Åh, det går ju bara inte att hålla barnens rum någorlunda städade. Jag anpassar hela inredningen efter grejerna de har, bygger hyllor och köper plastbackar. Sedan går jag runt och visar: ”Här kan du ha alla dina experimentgrejer, och här kan alla teckningar du gör ligga, och här är en låda för alla pärlor.” Och efter mig går barnen och säger ”här kan jag ha alla mina toalettpappersrullar, och här kan jag samla mina trasiga plastbitar, och i den där lådan kan jag ju lägga kapsyler jag hittar på skolgården.”

Sedan hittar jag ett bra hörn där jag kan stå och säga ”AAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAH!!!”

Det här är ”efter”-bilden. ”Före”-bilden självantände.

Morgan har kommit på ett nytt fantastisk sätt att smyga sig upp på frukostbordet utan att någon märker det.

Han är ett geni!

Jag vet inte. Tog jag i lite för mycket med sminket?

Tänk när jag är så känd att före detta riksrevisorn och generaldirektören för Konsumentverket byter namn till Karin Inte Ketchupmamman Lindell!

Jag hörde vagt något från teven i reklampausen igår. En man med spänningstrimmad röst klargjorde att ”kylan har inte någon empati”.

Sedan hörde jag inte mer. Men jag har tänkt på det hela dagen. Och medan jag har vistats ute i vårt vintriga landskap så har jag passat på att notera fler saker som kylan inte har:

Kylan har inte en liten hamster som heter Putte.

Kylan har inte en grön tweedkavaj med fickor både fram och bak.

Kylan har inte en vett och etikett-bok av Magdalena Ribbing.

Kylan har inte en rosa skolväska med Hello Kitty.

Kylan har inte en trådlös internetkoppling och ett litet festligt randigt parasoll bakom örat.

Kylan har inte en komplett samling av servisen Gröna Anna.

Kylan har inte ett litet rum i källaren där hen förvarar julgransglitter och en uppblåsbar haj.

Men annars. Annars har väl kylan allt man kan tänka sig?

Jag håller på att slita ut min överläpp. Antingen på grund av att jag snyter mig hela tiden, eller för att jag och maken hånglar som två berusade tonåringar med separationsångest och en förväxlingsproblematik gällande lypsyl och limstift.

Ni får själv gissa vilket.

Av alla de där spelen vi fick från lekmer.se innan jul, så är nog Top Race det mest spelade. Oklart varför. Jag misstänker att det hänger ihop med att jag alltid förlorar. Vilket dock absolut inte har något som helst med min skicklighet att göra. Det hela tycks mest handla om tur. Jag har inte personligen läst reglerna, men barnen har berättat att man turas om att dra kort, och på korten finns bilar i olika färger, och så står det hur många steg varje bil ska flytta. Ibland får man flytta valfri bil. Här kan i och för sig en viss skicklighet spela in, för det gäller att vara så smart att man flyttar sin egen bil. Annars kanske någon annan vinner, om man envisas med att flytta deras bil istället.

Sedan, så fort någon annan flyttar sin bil, så är det viktigt att man skriker ”fusk!”.  Om man glömmer att skrika ”fusk!” kan man kompensera detta med att räcka ut tungan.

En annan viktig regel är att så fort något har kommit i mål, så måste man ta deras bil och springa iväg och gömma den i sängen. Och den som hittar bilen genom att lägga kinden på den klockan två på morgonen har förlorat.

Mycket roligt spel, sägs det. Från åtta år, men man kan alltså spela det med en femåring, om man vågar. Det är inget som måste läsas, så de kan i teorin spela det utan vuxenstöd, och det är ett bra sätt att öva både på siffror och kast med liten bil.

Inlägget presenteras typ i samarbete med lekmer.se. De kan dock inte hållas ansvariga för regelbeskrivningen. Tror jag.

Man undrar ju lite över saker ibland. Vem kom på att stol ska heta just stol, varför heter det bröstsim när man inte simmar topless, och vem är den där Marie som kexen är döpta efter?

Men mest av allt undrar jag varför jag får ett mail med det här budskapet:

Är det en varning från Universeum? ”Kom aldrig mer hit för vi har någon som gärna tar en tugga av dig. Och då dör du. Men tack för besöket, och välkommen åter.”

Vad blir nästa steg? Skansen mailar och säger ”hej, vi har köpt en björn, och den är hungrig”?

Och som vanligt är det helt fritt att välja efter eget behag. Det bara råkar vara så att det är killar i den ena, och tjejer i den andra. Hoppsan liksom.

Sporttjejer finns dock inte. Inget konstigt med det. Helt naturligt bara. Jag menar, det är ju helt omöjligt att kicka boll i långklänning.

Det är viktigt att varva ner ibland. Ta ett djupt andetag. Slappna av. Man missar så mycket om man stressar sig genom livet, alltid på väg någonstans och med ett nytt mål i sikte.

Det behöver inte vara så avancerat. Det kan räcka med att lägga sig ner i soffan ett par minuter en söndagskväll, så upptäcker man saker man nästan hunnit glömma bort.

Som förra veckans ostmacka, till exempel.

Våra barn tycks aldrig gilla samma sak, inte ens när det gäller de barnvänligaste rätterna. Tar man med dem på en restaurang räcker det med att beställa in en portion att dela på. Samuel äter köttbullarna, Ellinor makaronerna. Samuel älskar köttet i burgaren, Ellinor älskar brödet. Samuel gillar pirogskalet, Ellinor föredrar köttfärsen. Det enda de egentligen har gemensamt är ketchupen.

Nu vet jag vad ni alla tänker. Och ni har rätt.

Det hela är helt klart ett skolexempel på god uppfostran.

De är ett föredöme för andra barn. Låga matkostnader och inget som slängs! Tjoho!