Jag har tagit livet av hur många som helst i helgen!
Måste sluta läsa deckare. Jag får så dåligt samvete.
Speciellt när jag läser ut två deckare på en dag. Jag borde inte läsa så snabbt. Ju snabbare jag läser, desto snabbare dör de ju.
Jag får även dåligt samvete när jag läser Harlequinromaner. När jag kommer till de göttiga sidorna hinner jag inte ens tugga färdigt näven med ostbågar innan han stödd på sin muskulösa arm tänder en cigarett och ömt betraktar hennes gyllene lockarna som flyter som solljus över kudden när hon blygt vänder sig mot honom och viskar ”jag visste inte att det kunde kännas så här”. ”Det är för att du är en ung oerfaren oskuld” säger han hest. ”Och jag är en äldre erfaren man som legat med alla jag sett. Men du har väckt en helt ny känsla i mig, så de närmsta hundra sidorna eller så, så kommer jag enbart ligga med dig.”
Ja. Vad jag ville säga är att det går snabbt. Och att när jag läser känner jag mig som om jag är någon slags regissör/gud med makt att påverka rollbesättningens liv. Läser jag fort, går allt fort, slutar jag läsa sker inte saker, läser jag i badet drunknar alla, etc.
Säg att ni också tänker så.
söndag, 19 februari, 2012, klockan 23:26
Jo men så klart! Därför har jag nästan helt slutat med att se TV. På varje kanal gräver dom upp eller ner folk/ sticks med kniv/ skjuter osv och för att inte tala om vad som händer med alla kvinnor och barn… Hela tiden… Det står man ju inte ut med att vara skyldig till…
Nja, så tänker nog inte jag. Men, då skulle jag vilja veta vad du tänker när du läser ”Jonathan Strange och Mr. Norrell” av Susanna Clarke. För jag fattade ingenting, men det är nästan den bästa bok jag har läst.
OHJA! Ett rungande JA från mig.. Inne i huvudet förvandlas allt till en marionettföreställning där man påverkar allt. Och det är som du säger det går fort. Alla får ligga, alla får problem med bilen, är en ledsen är alla ledsna, är jag glad då borde rimligtvis alla vara glada… Elle…
Näe, så narcissistiskt har jag aldrig tänkt
Jag hinner aldrig läsa böcker längre…men får nog försöka ta tag i det, för den lät bra
Vet att när jag var tonåring och verkligen läste allt som kom i min väg, hade jag någon slags egenskapad idé om att ju bättre jag tyckte att en bok var desto stillsammare var jag tvungen att stänga boken när den var slut. Som att jag liksom skulle hedra boken. Och om jag inte lyckades stänga den tillräckligt fint var jag tvungen att läsa om slutet och göra om, annars kunde det sluta på ett annat vis. Fast det låter nog mer som en regelrätt tvångstanke än som att jag egentligen trodde jag kunde påverka (höll på att skriva ”verkligheten”…) utgången.
Det där har jag slutat med vilket kan verka friskt. Dock är jag fortfarande lika hopplös när det gäller att skilja på vilken verklighet som är min under tiden jag läser bok. Har liksom lätt att tro att det är i boken jag lever och vaknar inte ur den koman förrän boken är slut. Lite jobbigt för min stackars familj.
Hahaha! Det beror lite på språket hur mycket jag känner att jag som läsare driver handlingen framåt. I Tolstoy känns det mer som om författaren påverkar nutiden (liksom ökar självmordsfrekvensen, bidrar till klimatförändringen och gör att det banne mig aldrig slutar snöa och sånt) men i Harlequinromaner som inte är av… ska vi säga samma språkliga kvalité läser jag fort som tusan och är envåldshärskare. Det är därför de alltid får varandra på slutet.
Själv har jag skjutit ihjäl massor av folk på nätterna för att jag sett för mycket på actionfilm den senaste tiden!
Jag ser just till att det dör ovanligt mycket folk på Gotland. Så elakt av mig… och långsamt går det också, för jag är för seg i huvudet pga förkylning för att läsa speciellt fort…
öhhh… nej.
Pingback: Hur man än vänder sig… | Simona Ahrnstedt
Har jag läst en bok så har jag sett filmen – i mitt huvud! Vilket kan resultera i följande citat: ”Nej, det där är inte den riktiga filmen. Karaktärerna ser inte ut sådär!” eller ”Vad är det här för en film? Nej det kan det ju inte vara, den ser ju helt annorlunda ut!”