Jättedåliga smartphones
Aj, aj, aj. Jag hörde på radion imorse att vi föräldrar visst gör fel nu igen. Tydligen är vi för smartphoneberoende, och ser inte våra barn eftersom ingen uppfunnit en genomskinlig pekskärmsmobil än. Inte ens när vi leker med våra barn är vi riktigt närvarande, utan håller alltid på och trycker på den förbaskade mobilen medan vi svarar ”hmmm?” på frågor i stil med ”varför är vatten vått?” och ”kan jag klippa lillebrors tånaglar med den här bensindrivna motorsågen, mamma?”
Det hela påminner om varningen som kom för några år sedan. Då vi tydligen bloggade om våra barn istället för att vara med dem. Innan dess var teven den stora boven. Rörliga bilder med skojigt ljud som lockade bort våra blickar just när lilltösen tog sina första steg eller sjöng sin första aria. Och för ännu längre sedan var det böckerna. Farliga ord och bokstäver, och otäcka pocketformat som gjorde att föräldrarna kunde ta med böckerna till lekplatserna, istället för att putta fart som de engagerade stenåldersmänniskorna alltid gjorde. Eller nästan alltid.
För då fanns ju tankarna. De farliga förbjudna tankarna som gled iväg och började handla om vilken sten man skulle inreda grottan med, och om man skulle koka mammuten eller grilla den. Och så missade man den 593:e gången ungen slog två isbjörnar mot varandra.
Så ja, jag erkänner. Jag är ofta lite halvt frånvarande, även när jag leker med mina barn. Visst åker jag pulka med dem utan att maila samtidigt, men ibland leker jag kurragömma medan jag spelar wordfeud bakom en dörr. Och visst kan jag efter dagishämtningen plocka upp mobilen medan ungarna försöker utröna vad som flyter bäst i vattenpölen – en pinne eller en annan pinne, eller kanske en tredje pinne?
Så hade jag inte gjort om jag inte haft en smartphone. Då hade jag varit en närvarande förälder som fokuserat helt på barnen medan jag vrålat ”släpp de förbaskade pinnarna så att vi kommer hem innan jag blir galen!”
onsdag, 25 januari, 2012, klockan 18:42
Oj va bra! Huvudet på spiken!
Jag har en sån där unge i min närhet som inte fattar att jag kan kolla på film och spela på mobilen samtidigt (Jag gör det jämt och jag vet att det inte är några problem med att hänga med) så när jag kollar på film med honom och bara ska kolla nåt på mobilen så envisas han med att berätta vad som händer i filmen. Och säger ”titta, titta” Han har visserligen den där väldiga förmågan att berätta vad som händer även när jag faktiskt kollar också. Även om jag har sett emil hur många gånger som helst innan och 20 år innan han började se det. *undra om man kan få en sjuåring att börja med napp så han slutar prata*…
Fast jag tycker nog att det ligger lite i det, ser ofta föräldrar på tunnelbanan som är helt upptagna med att antingen fippla med sin smartphone eller prata i den och varken ser eller hör sitt barn. Och då menar jag inte bara kortare stunder, utan ända från det de sätter sig ned och fortfarande när de kliver av flera stationer senare, allt medan barnet förgäves försöker få lite uppmärksamhet. För let’s face it, barn älskar uppmärksamhet.
För att inte tala om föräldrar som visserligen fixar att skjuta en barnvagn och snacka i mobilen samtidigt, men inte se sig för innan de kliver ut i gatan på övergångsstället – i mörkret, utan reflexer – och bara tar det för självklart att bilisterna hinner se dem i tid och dessutom stanna i tid, vinterväglag som det är just nu…
Fast jag tänker som så att de föräldrarna som ignorerar sitt barn har ett helt annat problem än just smartphones. Hade det inte varit telefonerna, så hade det varit något annat som inte gjort att de lyssnat. Det är ju inte så att opedagogiska, engagerade och närvarande föräldrar plötsligt förvandlas till mähän bara för att de får ett telefon i handen.
Jag brukar inte ignorera barnen, men å andra sidan försöker jag lära dem att de där enstaka gångerna när jag ringer samtal så är det bra att vänta på sin tur. Tvååringar fattar förstås inte det, men en sjuåring ska helst kunna uppfatta att man är upptagen i ett samtal och vänta en liten stund med att visa teckningen, eller berätta vem som pruttade i matsalen.
Det finns liksom fördelar och nackdelar med att ha en smartphone, men fördelarna och nackdelarna sitter oftast i användaren, inte i tingesten i sig.
Å ena sidan håller jag med dig helt. Jag har ingen smart telefon men har ofta tankarna långt borta, näsan i en bok eller fullt upp med en stickning när jag egentligen är med barnen. Så nej, det är nog inte telefonens fel.
Å andra sidan får jag lite utslag varje gång någon säger så. Alltså så här: Person A säger att något modernt fenomen/föremål på något sätt är dåligt. Person B svarar då: ”Mäh, så sa man redan om [insätt valfritt fenomen/föremål som funnits länge]”. Och då anses det vara ett fullgott argument för att A snackar skit. Som om det fanns någon lagbundenhet i att inga nya prylar/vanor/fenomen skulle kunna vara dåliga bara för någon tidigare haft fel om helt andra grejers farlighet.
Jaaaa!!!
Man orkar inte vara närvarande jämt. Man BORDE, visst. Men det finns ingen som orkar det. Och det är jäkligt enkelt för människor som ser just den stunden med mobilen och inte har en aning om att barnet skrikit öronen av en i två timmar innan man klev på bussen eller att man har kärlekssorg eller att man lekt med lego en evighet innan mobilsamtalet.
Men det är jäkligt lätt att vara helgon när man sitter bredvid och inte är inblandad.
Så att tillbringa 25 minuter med att snacka på mobilen och helt ignorera sina barn är helt OK? Ja, jag reser rätt långt på tunnelbanan, och det händer varenda jävla dag. Och ja, jag är säkert fördumsfull och inte alls fullt insatt i sagda förälders situation, men…
Skulle det kunna vara så att dessa föräldrar du pratat om, skulle vara mycket mer närvarande om de inte hade telefonen? Är det inte möjligt att de skulle vara frånvarande på ett annat sätt då? Tex. lösa korsord, titta frånvarande ut genom fönstret eller fundera väldigt mycket över vad någon skulle svara på ett mail – istället för att kunna kolla mobilen och se. Jag menar bara att det är möjligt att om man nu ignorerar sig barn längre stunder, så är det möjligt att det kan visa sig på olika sätt och inte nödvändigtvis beror på föremålet i sig.
Och jag skulle kunna filma sagda situationer som exempel, men videoinspelningen på min mobil är sorgligt kort. Men att helt avfärda att problemet över huvud taget existerar is beyong me. Sorry.
beyond skulle det ju vara. Bra diskussion förresten.
Och dessutom respekterar jag privatlivet, så skulle aldrig filma ändå.
Jag tycker att det ligger en hel del i det att vi är mer frånvarande i närvaron med våra barn nu för tiden. Och barnen är också mer frånvarande än förr pga alla spel på telefoner och i datorer. Vi är mer för oss själva gamla som unga i våra elektroniska världar.
Jag skulle önska att vi fler kvällar tog fram ett sällskapsspel. Eller spelade något datorspel tillsammans. Kommunicerade med varandra så där mysigt och hemtrevligt.
Så varför inte spela ett spel efter middagen? Jag vet att det låter långt bort, men vi gör det
Vi har mobilförbud (även vi vuxna) och SMS förbud vid middagen och speltiden. Vi får svara i den fasta telefonen med ”Hej det här är XXX mitt i maten”. Ofta kan vi ringa upp senare eller försäljaren vid annan tidspunkt …
Men tack vare alla webb-program behövs inte Bolibompa längre – vi tar ett sällskapsspel istället och verkligen NJUTER av familjetiden. Prova en gång – ni kommer alla att få mersmak! Fia med knuff (känsligt om ni har en liten syskon), den försvunna diamanten, cranium, alla legospel, Creationary – det är alla spel som ni kan se till max tar 45 minuter. Och det lär barnen att hantera en förlust, något vi arbetar mycket med hos våra tre barn.
Vi har till och med bytt ut fredagsmyset framför TV:n … men det behövs ju inte som ett första steg:)
Åldern på våra barn är från 11 år och nedåt – så Bolibompa är väl mest för minstingen
Närvarande? Ungar? Jag visste att jag saknade något i kväll.
självklart kan man wordfeuda medan man ligger nerbäddad i en docksäng/väntat på att ungen ska somna/medan junior undersöker hur djup vattenpölen är/när ungen sorterar sand etc. FInns ingen anledning för föräldrar att dö tråk-döden. Själv somnar jag så fort jag ska försöka bygga lego. Sällan bekvämt, men jag är iaf i samma rum?
Pingback: Förkylt var det här! « Ms Krumbuktu
Kanske är det också bra att barnen äntligen fått konkurrens av något som föräldrarna tycker är intressantare än sina små prinsar/prinsessor?
Provocerande tanke, men ibland tror jag verkligen att vi kväver våra barn med all välvillig uppmärksamhet. Det viktigaste för ett barn är att ha tråkigt med jämna mellanrum. Det föder kreativitet och fantasi. Att vi föräldrar ständigt är tillgängliga, alltid svarar så fort barnen ropar ens namn och har dåligt samvete så snart vi inte ger 100% är vår egen noja.
Min mamma lekte, enligt henne själv, ALDRIG med mig och mina 2 syskon när vi var små. ALDRIG! Minns jag henne som en dålig mamma? Minns jag ens att hon aldrig lekte med oss? Hade jag en hemsk barndom präglad av tristess? Såklart inte! Jag hade en helt fantastisk barndom och en underbar mamma som lät oss leka fritt ute och inne, tog med oss till blåbärsskogen, lät oss diska i köket och annat skoj, min specialsyssla var att städa badrummet vilket jag ääälskade!
Tänk på detta och lek med din smartphone med gott samvete, du gör ditt barn kanske en tjänst!
Tycker du är något på spåren där… jag har inga som helst minnen av att mina föräldrar ständigt fanns med i mitt liv, lyssnade på alla mina utläggningar eller lekte med mig när jag var liten. De kollade lydigt när jag och min bror hade cirkus eller spelade teater, men kunde lika gärna säga ifrån efter tredje föreställningen samma vecka att nu får ni visa något annat. Däremot så fick alltid jag och min bror vara med och baka, diska, vi hade pysseltimmar när mamma var med och visade hur man gör kycklingar av piprensare och sådana saker. Men om vi började pladdra mitt i nyheterna på TV så sa mamma och pappa att nu fick vi vara tysta, nu lyssnade de på nyheterna. Barn måste väl lära sig att vänta på sin tur.
Och att inte prata i telefon eller kolla mailen när man sitter vid middagsbordet har ju inget med mobiler i sig att göra, utan vanligt folkvett. När man sitter tillsammans vid bordet läser man inte tidningen, eller någon bok, eller sjunger högt, då äter man och pratar med varandra. Föräldrar som helt ignorerar sina barn för att de hellre vill spela Angry Birds har ju problem med sitt föräldraskap, inte med teknologin.
Frånvarande förälder, kompis, syskon, arbetskamrat etc eller inte, men det går ju inte att förneka att tekniska prylar, t ex smartphones, har en tendens att skapa ett behov. Säg vem som köper en sån för att bara ringa på den?!? Det är lätt att bli distraherad, men när man är fast i träsket så ser man ju bara fördelar. Herregud, hur skulle man annars hålla sin 4-åring vaken i bilen hem när hon ser ut att kunna somna vilken sekund som helst?? Haha…
SÅ sant! Jag älskar att ett seriöst inlägg med aktuellt innehåll slutar med ett asgarv. Så himla sant. Hellre lite wordfeud än ett vrål, liksom
Kan inte låta bli att dra parallellen om dessa föräldrar också är den grymt irriterande mötesdeltagaren som bara inte KAN släppa sin ifåne på arbetsmötet där vi ska diskutera fram vår strategi för 2012 … Fast om det är en ifåne eller skriva inköpslistan på papper, SMS:a – det spelar nog mindre roll – det är respekten mot dem runt omkring som saknas
Respekt mot sina barn? De har de säkert – på deras villkor (angående resandet på T-banan …)
Vadå?
Det är väl BARNEN som tar uppmärksamheten från smartphones eller?
Hej!
Ville bara säga att jag hittade din blogg för nån vecka sedan och jag tycker att du är så jäkla skön direkt. Det gillar jag. Och du tar upp ämnen som verkligen får en att tänka till eller skratta. Fortsätt så!
Från en utvandrad och smartphoneägande mamma
Tack! Nu kände jag mig inte fullt så usel som förälder!
JAG DÖR! HAHAHA
Isbjörnar?
Ja. Eller vad det nu var. Svårt att veta när man glömde titta.
http://www.youtube.com/watch?v=166L3cE3zyk
Bra, bättre, bäst skrivet… som vanligt