förrän 10 år senare på andra sidan jordklotet – men vi accepterade varandra.
Vad vill jag säga? Att om jag fått stöd och hjälp och insett att det var jag som var problemet – då hade mobbningen nog inte ens fortgått en vecka. Och det hade säkert en bra lärare uppmärksammat.
Tack Karin för en välskriven blogg, vårdat språk och bra – mycket bra åsikter!
@Helen
”Det är ALDRIG okej att se ner på en annan människa, oavsett vad de gör eller har gjort. ALLA människor har ett okränkbart värde, och det har de oavsett vad de gör. Handlingar kan man fördöma, men aldrig människan som utför dem. (Och ja, det gäller Hitler, Gadaffi och en drös andra liknande också!)”"
”I min värld står i alla fall Martin Luther King Jr, Gandhi, Desmond Tutu och Nelson Mandela oändligt mycket högre än Churchill, JFK eller Clinton.
Kör lite på båda sidorna vägen ser jag, värderar världens ledare olika trots deras okränkbara värde oavsett handling. Så kan man köra ett litet citat ifrån Ghandi då.
”It is better to be violent, if there is violence in our hearts, than to put on the cloak of nonviolence to cover impotence.”
Själv är jag av åsikten att en Person alltid har rätten att försvara sig själv och andra ifrån angrepp av fysiskt eller psykisk sort. Försvar innebär inte att man efter lyckat försvar går vidare och försöker skapa mer skada för då har man frångått syftet. (vilket jag själv gjorde i mitt fall).
@Helena
Jag har inga allvetande råd men jag bygger min världsbild på den nuvarande verkligheten och inte en utopisk framtid där alla är lyckliga. Anledningen till detta är att det är människor involverade i ekvationen och de har en tendens att få saker att gå åt helvete.
Jag skulle inget hellre vilja än att ingen någonsin blir mobbad men tills dess vi är där förespråkar jag självförsvar.
”-fundera på det här: Kan en mobbad bli/vara mobbare och vem bestämmer när vem är vem? Vems ansvar? Barnen?”
Fråga 1a. Ja, självklart men då har man gått ifrån självförsvaret.
Fråga 1b. Med tanke på kränkningars enorma variation finns inget enkelt svar på
den frågan men grundprincipen bör vara att när någon känner sig kränkt
bör det tas på allvar och kollas upp.
Fråga 2. Om barnet i fråga passerat straffmyndighetsgränsen bör den hållas
ansvarig, annars är skola och föräldrar tyvärr ansvariga hur lite de än kan
göra
du är så sjukt bra!!
@Helen
Du säger ”Ja, jag säger att det ALDRIG är okej att bruka våld. Och jag menar det på fullast allvar. Det är aldrig okej. Inga undantag whatsoever.”
Jag säger, Du har fel! Du har rätt till din egna åsikt men tyvär du har fel, faktum är att i princip hela vårat samhälle tycker att du har fel. Om du inte tror mig kan du bara söka upp närmsta polisstation och där kommer du hitta en hel bunt med män och kvinnor utrustade med batong, pepparspray och pistoler laddade med 9mm ammo av typen hålspets (du vet den typen vi inte får använda i krig för den är innhuman) och det kan jag garantera dig att det är inte för prydnads skull dom har dessa prylar, utan det är för att i svensk lag har vi ngt som heter Nödvärnsrätt, och den ger oss rätten att freda oss själva och , håll i dig nu, även freda våran egendom, med våld om så behövs (poliserna kommer in i bilden iom att man har rätt att överta ngns nödvärnsrätt om så krävs = polisjobb) så avslutningsvis våld är hemsk, obehagligt, sorglit, tragiskt, barbariskt, förlegat osv men så länge det finns ngn där ute som vill anväda det mot oss är det faktiskt inte fel att ”svara som man blir tilltalad”
@parzifal
Ja, jag formulerade mig inte så bra där. Jag värderar inte dem som människor, utan de handlingar de utförde. Vilket någon som inte bara var ute efter att vinna en debatt skulle tolka det som.
@parzifal och daniel.
Jag har aldrig sagt att man inte ska försvara sig själv eller andra. Det är klart att man ska få försvara sig, att nödvärnsrätt är bra. Men det innebär inte att det är okej med våld! Det kan vara nödvändigt ibland, men det gör det inte okej! Det kan vara den minst dåliga saken i en situation, men det gör det inte till något bra! Våld ÄR ALDRIG okej. Och om alla levde efter det skulle vi inte behöva försvara oss!
Ord, ord, sammanträden, symposier, diskussioner, förmaningar, allvarliga miner, spaltkilometer med floskler i travar: ”Vi ropar på ansvar!”, debatter om hur hemsk mobbingfenomenet är. osv.
Allt sker OVANFÖR barnens huvuden. De förstår inte ett jota av vuxenvärldens snack. De som verkligen berörs lämnas utanför.
Här i Sverige har vi tyvärr bara kommit fram till att vi i bästa fall ska säga till barnen: Mobba inte. Det är fult…..
Eller så ska vi möta mobbing med att barnen får lära sig slå tillbaka. Handgripligt. Ojojoj.
Varför inte börja i andra änden? Engagera barnen med barnens EGNA VERKTYG???
Barns inträdesbiljett till vuxenvärldens verklighet heter LEK.
Genom LEK på ett POSITIVT och humoristiskt sätt kan vuxna förmedla kunskap till barn om mobbing.
LEK fram kunskapen och erfarenheten.
Ett tafatt försök gjordes i USA där halva klassen under ALLDES FÖR LÅNG TID lät ena halvan mobba den andra. Sen bytte man roll. Men barnen mådde dåligt därför att man höll på för länge, läraren tappade kontrollen och avbröt försöket.
Men hennes grundtanke var korrekt. LEK är medlet fram till verkligheten.
Att analysera och diskutera mobbingsfenomenet till förbannelse över deras huvuden gör inte barn bättre rustade att möta mobbing.
LEK dem till insikt.
”Som vanligt” lär jag väl inte få någon reaktion. Det ligger inga pengar i mitt recept och är alldeles för enkelt…..men jag VET att det funkar alldeles utmärkt. Men då måste man ha leksinne, och det har minsann inte alla…..
Håller med dig, helt och fullt.
Och även om jag inte hade gjort det så skulle jag beundrat dig för att du uttrycker din åsikt på ett sånt sätt som du gör. Ett förklarande blogginlägg utan hårda ord och konstiga anklagelser är så mycket trevligare att läsa än vad många av kommentarerna till det har varit.
Finaste Karin.
Vill bara säga att du är stark som orkar ta upp ett så laddat ämne på Aftonbladets hemsida.
Som vanligt håller jag med dig till fullo. När jag ser filmen på youtube kan jag verkligen förstå att man som ett mobbat barn, eller mobbad tonåring tycker att det är med all rätt som mobbaren får stryk. Men hur kan man som vuxen inte ta ett steg tillbaka och se att mobbaren också är ett barn. Och, precis som du skriver, fråga sig VARFÖR. Ingen lycklig människa utsätter andra människor från mobbing.
Och som alltid: Du är bäst!!
Fy för i f-n vad bra skrivet! Jag håller med till 100%
)
(och det får jag, för jag har själv blivit mobbad…
Det som saknas överallt är förebyggande åtgärder. Det är ju jättefint att skolor är med i Friends och har antimobbingsplaner, nåt som skulle vara ännu finare var om de följdes! Inte ”oj hoppsan är ni osams idag igen, tihi fniss” utan ”Det här ser jag som ett problem, kom så ska vi lösa det”
Jag blev inlåst i ett skåp en gång på min gamla skola i mellanstadiet och allt läraren sa när jag blev utsläppt och stod där i korridoren framför alla gråtandes var: ”det är ingen fara, du blev nog mest rädd”…
Nyckelorden för att minska mobbningen är engagemang från de VUXNA, barn är elaka, barn testar gränser, utövar makt och så vidare, men vuxna, dvs deras föräldrar och lärare borde och SKA veta bättre!
@helen
Som jag tidigare sagt så är det en perfekt värld du målar upp, ingen som brukar våld ingen som behöver försvara sig ingen som lir kränkt och alla är glada och lyckliga.
gå ut och titta dig omkring, världen fungerar inte så. Människor kränker andra människor hela tiden både psykiskt och fysiskt därför är det av yttersta vikt att vi inte skuldbelägger självförsvar förutom i de fall det går för långt.
Angående värderingsgrejen jag vet att jag tog ett cheapshot men du öppnade det så mycket att jag knappast kunde undvika det.
@Sunesmamma
Ja mobbaren är ett barn, ett barn som vill passa in och därför ger sig på den accepterade hackkycklingen. Han medvetet utnyttjar att casey är mobbad för att vinna egen acceptans. Detta kommer att fortsätta ske så länge våra barn har några ambitioner överhuvudtaget. För vi vill väl inte ta bort tävlingsinstinkter och annat från våra barn eller?
@Annika,
”Det handlar ju om huruvida det är en lösning på problemet med mobbing,…”
Men våld är en lösning på problemet. Av egen erfarenhet, eftersom jag har ett annorlunda utseende efter en olycka, så kan jag säga att Casey Heynes gjorde det rätta. Barn är nämligen grymma och saknar ett antal av de sociala spärrar vuxna människor har. Respekt förstår de dock och ett par smällar lär dem snabbt vilka de inte skall bråka med. Det var inte så att jag slogs hela tiden, långt ifrån. Det räckte gott med att få den förste som försökte att stortjuta. Därefter förstod resten av ungarna jag inte tog skit och att det kostar att jävlas med vissa.
I samma klass som mig så hade vi en annan elev som var klassens mobboffer. Han gjorde det exakt motsatta och satte sig aldrig till motvärn vilket naturligtvis innebar att han fick fortsätta att vara en hackkyckling.
/Rickard
P.S. Jag är för övrigt övertygad om att grundproblemet med mobbning är olösligt. Barn saknar helt enkelt vissa sociala spärrar som vi vuxna har lärt oss vilket ger att flockmentaliteten går över styr. D.S.
@helen
Det är möjligt att jag hänger upp mig på ord, det är inte helt ovanligt att jag gör det men i min värld är det så att om man säger att ngt inte är ”Okej” så är det ngt som aldrig skall göras oavset omständigheter, den som gör ngt som inte är okej ska ha dåligt samvete och må dåligt för det han gjort.
Våld är en nödlösning, en sista utväg. Men när man har hamnat i en sådan situation att våld var den ENDA vägen att gå så tycker inte jag att helen ska stå där och säga
”Det där var inte okej”
Bra skrivet Daniel!
Hade tänkt svara själv, men märker att det inte är nödvändigt.
du skriver
”Och ett sätt att komma närmare en lösning är kanske att fundera över hur man själv bemöter människor. Hoppar vi på dem och säger att de är dumma om de inte tycker som vi? Hånar vi dem, kallar vi dem idiot?
Ja. Tydligen. Av kommentarerna ni lämnar så kan jag ana att så är fallet.
Påminner mig lite om hur mitt liv var i grundskolan faktiskt.”
Jag har inte lästa alla kommentarer vilket jag kanske borde göra men de kommentarer jag har läst antyder inte på något sätt att du eller ditt inlägg är idiotiskt, hånar dig etc. Vad jag kan se håller en del med i det du skrev i ditt blogginlägg en del, som jag tex, inte och det finns en grund får en konstruktiv debatt men så avslutar du med (se ovan). Exakt var i mitt inlägg hoppade jag på dig och kallade dig idiot? ?
Du dra alla över en kam här. Detta inlägg får mig bara att tänka en sak, du vill inte att sådana som jag ska läsa o kommentera dina blogginlägg för jag håller inte med dig. Det är synd, jag tror det finns mycket bra att hämta i oliktänkande.
Karin svarar: Jag tycker om konstruktiva diskussioner. Jag tycker inte om det jag nämnde. Och nej, det var inte lösryckt, utan hämtat från kommentarer jag ville bemöta, och som jag tar mig rätten att bemöta på min egen blogg. Man behöver inte ta åt sig om det inte stämmer in på en själv.
Pingback: Tankar runt mobbing « Trollan's Tankar om stort och smått
Du har så rätt så. Och visst är det så att mobbing finns överallt. När jag var barn trodde jag att sådant liksom försvann efter skoltiden, att vuxna människor inte betedde sig så. Så är det inte. Det är så sorgligt och något vi verkligen måste uppmärksamma!!!
För övrigt älskar jag din bok, du är så jävla rolig!!!
@parzifal
Ditt resonemang går ut på att världen kan delas in i goda och onda, som i film eller för all del tolvåringars världsbild. ”Du är dum, därför får jag slå dig”. Vem ska avgöra var gränsen går? Hur mycket stryk får man ge en mobbare innan han eller hon blir offret? Tills han blöder? Eller tills nacken bryts? Eller bara tills hans självkänsla är lika låg som det första offrets? Blir det rättvist om mobbaren blir utfryst istället och den mobbade leder klassen i hånet mot den tidigare plågoanden? Och om det vore ditt barn..?
Eftersom den gränsdragningen är omöjlig säger vi till barnen att det aldrig är ok att vara elak. Samtidigt lär vi dem säga ifrån och stå upp för sig själva. Jävligt svår balansgång, men vi måste sträva efter den, annars blir det djungelns lag på skolgården. Det är säkert ok för mobbingoffer som du, som kunde klippa till, men resten lämnar vi åt vargarna.
@ Helena har rätt, det måste vara fel för alla att behandla andra illa, det är enda vägen framåt.
Eller dela in klasserna i två lag, kanske. Blåa laget får slå det röda på höstterminen, sen är det så synd om de röda att de får byta och de röda får slå de blåa under vårterminen.
Det är inte så jävla enkelt att dela in världen i mobbade och mobbare.
Slå tillbaka. Flera gånger om.
Alla lärare är speciella. Så dom kan man inte prata med!
det är så patetiskt att detta blir uppblåst på detta sätt, hur många mobbade barn har fått lika många spaltmeter?
Tack Karin.
Jag ville egentligen skriva något mer och kommentera, men det enda jag kan komma på just nu är tack.
Jaa du…. vad ska jag säga? Du fick nog med allt!!!
Skönt med en människa som har lite vett innanför mössan. Och visst är det konstigt hur vissa ska förvränga allt?
U go girl!!
/Cilla