Älska dina barn men bry dig inte?
Det är så intressant. Flera gånger i diskussioner om barn och könsroller och kläder har jag noterat att någon på pojkar-är-pojkar-och-flickor-är-flickor-sidan helt plötsligt drar till med ett helt ickerelevant argument:
- Fast det är ju bara kläder. Lägg fokus på det som betyder något istället. Det viktigaste är väl ändå att barn får kärlek, och att man tar hand om dem. Så ska du verkligen sitta här och slösa med värdefull föräldratid istället för att ta hand om ditt barn?
Varpå föräldern ifråga känner sig tvungen att förklara och försvara sig. ”Mitt barn sover just nu” eller ”pappan är med barnet just nu”.
Och så har fokus flyttats från debatten och hamnar istället på en enskild förälders förmåga att vårda och älska sitt barn. Vilket tydligen är ett 24-timmars uppdrag. I alla fall om man är mamma. Och speciellt om man är en mamma som anser att barn inte ska begränsas av könsrollerna.
Det här sättet att försöka programmera om en debatt stöter jag nämligen ofta på. Jag blir anklagad för att blogga om barn istället för att ta hand om mina barn. När jag skriver om att man måste försöka förstå varför en mobbare gör som han eller hon gör, anklagas mina barn för att vara mobbare som njuter av att göra andra illa. Och eftersom det är ett så personligt område, eftersom det handlar om ens egna älskade barn, så är det så lätt att tappa fokus och hamna i försvarsställning. Inte kan jag låta någon ifrågasätta min kärlek till mina barn? Inte kan jag låta någon anklaga mina barn, utan att försvara dem?
Och så vinner motståndarsidan. Inte med hjälp av argument, utan med hjälp av avsaknaden av argument. För det är när man inte längre har något vettigt att säga som man drar till med personangrepp. Det är då man kläcker ur sig att feminister är arga för att de inte fått kuk på länge, och att de som angriper reklam för skönhetsmedel helt enkelt vill att alla ska vara lika fula som de själva, och bryr man sig om alla barns rättigheter är det tydligen för att man letar efter skäl att slippa vara med sina egna barn.
Det är så dumt att det inte är värt att bemöta. Det är så självklart att jag älskar mina barn så jag ska inte ens behöva nämna det. Jag är inte skyldig att berätta om min kärlek för någon annan än mina barn. Jag behöver inte redovisa vad mina barn gör just nu för att jag ska få delta i en barnklädesdebatt.
Precis lika lite som det har med andra debatter att göra. För vi skulle väl inte acceptera att chefen drog upp det i samband med löneförhandlingar?
- Fast det är ju bara pengar. Lägg fokus på det som betyder något istället. Det viktigaste är väl ändå att barn får kärlek, och att man tar hand om dem. Så ska du verkligen sitta här och slösa med värdefull föräldratid istället för att ta hand om ditt barn?
Någon snor din öl på uteserveringen:
- Fast det är ju bara öl. Lägg fokus på det som betyder något istället. Det viktigaste är väl ändå att barn får kärlek, och att man tar hand om dem. Så ska du verkligen sitta här och slösa med värdefull föräldratid istället för att ta hand om ditt barn?
Tandläkaren drar ut alla dina tänder av misstag:
- Fast det är ju bara tänder. Lägg fokus på det som betyder något istället. Det viktigaste är väl ändå att barn får kärlek, och att man tar hand om dem. Så ska du verkligen sitta här och slösa med värdefull föräldratid istället för att ta hand om ditt barn? Gå nu hem och dela på en flaska välling och en burk puré!
Det finns bara ett enda sätt som kärleken till mina barn påverkar debatten. Kärleken ökar nämligen min lust att debattera. För lusten att förändra världen till en bättre plats blev betydligt större sedan jag fick barn.
söndag, 13 november, 2011, klockan 11:35
Tack för dina kloka inlägg!
Jag har liksom gett upp debatter då de alltid verkar tas över av folk som inte klarar av att hålla sig till sakfrågan, utan alltid spårar ur i känslomässig pajkastning kring något mer eller mindre irrelevant… ditt inlägg väcker lite engagemang och tilltro till människan igen!
Brydde mig extremt lite om barn innan jag fick egna. Numera känner jag dock på riktigt att alla barn är allas vårt ansvar, till en viss gräns förstås…
Märkligt det där. Ännu konstigare blir det när många av de mest rabiata förespråkarna för att kvinnor ska vara hemma/måste amma/är dåliga föräldrar om de vill ha egentid/gör sitt barn illa genom att låta det ha vilken färg som helst/osv verkar ha tid att delta i samma diskussioner om och om igen på föräldrasajter och skriva ett oändligt antal inlägg på samma tema. Vem ser efter deras barn då? Om man nu ska vara sådan.
Ett annat icke-argument som alltid kommer upp i trådarna om barns kläder, och alltid från motståndarna till att barn kan ha kläder som inte är könsstereotypa: ”det är fel att skicka ute era barn i fronten för era åsikter”. Eh, va? För man låter ju inte alls sitt barn iklä sig förälderns åsikter om man vägrar låta sitt pojke ha rosa kläder fast han vill, bara för att man själv tycker att det inte passar sig.
Äh, jag måste sluta läsa sådana diskussioner, det slutar alltid med att jag vill bulta huvudet i väggen.
That’s the way the cookie crumbles! Eh, eller alltså, bra rutet, menar jag!
P S Mitt barn ligger och sover middag och jag är redan klar med tvätten, städningen, storkoken och silverputsningen, så jag antar att det är ok att jag sitter framför datorn. Eller vad säger familjelivsmammamaffian (pust! Långt ord!)?
”Jag hjärta dig” för det här inlägget! Och för så mycket annat!
Bra skrivet, heja dig!!
Det här med genus hit och genus dit. Jag blir så sned. ”Självklart ska killar få leka med dockor”- Någon som hört det? Så tyckte jag också, och jag införskaffade både ”kill-och tjejleksaker” och lät sonen få välja fritt. Det fanns ingenting som var särskillt lättåtkomligt, utan han hade full möjlighet att gå till både och. Det visade sig att han hade en speciell ”läggning” åt dockor och små söta ponnyer (heter det så?). Då fick jag höra att jag propsade på honom tjejleksaker för att jag ”ville” framstå som värsta genusmorsan! Hjälp! Hur är man lagom genustänkande?!
Kramen
Pingback: Jag + Ketchupmamman = sant « Mamma Bondesson
Det här är så bra skrivet så jag står här å gör vågen!!!
Så bra.. Du skriver det vi andra tänker. Men visst älskar jag mina barn men jag hinner ändå med egentid.. Eller är det så att JAG slutar existera när jag blir mamma. Är jag bara mamma nu??? Oavsett hur mycket jag älskar mina barn måste jag ju få ta hand om mig själv oxå. För jag vill ha självständiga barn som kan göra något själva oxå… Eller har jag fel där?
Jag vet faktiskt inte om jag har kommenterat i din blogg tidigare men jag har följt den i minst ett år. På något sätt lyckas du alltid sätta ord på mina tankar ungefär samtidigt som jag går runt och funderar på något. Det här är ett sådant exempel.
Tack för det
Du är så klok så att jag blir tårögd! Respekt!
Alla ni som orkar kasta er in med vettiga åsikter i debatter om genus, könsroller, jämstäldhet & feminism är verkligen värda medaljer. Själv känner jag för tillfället att jag inte orkar mer. Dumheten är liksom så kompakt, intresset för att lyssna och förstå så litet. Jag pallar inte fler ”jag är i alla fall stolt över min kvinnlighet”, ”jag ser inget fel i att flickor tillåts vara flickor och pojkar får vara pojkar”, ”det handlar nog mest om dina egna fördomar – JAG behandlar alla barn lika oavsett vad de har på sig”, ”ja, jag vill i alla fall inte att alla ska gå i samma grå unisexkostym och kallas hen”, ”visst är det bra med jämstäldhet men det får inte gå till överdrift”…osvosvosv i all oändlig oändlighet.
Spot on! Hur ofta möts man inte av svammel och ickeresonemang så fort man försöker föra fram sina egna åsikter/argument…Jag tycker så mycket om din blogg att jag hoppas att det är okej att jag länkar?
Så sant!
Kläder är ”bara” kläder, leksaker är ”bara” leksaker, bemötande, röstläge osv är ju alla delar av helheten.
Typ bland det bästa jag har läst på hela helgen. Och då har jag läst i princip hela helgen.
Ja men det vet du väl, när du blivit förälder så ska du bara vilja vara med dina barn dygnet runt, resten av livet? http://www.ketchupmamman.se/2011/11/alska-dina-barn-men-bry-dig-inte/
(Tack för att du skrev det här. Det behövdes. Det är så skönt när någon orkar skriva ner och formulera på ett vettigt sätt när det är saker som verkligen behöver sägas.)
Bah! Så går det när man gör för många saker samtidigt och avbryter det man håller på med för att barnen behöver en!
Det var ju den här jag skulle länka till http://sanne.wblogg.se/2011/06/09/man-ska-umgas-med-sina-barn-dygnet-runt-livet-ut-annars-ar-man-ingen-bra-foralder/
Riktigt bra skrivet… extremt mycket konstiga argument i dom där frågorna… som att bilar sedan urminnes tider skulle ha hängt ihop med att vara kille. Tillåt mig småle… bilar har bara funnits i just det inte länge alls och innan dess var det HÄSTAR som var killgrejen och kolla in vilket genomsnittligt ridhus som helst och inse att generna i så fall mirakulöst nog måste ha förändrats grymt mycket de senaste 100 åren…
Va? Nu hänger jag inte med.
Menar du på fullaste allvar att det inte är ok att använda silvertejp som barnvakt (fäster barnet jättebra på väggen och vi umgås som bäst när det sitter en remsa över munnen också)
Nä…. Respekt för ditt inlägg!!
Jag blir glad i hjärtat för att du finns.
Apropå diskussionen om rosa och barns kläder har Sydsvenskan en artikel om ämnet idag.
http://www.sydsvenskan.se/inpalivet/article1574736/Manlig-nyans-blev-kvinnlig.html
Visst, kläder är bara kläder. Men jag kan ju bara se på vår lillebror, 2 år, som stolt visar upp sin klänning eller rosa tights med fåglar på dagis, och får samma: ååh så fin, som storasyster fått. Inte för att jag tycker barn ska bedömmas på deras kläder, men när det nu är så, mest för tjejer, så ska lillebror också få lov att få höra det.
Word! Och tänk också på oss som inte har några barn ännu, vi får knappt vara med och andas i samma forum som revirpinkande rosa/blåfluffiga rabiata mödrar (och ibland fäder). För det kan ju knappast vara så att vi som vill ha barn längre fram vill att de ska födas i en bättre och mer jämställd värld?
Nä, det har jag fått klargjort av ”riktiga föräldrar” att jag inte har med att göra förrän jag väl fått barn. Jamen så bra då, jag får väl sitta här och ladda energi tills dess då…
Bravissimo! Jag ÄLSKAR dina korta inlägg med foto och kommentar. Skrattar ofta så att maken måste höja volymen på TVn. Och jag älskar dina långa, kloka, ryggradsfulla (till och med fast det inte är ett ord!) inlägg i en debatt vi bara måste befinna oss i vare sig vi vill eller ej. Både mobbning och genus.
Kram till Ketchupmamman!
Tack.
/Den uppenbarligen oansvariga och oälskande mamman i FL-tråden.
Bra skrivet! Tack!
Pingback: MARIEL´s » Varken ta eller ge skit!
Pingback: MARIEL´s » Ta hjälp av yttrandefriheten och din självkänsla