Vad man får bry sig om
Jag läser här och var att det är lite hyckleri av oss att reagera så starkt på vad som skett i Norge. Att vi bryr oss för att det är så nära, samtidigt som så många barn svälter ihjäl framför sina föräldrars ögon i Afrika utan att vi tycks reagera.
Jag visste inte att man kunde gradera empati. Att man kunde säga till någon att ”du brydde dig inte om detta, så nu får du inte bry dig om det här heller”.
Jag visste inte heller att svältofferna i Afrika kände sig snuvade på alla dessa tända ljus på facebook. Att de loggar in strax efter frukosten de inte åt, och besviket konstaterar att vi minsann bryr oss mer om barn som dör nära oss.
För seriöst. Det är ju det vi gör nu. Vi som bryr oss. Vi tänker på barnen i Norge. Vi tänker på deras föräldrar, deras syskon, deras vänner och skräcken de överlevande för fortsätta leva med. Vi tänder ljus. Vi skriver statusrader på facebook, vi byter ut profilbilden mot norska flaggan, vi bloggar och twittrar.
Men vi gör ju inget. Vi kan inte göra mer än att visa att vi tänker på dem. Som en avlägsen släkting som skicka ett kondoleansbrev när någon vi aldrig träffat dör. En liten tanke som visar att vi finns där, vi kan inte göra något, men vi vill att de ska veta att deras barns liv inte passerade obemärkt, att vi fördömer gärningsmannen, att vi inte tror på det han står för. För när någon gör något sådant hemskt, så känns hela världen ond och hemsk, och då kan det kanske ändå betyda lite, lite att att främmande människor skriker ut att de inte står bakom sådana tankar och handlingar.
Och jag tycker att det är fel i en situation av sorg lite tillrättavisande påpeka att det finns andra saker man borde bry sig om. Om en granne förlorar sitt barn i en olycka, går vi då över och påpekar att det finns föräldrar i Afrika som förlorat flera barn? Om din kusin dör, gråter du inte då eftersom du inte grät när 200 000 okända kvinnor i Afrika dog?
Det är inte så det funkar. Och det är inget att skämmas för. Vi måste bry oss mest om folk som står oss nära. Empati betyder att sätta sig in i andras känslor. Det är lättare att göra om personerna ifråga lever ungefär samma liv som vi gör.
Så. Jag bryr mig faktiskt inte lika mycket om svälten i Somalia. Jag önskar jag gjorde det.
Nä. Det gör jag förresten inte. Om jag brydde mig så här mycket om varje människoliv skulle jag inte längre orka gå upp på morgnarna. Jag skulle förlamas av sorg över allt som händer i världen, och världen skulle inte må ett dugg bättre av att jag låg och grät och inte orkade ta hand om mina egna barn.
Så jag önskar inte det. Däremot önskar jag av hela mitt hjärta att svälten inte fanns. Jag önskar att vi gjorde mer, jag önskar att jag visste vad jag kunde göra, för självklart vill jag inte att någons barn svälter ihjäl.
Men jag tänker inte ha dåligt samvete för att jag inte tänker på dem varje dag. Och jag tänker inte ha dåligt samvete för att jag inte tänder ett ljus på facebook, för så mycket vet jag i alla fall att det inte hjälper.
Däremot skulle jag visst kunna engagera mig mer. Men i det engagemanget skulle även innebära ett bortväljande av andra människor i nöd. Så är det okej då? Om jag inte engagerar mig i svälten i Somalia fick jag ju inte engagera mig i Norge. Men får jag engagera mig i svälten i Somalia, även om jag inte bryr mig om de våldtagna kvinnorna i Kongo? Får jag bry mig om de våldtagna kvinnorna i Kongo om jag inte hjälpte den hemlösa jag gick förbi i tisdags?
Det är en fantastisk förmåga vi människor har. Det här att vi bryr oss om folk vi aldrig träffat. Racka inte ner på den förmågan. Uppmuntra den.
Och tänk på att vissa värms av våra tankar. Andra kommer aldrig nås av våra tankar. Där krävs handling. Och handling är så jävligt mycket svårare. Och ja, svårigheten ökar med avståndet. Det är lätt att ge en macka till ett hungrigt barn som står bredvid en, det är svårt att räkna ut hur man ska få mackan till Somalia.
Berätta gärna hur ni gör.
söndag, 24 juli, 2011, klockan 11:43
Jag skänker en hemlös pengar om jag kan, lika ofta som jag sätter in pengar på ett 90-konto. Men jag önskar att jag återigen jobbade politiskt, för jag anser att det är det bästa sättet att komma till rätta med mycket av världens orättvisor. Men jag har ingen politisk hemvist just nu.
Ja, hur gör jag? Tänkte mycket på detta igår. Bloggade faktiskt om det, men känner att jag aldrig får fram de RÄTTA orden. Ord som VERKLIGEN beskriver det jag känner. För som du också skriver, så bryr jag mig, mycket. Men det enda sättet att kunna visa det på är just en liten flagga på FB, ett litet blogginlägg och samtal med mina barn om hur det ser ut i världen.
Du har, ännu en gång, fått fram de rätta orden. Och det gör mig glad. För du har många läsare och påverkar säkert en del med dina välgenomtänkta, kloka ord.
”Thanks for sharing”!
http://lyxmorsan.se/wordpress/?p=293
Jag vet att jag är en av dom du syftar på i början av detta inlägg pga. min kommentar i ditt förra.
Jag tror att du missuppfattade mig. Jag menade bara att om man nu ska skänka en tanke till Norge så kan man lika gärna skänka till allt skit som händer.
Man behöver inte alls tycka synd om eller känna empati för alla.
Karin svarar: Hej Amanda! Jag syftade inte på dig, jag tolkade mer din kommentar som att det finns så jäkla mycket skit i världen. Istället syftar jag på ett antal bloggar och kommentarer som jag läste igår, och där folk skriver antingen hur de själva skäms för att de bryr sig, eller anklagar andra för att vara egoistiska hycklare som bryr sig nu men inte om artiklar om svält i förra veckan. Läste också någon som verkade tycka att det var rasistiskt eftersom vi tydligen bryr oss för att norrmän är nordiska och blonda.
Ett mycket klokt och bra inlägg, som vanligt
Jag ger lite pengar till behövande människor och djur ibland vid katastrofer och så vidare. Det är inte mycket, oftast 50 kronor men det får mig att känna att jag hjälper och stöttar mitt i allt det onda. Men jag ger inte pengar till alla. Det skulle ruinera mig.
Jag skulle bli jättearg om någon sa till mig att jag inte fick ge pengar till att bekämpa hungersnöden därför att jag inte gav till Japan när de hade sin flodvåg. Jag vill själv kunna bestämma när och om jag vill ge mitt stöd och på vilket sätt det ska ske.
Ibland blir det med pengar och i fallet med Norge så blir det med en flagga på facebook. Man kan inte stötta alla men alla kan stötta någon!
Pingback: Simona Ahrnstedt
Jag skulle gärna skänka pengar till alla områden i världen där det behövs, men man har ju inte råd. Så jag har valt att skänka pengar varje månad till en lokal organisation i Umeå som jobbar för de som står utanför samhället på ett eller annat sätt.
Sen skänker jag lite extra om det händer stora katastrofer, typ jordbävningen i Haiti.
Men jag har svårt att ställa mig till det här med facebook. Som nu, något hemskt händer och folk byter sin profilbild till en norsk flagga. Innan facebook skulle det varit manifestationer för sympati för Norge och för att visa sin avsky mot våldet. Nu händer det inget alls, trots att vi har mycket bättre möjligheter att sprida ordet idag än för bara tio år sen.
Människan är nu sådan att det är – precis som du säger – lättare att bry sig om sådant som står nära en själv. Det betyder inte att svältkatastrofer och våldtäktsoffer i Afrika blir oviktiga. Det betyder bara att ju närmare en själv och det egna livet saker händer, desto mer berörd blir du. Det finns massor av människor som engagerar sig i det som händer i krigshärjade och svältdrabbade områden. All heder till dem. Det betyder inte att vi som inte gör det, vi som engagerar oss i det som kommer oss själva nära är några hycklare eller borde skämmas.
Alla kan inte engagera sig i allt, men alla kan engagera sig i något..som det brukar heta. En gång nånstans läste jag något som jag tyckte var så bra. Det var nåt om att alla kan inte stå på barrikaderna och slåss för allt i samhället och i världen. Vi har alla olika roller. Det finns människor som är KÄMPAR och slåss för utsatta, genom jobb, genom frivilligt arbete..de behövs. De behövs verkligen. Men vi andra som inte står på barrikaderna behövs också. Vi behövs för att hålla samhället i gång, så att KÄMPARNA får utrymme att föra kampen.
Alla kan inte göra allt men alla kan göra något. Kan man inte stå på barrikaderna, kan man inte åka till svältoffre, eller våldtäktsoffren i afrika, kan man inte skriva artiklar och gå demonstration eller jobba politiskt så kan man skänka en slant eller en blomma eller en tanke och man kan göra gott för människor omkring sig.. Vi måste börja i det lilla för att nåt ut till det stora.
Vilket bra inlägg, mitt i prick!
Själv gör jag egentligen inte mycket alls… Jag har skänkt någon slant nu och då, men det känns ungefär lika verkningsfullt som att pissa på en bushbrand.
Har funderat speciellt mycket kring uteliggare den senaste tiden, nu när diskussionen om att göra tiggeri olagligt kommit upp. (Har de inte svårt nog att klara sig som det är?) Är det svårare att tigga nu, när alla använder kort? Själv har jag aldrig lösa pengar att skänka. Det kom fram en tvåbarnsmamma till mig häromveckan och undrade om jag hade lite pengar över så att hon kunde köpa mjölkersättning till sitt spädbarn. Hjärtat gråter.
Så väldigt bra skrivet Karin!
Det är ju som du skriver att man inte kan engagera sig i varje tragedi, katastrof och människoöde, då slits man sönder själv till slut. Huvudsaken är väl att man gör någonting över huvud taget, oavsett om det är att ge en slant till en hemlös eller att stötta någon organisation. Den gamla ”ingen kan göra allt, men alla kan göra något” må vara klyschig, men ändå väldigt sann.
Själv ger jag 100 kronor i månaden vardera till Amnesty samt en lokal förening i Nairobi som hjälper barn från gatan att bli fria från droger, återförenas med sina familjer och få en utbildning.
Fantastiskt klokt inlägg!
Tack för att du delar med dig av dina tankar i stort som smått!
Du är så klok. Tack för att du formulerar det så bra!
Klokt.
Efersom jag tillhör dem som läser de flesta katastrof artiklar och faktiskt kan bli så vansinnigt arg när Khadaffi uppmanar sina soldater till våldtäker för att det bryter ner moralen hos rebellerna så har jag valt att månatligen skänka pengar både till Unicef och Läkare utan gränser. Det är inga stora pengar för mig men det gör fantastisk nytta hos mottagarna.
Varför heter du ketchupmamman?
Kanske inte en macka, men en skål med ris…
Det finns många organisationer genom vilka man kan vara fadder till barn i Afrika och andra världsdelar där de har det sämre ställt än vad vi har i Sverige. Dessa organisationer tar ofta också emot bidrag som inte nödvändigtvis går till ett specifikt barn utan till större projekt, som tex att bygga en brunn eller starta en skola. Jag är fadder via Barnfonden (www.barnfonden.se), men det finns självklart även andra organisationer man kan stötta genom!
Precis så är det!
Norge ligger oss så nära och det som hände kunde lika gärna ha drabbat oss! *peppar, peppar* ….. Sure, man skänker en tanke till Afrikas svältande barn också, men det har varit så så långt bak jag kan minnas -massakern i Norge hände i förrgår. Det är som ett slag i ansiktet att det kan hända här också!
Jag kan bara hålla med de övriga, du sätter ord på verkligheten. Tack!
Jag har lika svårt att bry mig om ungdomarna i Norge som om barnen i afrika.
Men det får man inte säga, för nu SKA man bry sig, det är ju i Norge för fasiken! Nu SKA det sörjas på facebook, osv.
Jaja, jag är väl en känslokall människa.
Det är väl så människan fungerar. Det går mer inpå en när det händer nära, därmed inte sagt att man inte BRYR sig om ANDRA människor. Tycker det var ett väldigt fint inlägg du skrev. Du har visat enorm sympati för de drabbade. Jag är själv Oslobo, jag blir helt rörd över hur folk visar sådan sympati och visar sitt stöd. Det betyder faktiskt jättemycket, att hela världen är med oss och fördömer detta meningslösa våld. Tack!
Jag tänker så här, det är fruktansvärt det som hänt i norge utan tvekan – men kan jag GÖRA så mycket mer än känna empati för dem. För de svältande i afrika kan jag skicka pengar och gör det oxå genom att låta vinsten från min försäljning av änglasmycken gå till bättre behövande. Hade norge haft ett strort behov av pengastöd efter denna katastrof hade det varit lättare att faktiskt hjälpa till mer konkret. Så jag sänder tankar till norge o pengar till afrika
Bra inlägg, du skrev det jag förmodligen tänker, men inte visste om det, samt inte hade kunnat formulera själv varken i ord eller skrift. Jag skänker pengar till mindre organisationer, inte de stora, fått för mig att pengarna inte kommer fram och hamnar emellanåt i fel fickor. Dessutom lämnar jag nya och/eller fräscha leksaker till barnkliniker av olika slag i min stad, till jul och så.
Som hönsmamman skriver så är det ju på sätt och vis lättare att göra något för de svältande i Afrika än de sörjande i Norge. Till Afrika kan man skänka pengar som hjälporganisationer omvandlar till mat och annat nödvändigt. Jag har små inkomster & skänker inga stora summor, men tänker att varje litet bidrag har betydelse. I sommar stickar jag också babymössor till Panzisjukhuset i Kongo där man vårdar kvinnor som utsats för sexuellt våld och deras barn. En babymössa frälser inte världen – men den gör en liten skillnad för en liten människa.
Men hur kan man hjälpa norska föräldrar, syskon, vänner, släktingar som förlorat en älskad? Visst man kan skänka en tanke, det kan man ju bjussa på, men nån större skillnad gör det nog inte.
I ett större perspektiv behöver vi också se på det samhälle vi lever i. Själva – var och en – arbeta för att sprida kärlek och respekt, inte rädsla och intolerans. Se till att inte en enda unge i vår närhet går oälskad och växer upp till en hatfylld människa. Våga se och ta ansvar för varandra – så att inga ”ensamma galningar” lämnas åt sina egna demoner & sina egna planer.
Bra!!! Mycket bra.
Åh så bra skrivet! Jag häller med dig till fullo! Och där tog orden slut….
Håller med hönsmamma och Sara. Tänker på och skänker tankar till Norge, men reda pengar där det behövs, oftast i stundens ingivelse. Tycker Saras tanke om att påverka vareviga unge i det samhälle vi befinner oss. Flaggor på Facebook gör ingen skillnad för Norge, men påverkar oss. De visar oss och våra vänner att vi inte är ensamma. Safety in numbers i sorg. Däremot kan ”vi gillar olika-knappen” visa att vi tar vår ståndpunkt på allvar. Att vi står upp mot intolerans och det kan jag uppleva som viktigt att verkligen visa till exempel de elever som är mina vänner och ungarnas kompisar.
Tänkvärt inlägg! Jag skänker pengar lite då och då. Främst till WWF faktiskt men även till Unicef. Oavsett om det är katastrof high light i tidningarna eller ej. Jag brukar tänka att om jag varit rökare hade jag rökt upp 50 spänn i veckan. Nu kan jag lägga dom pengarna på nåt vettigt istället..
Tack Karin! Det är den här tanken jag har gått och försökt formulera i min hjärna hela dagen, när idioter på fejjan tycker att jag ska stoppa svälten i Afrika istället för att sörja med Norge. Jag tänkte på ditt inlägg om att man inte kan låta bli att sätta plåster på sitt barns blödande knä för att andra barn i världen har HIV, men kunde inte hitta det. Så skriver du ett nytt.
Tack snälla du!
Bra skrivet! Jag bor i Oslo och var här då det hände. Tillochmed jag tycker att det är otroligt svårt och frustrerande att veta vad man ska göra för att visa att man bryr sig. Jag har varit och tittat vid minnesstunder, kommer gå fackeltåget imorgon, pratar med vänner och främlingar om det, följer alla nyheter. Jag tycker, tänker, hatar, gråter, sörjer och försöker hantera det. Vet inte vad mer man kan göra. Att veta människor runt om i världen lägger ”bara” en liten tanke på alla inblandade, tror jag gör så otroligt mycket.
Jag vet att alla jag träffar och möter har blivit mer eller mindre berörda och förstörda av denna tragedi. Samtidigt vet jag att detta är något som kan liknas med en vardag i ett land med krig. Det är så svårt att ta in.
Jag hoppas aldrig att det ska hända någon. Jag vill inte att barn i Afrika ska svälta, jag vill inte att någon ska behöva se människor dö. Men jag tror att bara man lägger en tanke på allt som händer, ger en slant till dom man kan/vill ge en slant till, åker och hjälper till i dom länder man vill hjälpa till i, så tror jag att man kan göra mycket. Allt börjar med att lägga en tanke på och känna något om det som händer i denna hemska värld. Så fortsätt med det!
Tack för att du är så klok och skriver enkelt och känsligt på ett härligt sätt!
Jag är fadderförälder till en flicka i Paraguay.
Du skriver så kloka saker som verkar självklara när man ser det skrivet!
Mitt i prick Karin – där är alltid någon som ska spy galla över vad andra tycker/tänker/skriver men dessa är inget att bry sig om. Snarare tycker jag synd om dessa personer, dom måste må dåligt med sig själv…Kram
Klokt inlägg!
Jag har löst det så här: världsförälder via UNICEF och månadsbidragare i Greenpeace, med den underliggande tanken om att jag förhoppningsvis bidrar både till moder Jord i nöd likväl som till hennes folk. På hemmaplan betalar jag skatt samt tar hand om de mina efter bästa förmåga.
Du är klok, Karin!
Jag råkar tro att varje handling av empati skapar en bättre värld, oavsett vem den är riktad till. Man kan inte jämföra eller värdera medmänsklighet. Om jag ler lite extra mot den arge mannen i ICAkön kanske han ler mot sin fru som blir lite mindre stressad. Eller om jag tröstar mitt gråtande barn kanske han blir en medkännande vuxen som räddar barn ur brinnande hus. Eller, om jag sätter en norsk flagga på Facebook kanske en mamma som nyss förlorat sitt barn på Utöya får lite lite tröst. Och det kan ju aldrig vara fel.
Väldigt bra skrivet. Din världsbild är så sund. Jag är så glad att du är lärare och att du kanske smittar någon med en vettig syn på saker och ting.
Fast vem är det som säger att man inte BÅDE bryr sig om barnen i Afrika och barnen i Norge?
Jag fastnade verkligen för vad du skrev och har nu läst kommentarerna här och kan inte annat än hålla med.
Mina tankar har hela helgen gått till de som varit med om eller mist någon i detta fasansfulla dåd. Och presis som många andra tänker jag hu så nära. Det kunde lika gärna hänt här mitt i bland oss. Och på sätt och vis var det ju det det gjorde. Man kan inte ha tillräckligt med empati. Visst jag tycker att det är fruktansvärt med svält och våldtäkter också, men precis som det skrevs lite högre upp det har varit så hela mitt liv, men detta hände nu och förhoppningsvis var det bara denna gången.
Skänker en slant till gatubarn i månaden, men här kan jag inte skänka en slant. I stället tänder jag ett ljus och tänker på dem som var mitt i detta. Dom som mist sitt älskade barn och sina vänner. Jag tror att det kan göra stor nytta det med. Precis som jag tyckte när jag fick veta att folk tänkte på mig när jag miste en nära.
Fortsätt att skriva Karin. Vi är många som läser och får en tankeställare på ett eller annat sätt.
Självklart har vi lättare att känna med de människor som lever liknade liv som vi. Vi är programmerade så! Det kan vi inte skämmas för. Att vi själva skulle drabbas av en svältkatastrof ligger för långt bort i vår fattningsvärld. Men att människor som vi, skulle kunna drabbas av en vettvilling, det skrämmer oss. Mig skrämmer det väldigt mycket att detta var ett utstuderat angrepp på demokratin.
Däremot känner jag att jag själv i en krympande värld måste våga känna mycket stor empati med de som har det svårare än jag – var de än befinner sig. En förlust av en familjemedlem är lika tung, vare sig den är i Norge, Somalia eller Mexico. Och att veta att ens barn kommer att svälta ihjäl, veta att döden är bara några andetag bort, och att botemedlet är så självklart, är helt ofattbart för oss som inte kommer att befinna oss i den situationen. Jag väljer att göra vad jag kan för att lindra lidandet för några – jag har inte så mycket pengar, men då avsätter jag tid för att arbeta ideellt.
(Visste ni förresten att Mexico räknas som ett av världens farligaste länder för kvinnor – fler kvinnor våldtas där än i något annat land, för det mesta i just maktsyfte. På grund av att det är så många små kriminella grupper som håller landet i skräck kan det inte räknas som en traditionell väpnad konflikt med officiella stridande parter. Därför kan inte heller genevekonventionerna tillämpas, och omvärlden kan inte gripa in.)
Jag hoppas innerligt att ni alla vågar öppna era hjärtan så mycket ni kan. Vi i väst kan inte sluta äta i någon slags snedvriden sympati, men vi KAN engagera oss och göra skillnad på många andra vis för både de medmänniskor som lever nära oss och de som finns längre bort! Våga!
Så otroligt bra skrivit!
Norska folket behöver inte mina pengar, men väl min medkänsla. Afrikanska barnen behöver inte min medkänsla men väl mat d v s mina pengar. Därför sätter jag norska flaggan på min FB bild och skänker pengar till Afrika via välgörenhetsorganisarioner. Det tog inte många minuter av min dag att göra det, och därmed släpper jag det för nu och åker på semester. Och inser att jag är lyckligt lottad.
Väl skrivet! Har inte mycket mer att tillägga…
Hej Karin!
Jag tycker du skrivet ett klockrent inlägg. Jag tycker det är ganska så självklart att det känns mer när det händer en såhär hemsk tragedi i Oslo, som ju inte alls ligger särskilt långtifrån oss (inte ens en dagsresa för mig som Göteborgare), än i Afrika. Jag tycker inte att det är fel att visa sitt stöd på facebook, för det känns ju som att det är det enda vi kan göra just nu. De som har förlorat sina barn, nära och syskon, de har det. Det går liksom inte att göra något åt. Vi kan inte förändra vad som har skett, men vi kan visa, som du skriver, att vi inte accepterar det. Att vi inte rycker på axlarna (ja, de flesta dpm vissa tycks kunna göra det) åt vad som skett. Det hade lika gärna kunnat hända här. Det betyder ändå inte att jag rycker på axlarna åt det hemska som händer i övriga världen; svält, våld etc. Jag skänker pengar till Läkare utan Gränser, och familjen har planer på att vi ska bli faddrar åt ett barn nu när vi har det lite bättre ställt än förr.
Men man måste ju inte bara skänka pengar, man kan skänka kläder, leksaker etc. Ja, detta vet ju du.
Jag gillar verkligen din blogg när du sätter huvudet på spiken så bra som bara du kan.
Är månadsgivare till Läkare utan Gränser och gjorde i förra veckan en inbetalning på 500 kr för att ge mitt bidrag till arbetet att lindra svältkatastrofen i Afrika. Man kan inte ge till allt och alla, men nu gav jag lite.
Jag håller med Catrin här strax ovan!
Karin; du träffar precis rätt som vanligt!
Nu slog du huvudet på spiken eller så haj fajvade du just med min hjärna lite. för det är sådär jag har försökt yttra mina tankar men det har verkligen inte kommit ut på det viset.
Sara:
Jättebra skrivet!
Jag tänker att de tända ljusen och de norska flaggorna på Facebook egentligen inte gör så mycket för de direkt berörda – det vill säga de som förlorat nära och kära i dåden. Det är ”alla vi andra”, vi som berörs av själva tanken, av nyhetsrubrikerna om att något så hemskt har hänt i grannlandet, som tar till sig dessa aktioner i första hand . Jag tror att det är vi (nu generaliserar jag förstås) som lugnar oss själva genom att symboliskt bära Norge i våra armar och yttra avstånd till det vi upplever som ont – kallsinnigt mord, terrordåd, tankar om att alla varken är eller bör vara lika mycket värda – och närhet till det vi upplever som gott – enighet, demokrati o.s.v.
För visst finns det anhöriga till offren som känner sig stärkta av att miljontals människor sörjer deras olycka, men jag slår vad om att det också finns de anhöriga som helst vill vara ifred med sin sorg. Dra sig undan, vara med de närmaste och slippa höra att så många gråter över människor de aldrig ens träffat.
Så, min fråga är. Vad gör den här massempatin? Jag tror att den mest hjälper de som känner den. Inte nödvändigtvis någonting fel med det, men jag vill i alla fall vara försiktig med att påstå att jag främst sänder de där tankarna, tänder de där ljusen, väljer de där flaggorna för andras skull. När det i själva verket är för min egen.
Apropå kastastrofer i u-länderna kontra Norges katastrof. Där skrev du så bra Sara (och säkert andra med dig) om att vi i ett större perspektiv behöver rannsaka vårt eget samhälle och se till att inget barn växer upp oälskade.
Jag menar dessutom att det är mycket mer vi behöver rannsaka i vårt samhälle. Ett stort, stort problem, som jag ser det, med i-landets relation till u-landet, är att den är helt sned. Vår livsstil (nu generaliserar jag igen) bygger på att vårt land är rikt; och tyvärr tror jag att denna rikedom till stor del bygger på att det finns andra länder som är fattiga. Det vill säga, obalansen i resurser och tillgångar är en förutsättning för att vi ska kunna leva i hög materiell standard. Jorden skulle helt enkelt inte palla om alla länder överutnyttjade dess resurser. Och jag tror också, att välgörenhet inte är någon lösning på sikt. Den bara befäster obalansen. Dock inte sagt att den är dålig i nuläget! Den fyller faktiskt en funktion. Men jag önskar förändra från grunden; jag önskar att poltitiska beslut, hellre än godtycklig (för det är den!) välgörenhet ska jämna ut och med tiden utplåna orättvisa skillnader.
Ursäkta den föreläsande tonen.
JÄTTEBRA inlägg!
Pingback: Så är vi nog många som känner… — unixangel
Vad bra skrivet! Ungefär så har jag kännt hela tiden när jag läser om den skammen som många tycks känna över att de bryr sig, eller inte bryr sig om andra saker. Men jag vet att vi pratade om det här förr i skolan, man bryr sig mer ju närmare saker händer. Jag tyckte det var så bra som någon sa, man reagerar mer känslomässigt ju närmare något är, men om man agera mot något av det som händer i andra delar av världen så bör man göra det.
Jag vet inte riktigt vad jag ska svara dig, eftersom jag på många sätt tycker att du har rätt och du tycker att jag har fel, när det känns som du har missuppfattat hela mig.
JA, jag lider med Norge. Verkligen. Hela vägen ut i fingerspetsarna. Jag tycker verkligen att det som hänt är hemskt och det tycker jag att jag skrev ganska tydligt.
Jag menar inte att vi ska skita i Norge. Jag menar inte att ”det är inte så synd om dem, det har ju hänt förr och världen står kvar”. Jag vill inte minska betydelsen av det som hänt. Jag tycker bara att det är sorgligt att det ska krävas förhållanden som är så lika våra för att det ska bli verklighet för oss. Och ja, jag tycker att det är hemskt att vi reagerar så starkt på att det hände i Norge, när liknande och värre saker händer på andra platser i världen och vi rycker på axlarna åt det. Och jag förstår inte varför det skulle vara fel att påpeka att det finns annat hemskt i världen också. Har vi nu öppnat ögonen för att terrorismen är mer än ett ord, kan vi ju se alla den drabbar och inte bara de som lever likadant som vi. Det innebär inte att man lider mindre med Norge, tvärtom.
Det var min enda poäng. Jag vill inte att vi ska tänka mindre på norrmännen, jag vill bara att vi ska se att det har inträffat förr och kanske bära med oss detta till nästa gång något liknande händer i exempelvis Mellanöstern. Reagerar vi bara hälften så starkt då är vi mil närmre en bättre värld.
Karin svarar: Jag tror inte att jag kan ha missuppfattat dig när jag inte läst något du skrivit? Eller? Det låter lite som om du svarar på något jag svarar dig, men jag har inget minne av att ha haft den här diskussionen. Jag reagerade på det faktum att många som skrev om Norge blev kallade hycklare, en del blev anklagade för att bara bry sig om ”ariska människor”, samt det där konstaterandet att ”jaha, men när det drabbar folk i Mellanöstern/Afrika så bryr du dig inte”. Eller bara kommentaren ”90 människor dog i Norge, tusentals människor dör varje dag där och där”. Då har man börjat jämföra. Det känns inte okej att göra i en sådan situation. Men jag har inte syftat på din blogg eller någon speciell kommentar som just du skrivit.
Sedan är det klart man reagerar starkare när barn och ungdomar blir brutalt mördade när de är på ett läger, och man inte ens kan förstå varför. Det blir så plötsligt, så chockartat. Svälten i Afrika har vi hört talas om när vi växte upp. Vi har deltagit i olika kampanjer, sett galor, skänkt bidrag, har fadderbarn. Även om vi fortfarande gråter när vi ser bilderna så blir det inte samma chockreaktion. Likadant med självmordsbombare i länder där vi faktiskt inte helt begriper kulturen och konflikten. Vi kan inte riktigt identifiera oss med hur det skulle vara att vara där, vilka de drabbade är. Vi ser inte bilder med namn och ålder i tidningarna, vi ser inte videosnuttar där vi förstår vad de överlevande skriker, vi har inte sett bilder från platsen innan det skedde, vi har inte varit där etc. Klart det blir personligare när det är närmare. Klart det är mer logiskt att skriva om det på bloggen när vi vet att de drabbade förstår vårt språk, när man vet att man har många läsare från den plats där det skedde.
Det innebär inte att vi tycker norrmän är mer värda än andra. Det innebär inte heller att vi automatiskt rycker på axlarna när det drabbar andra. Jag blir ganska arg när man gör den kopplingen, som om vi måste välja.
Men nä, jag har inte skrivit om andra dåd som tagit plats längre bort. Jag har reagerat på attentaten när jag läst om dem, men jag kan inte se att mina fördömande ord på ett språk de inte förstår i ett land långt bort har någon som helst effekt. Varken en tröstande effekt eller en förebyggande effekt. När det gäller Norge har mina ord givetvis inte heller en förebyggande effekt, det är bara ett enkelt sätt att säga att man bryr sig till de man vet läser och förstår.
Jag vet liksom inte hur jag ska hantera saker i länder längre bort. Jag är inte politiskt engagerad, jag är inte påläst, jag har ingen aning vad jag ska lägga krut på att kräva att min regering gör. För såvitt jag vet är det väl mitt enda sätt att påverka konflikter i Mellanöstern. Att kräva att min land gör något, fast jag vet inte vad, och att de sedan tar upp det i EU kanske, och sedan? Jag vet inte. Jag vet inte vad jag ska kräva. De enda sätt jag känner till som länder har att påverka varandra är att skänka pengar/inte skänka pengar, säga fy, eller använda sig av embargon, eller kanske slå på dem. Och jag vet inte ens hur verkningsfulla dessa sätt är. Vad vill jag att de ska göra? Jag vill ju inte uppmana till mer krig och konflikter, men hur får man stopp på människor som själva använder våld som medel? Jag vet hur svårt det är att göra det i en skolklass, men i ett helt land? Jag har, tack och lov, inte ens några erfarenheter av krig och konflikter, jag har svårt att tycka om saker jag varken är insatt i, eller påläst om.
Däremot har jag varit på läger. Och jag har varit i Norge.Det gör inte att jag värderar norska människor högre, det gör bara att jag har lättare att tycka till om det.
Jag tror att det är oerhört få som inte tycker att man ska känna med norrmännen. Det gör man ju. Man känner så att hjärtat ska brista i en! Sådan förtvivlan över att man inget kan göra, att allt redan är försent. Jag tror att alla dessa inlägg om afrikas horn (som jag bland annat skrivit) handlar om att ge hopp om att det faktiskt finns saker man KAN göra. Vi kan inte rädda livet på alla dessa ungdomar som förtidigt gick bort. Däremot kan vi rädda livet på alla de barn som hotas av svält just i detta nu. Och att det där finns en stor glädje och makt – om man bara tar chansen att göra något istället för att enbart sörja det som redan hänt när det är för sent. En katastrof ska inte ställas mot en annan – tvärtom kan ju en katastrof BELYSA en annan, så att vi blir medvetna om vad vi kan göra och inte bara hur vi ska sörja i efterhand
Karin svarar:
Fast i ditt först inlägg upplevde jag nog att du ställde katastroferna mot varandra när du kände sig som en hycklare samtidigt som du sörjer det som hände i Norge. Man måste ju få känna sympati och engagemang för de drabbade utan att få dåligt samvete. Eller ja, du får ju givetvis känna dig hur du vill och skriva öppet om det på din blogg. Men du drar ju in oss andra också när du skriver ”men när det händer här, när ljushylta människor drabbas, människor som ser ut som ”typiska svenskar” och går i h&m-kläder istället för i kaftan – då reagerar vi starkt.”
Det var många som skrev liknande saker. Och för mig som också reagerade starkt, följde nyhetsrapporteringen och led med de drabbade, kändes det lite som ett hån när ganska många ledare, krönikor och bloggare tog upp det faktum att jag borde skämmas över att jag inte kände såhär hela tiden (jo, för det händer så här hemska saker hela tiden, dagligen, någonstans), och anledningen till att jag inte reagerade hela tiden tydligen var att jag var rasistisk.
Nä. Bara mänsklig. Inget att skämmas för, inget hyckleri. Jag har reagerat precis lik starkt över katastrofer och dödsskjutningar runt om i världen, och känt mig exakt lika hjälplös där eftersom jag faktiskt inte känner att jag kan påverka någonting. Ibland undviker jag till och med att läsa om det för att jag kan inte ta in allt, jag kan inte reagera på allt och samtidigt sköta mitt jobb och ta hand om mina barn. Men jag vill inte egentligen behöva förklara mig när jag är upprörd eller ledsen över något. Så kändes det ett tag som många krävde – motivera ditt engagemang i Norge och förklara samtidigt varför du inte engagerat dig i det här och det här! Jag tycket det var en jättekonstig koppling att dra, några drog den redan samma dag det skedde, några väntade till dagen efter.
Dock tycker jag att ditt nästa inlägg om vad man kan göra är strålande. Att säga att man känner sig så maktlös eftersom man inte kan göra något, men konstatera att det finns fortfarande andra vi kan hjälpa. Det kan man ju även se som ett sätt att hedra de döda ungdomarna, att se till att göra världen till en bättre plats. För det var ju ändå det som de hoppades kunna göra.
jag tänker på norge OCH somalia (och massa andra hjärtskärande saker) varje dag. att ett barn svälter i denna stund kan inte betyda mindre för att det är långt bort. att tänka så legitimerar orättvisan i den här j*vliga världen. får faktiskt ont i magen av att avstånd gör folk avtrubbade. och att så många tycker det är okej att distansera sig, ”annars orkar jag inte kliva upp på morgonen”. skänk alla lidande en tanke, oavsett vart.
Karin svarar: Men det är ju klart det inte betyder mindre för att det är längre bort. Det är precis lika jävla hemskt och det borde inte få ske någonstans. Men det är faktiskt så att det är omöjligt att ta lika illa vid sig av alla händelser som man hade gjort om det händer ens egen familj. Det innebär inte att vi graderar människoliv, det innebär bara att graden av reaktion är annorlunda. Det är både naturligt och nödvändigt för det är vårt ansvar, vi som inte är drabbade och handlingsförlamade och i kris, att driva världen vidare. Dock har vi också ett ansvar att se till att världen blir bättre för alla. Men det blir den inte av att vi skänker alla en tanke, eller lever oss in i deras lidande dagligen. Däremot är det viktigt att vi vet vad som sker i världen och att vi alla gör det vi kan för att göra världen till en bättre plats. Och om det innebär att man åker som hjälparbetare till ett annat land så är det jättebra. Och om det innebär att man inte blundar för att grannbarnet blir misshandlat, utan ser till att barnet får hjälp, så är det också jättebra.
Dessutom så anser jag att fördömandet av handlingarna i Norge är viktigt för hela världen. För vad han ville var ju att vi inte ska hjälpa människor i andra länder, att vi inte ska tillåta flyktingar och invandring. Och det är viktigt att vi inte låter oss skrämmas till att låta sådana åsikter styra.
Jag håller helt med alla som säger att det är självklart att det är lättare att identifiera sig med något som händer så nära. Jag skulle antagligen reagera kraftigare om jag fick veta att en bomb exploderat på huvudgatan i Sharm el Sheik, för där har jag varit, än om det skedde på huvudgatan i någon annan stad i Egypten. Fortfarande lika långt bort, men det ena stället har jag sett och jag har en koppling till platsen, vilket jag inte har till den andra.
Det som också gör att i alla fall jag blir extra berörd och chockad av det som hänt är de åsikter gärningsmannen ger uttryck för, eftersom jag sett många liknande tongångar i kommentarer till mängder av tidningsartiklar på nätet. Om jag blev skrämd av det vissa säger tidigare är det inget emot vad jag blir nu. Även om jag även tidigare försökt lämna egna kommentarer som visar att inte alla känner som dessa personer, känner jag nu att det är ännu viktigare att göra det. Låt inte ”anti-multikulturalisterna” (eller vad man ska kalla dem) stå oemotsagda! Visa att deras åsikter inte är ok och att vi som är för allas lika värde är fler än de som är emot det.
Mycket bra skrivit!
Måste bara påpeka att jag tycker föräldrarna kommer lätt undan, en människa föds inte ond, och föräldrarna sa att de inte haft kontakt med sonen på 15-16 år, hur gammal kan han ha varit då, knappas myndig! dessutom Någon borde ha kunnat stoppa honom mycket tidigare, de som stod honom nära och visste vad han hade i sin hjärna borde ringt polisen eller psyket så de är minst lika skyldiga tycker jag!
Vad har ni för åsikt om det?
det är klart man tar mer illa vid sig om olycka drabbar ens egen familj. det är självklart.
men helt ärligt, faktiskt, känner jag mig just nu lika berörd av norge och somalia. det är sant att det inte hjälper att skänka alla som lider i världen en tanke. men om man pratar om dem man tänker på kan det leda till att nån agerar. jag har skickat pengar till unicef, eftersom mina tårar o tankar inte gör någon mätt.
jag vill också bara tillägga att jag personligen har inte tyckt nån som nämnt norge men inte somalia gjort fel. att norge är vårat grannland och en demokrati gör allt så chockerande. känslan av att det kunde hänt här blir stor när det är så nära. inget fel i att beröras extra mycket då.
Det är stor skillnad när det är naturen som gör jobbet, när det torkar ut på ett ställe så det inte går att odla något och det skapar svält.
Och att en man går, utklädd som en lugnande polis, och skjuter och springer efter oskyldiga människor som åkte på läger för att ha trevlig och roligt tillsammans….
Det är skillnad på natur och ren ondska.. Varför är det så svårt att hålla isär? Hur kan man jämföra de två sakerna? O_o’ Det är hemskt, det tar liv men där slutar likheterna. Vi KAN inte flytta runt alla i Afrika så de kan leva ett underbart liv i 300 år. Det kostar väldigt mycket att skicka dit flygplan, och hur ska vi sprida ut dem? På den mark som går att odla på? Förlänger man lidandet…? Det är svårt..
Jag bryr mig lika mycket om detta som annat, eller snarare lika lite.
Det är lite som du säger, man orkar inte sörjaför allt och alla, men jag väljer inte ut några över andra såvida jag inte känner personerna.
För det är grejen för mig, jag känner inte Norrmännen, jag känner inga från Norge, känner dessa europeiska typer lika lite som jag känner folk från Uganda, Irak, Kongo eller något annat land. Om man har bekanta där som råkat illa ut, eller a friend of a friend, då kan jag förstå det, men att jag ska engagera mig mer personligt i det här bara för att Norge ser ut som oss, bor nära oss eller lever som oss förstår jag inte alls. En sådan form av omedveten favorisering vad gäller mina sympatier ser jag ingen riktig mening med, då jag inte ser några rimliga skäl till det. Jag lider med folk jag känner, jag sympatiserar med människor jag vet bryr sig om att jag tänker på dem.
Detta var en vidrig händelse, en avskyvärd handling som förstört en massa människors liv. Men det är en massa människor som betyder lika lite för mig som en i tredje världen. Jag lider med dessa norrmän på samma sätt jag känner med en bombning i Israel, slavhandel i östeuropa eller Burmesiskt förtryck (en kort tanke och sedan går jag vidare)… För oavsett hudfärg, var man bor eller om folk ser ut som jag, så är dessa främlingar jag aldrig träffat och som har fullt upp och inte kunde bry sig mindre om jag tänder ett ljus eller gråter.
Matilda Svensson: Sa dar kan du ju faktiskt inte saga. Att det ar naturen som har gjort att det ”torkar ut” och att det ”inte gar att odla nagot och det skapar svalt”. Visst, naturen ar ansvarig for sjalva torkan. Men svalten beror pa att dessa lander ar sa fattiga att dom inte kan klara en sadan situation. Om det varit torka i Sverige i tva ar och darfor inte gatt att odla nagot tror jag knappast att folk skulle ligga i drivor pa gatorna och do. Och en stor anledning till att dessa, och manga andra lander, ar sa fattiga beror pa oss i vastvarlden.
Det beror pa maktfordelning och hur varldens rikedomar ar fordelade. Ta bara en sdan sak som att det finns ”fairtrade” bananer och ”fairtrade” kakao och att det pa nat satt ar speciellt och fint att kopa nagot som innebar att dom som odlar och plockar och producerar maten du ater far en ”rattvis” lon. En lon som du aldrig skulle godta.
Det beror pa att manga lander i Afrika har haft krig och ”oroligheter” i tiotals ar och om du borjar nysta lite i det sa upptacker du att det i mangt och mycket ar vastvarlden som orsakat det med. Genom koloniseringen av afrika.
Sen om man vill dra det hela till sin spets kan man ju ocksa tanka pa klimatforandring och hur sant kanske paverkar saker som torka etc. och sen fundera lite over vilka i varlden som ar mest ansvariga for det.
Nu sager jag inte pa nagot satt att allt ar ”varat” fel i vastvarlden och att vi ska ga runt och ha daligt samvete pa nagot satt. Bara att man kanske ska tanka till alt. lasa pa lite innan man sager sadana saker som ”det ar naturen som gor jobbet”.
Det kanns som att du gor det lite for latt for dig sjalv genom att tanka pa det sattet du gor.
Att veta att det finns folk som du i vardlen gor mig valdigt ledsen.
Mycket mer ledsen an jag blir av att tanka pa dom svaltande barnen.
Karin: Forlat att jag kommer och predikar i din blogg. Jag blir bara arg.
Och ang att om man tanker pa allt daligt som hander blir man for ledsen for att kunna leva, jag grater ofta nar jag ser rapporter om barn som svalter ihjal. (Jag grat ocksa nar jag tittade pa nyheter om det som hande i norge.) Men jag vagrar att vanda mej bort. Jag forsoker istallet hitta information om vad jag kan gora for att hjalpa till att forandra varlden och lindra folks lidande. Om jag inte kan hjalpa sa tittar och tanker jag pa dom anda. Som medmanniska ar jag skyldig att atminstone visa dom den respekten och vardigheten.