I början blev jag fascinerad. Vad är det för galen hurtbulle på alla dessa företag som klockan tre på morgonen sitter och slänger ihop lite nyhetsbrev, och veckans erbjudande, och knattrar ner lite rabattkoder?

Sedan förstod jag att man säkert kan tidsinställa mail. De skriver förstås reklammailet strax efter lunch, medan de diskret rapar upp lite thaisoppa och pillar på smulorna som fastnat i naveln. Sedan ställer de in för leverans klockan tre, för då är folk tillbaka från krogen och har ingen koll på vad de egentligen köper.

Men idag. Idag fick jag ett mail från Groupon klockan 03:12. Och nu är jag tillbaka på min första teori. Galen klockan tre-hurtbulle.

Eller i alla fall galen.

Maken säger att det naturligtvis handlar om en ny sort direktadresserad och personlig reklam som är anpassad efter mottagaren. Vilket förstås förklarar bantningserbjudandet jag fick häromdagen. Tack.

Han säger att 20 centimeter är mycket.

Jag tycker att det är en bra början, men absolut inte tillräckligt.

Svårt att doppa med bara 20 centimeter
.

Så jag har goda nyheter, och dåliga nyheter.

Eine gutten nyheten är att meine bok är utlånad bitte på biblioteket, jawohl. Och det är till och med eine kleine kö till den.

Den dåliga nyheten är att jag inte kan tyska.

Det hade ju varit kul om jag kunnat tyska, ju. Gespringen? Gehoppeskutten? Geflaxen mitt der braxen?

Det kommer ju vara rena rama festen att rensa vårt avlopp.

En vanlig måndagsglittercocktail.

- Era hamburgare tar några minuter, så du kan parkera på plats nummer två, så kommer vi ut med maten när den är färdig.

- Nja, jag känner mig inte helt bekväm med att vänta, för jag har något som sticker ut där bak.

- Jag menar brädorna! Brädorna sticker ut där bak! Alltså inte i mi… eller ja… i min bil… i backluckan alltså. Inte i någon annan bak. Varken i min eller din. He he. Och då sticker de ut över er utfart. Brädorna. Om jag parkerar. Där. Med baken utåt. Alltså. Är min hamburgare klar nu?

- Jag måste klä mig rätt, förklarade hon. Det måste vara vitt på kläderna, så de blir så där lysande i mörkret när lamporna blinkar.

Så jag plockade fram en vit tröja ur garderoben. Ellinor plockade fram en vit strumpa, och en rosa.

- Det kommer blir extra häftigt! jublade hon. Min ena fot kommer lysa! Och den andra kommer inte att lysa alls, så alla kommer tro att jag bara har en enda fot!

Man ba’ wow! Det är ju E X A K T så jag brukar tänka när jag klär mig för fest!

Eller nä, vänta. Det är så det brukar kännas när jag går  hem från festen? Som om jag bara har en enda fot, och som om den är på väg åt ett helt annat håll än jag.

Ju mer regn, desto mer klumpar.

Som en kristallkula liksom. Fast inte lika fotogenisk.

”Hm, komjölken räckte inte. Måste spä ut den med något. Vad mer kan man tänkas mjölka? Geten? Fåret? Marsvinet? Myggan? Tja, vi får väl prova helt enkelt. Hector, håller du fast undulaten så kikar jag efter spenarna!”